Möten mellan åklagare och domare i Kina och Sverige.
Publicerad i Svensk - kinesiska föreningens årsbok "Kaninens år"
1999, av Nils Olof Ericsson.

Läs också understreckare i SvD 18 maj 1998

Är det meningsfullt att ha ett utbyte mellan kinesiska och svenska åklagare och domare? Är det inte alltför väl känt, att kineser som aktivt förespråkar avvikande politiska uppfattningar riskerar långa fängelsestraff, och att Kina har en omfattande användning av dödsstraffet? Riskerar inte ett sådant utbyte att legitimera sådant som vi betraktar som rättsövergrepp?

Dissidenten Wei Jingsheng besökte Sverige i mars 1998 och var mycket upprörd över det svensk-kinesiska rättsutbytet. Särskilt kritisk var han mot de kurser som Raoul Wallenberginstitutet i Lund ordnade, där bl a kinesiska fängelsadministratörer deltagit i en kurs om mänskliga rättigheter. Att Sida ekonomiskt bekostade detta innebar, menade Wei, att svenska regeringen "hjälper kommunistpartiet att träna upp sina poliser".

Jag hade själv deltagit i det omdiskuterade besöket av fängelsepersonal i september 1996. Jag föreläste på kinesiska om det svenska politiska systemet. Under våren 1998 var jag också aktiv i slutförberedelserna för ett annat Sida-finansierat projekt: ett utbyte mellan åklagare och domare i Göteborg och Shanghai. Detta utbyte hade en annan karaktär än Wallenberginstitutets, det skedde inom ramen för s k kontraktsfinansierat tekniskt samarbete, vilket innebär att det var fråga om ömsesidiga åtaganden, den kinesiska parten skulle ställa upp på och betala för ett motsvarande besöksprogram för svenska delegationer i Kina.

I maj 1998 kom så den första delegationen i utbytesprojektet, sju åklagare från Shanghai besökte Göteborgs Åklagarmyndighet. Överåklagare Birgit Thunved hade ordnat ett späckat program, med seminarier och studiebesök. De kinesiska deltagarna fick ett omfattande material på kinesiska om det svenska rättssystemet, och besökte rättegångar, fängelse (Skogomeanstalten),  ungdomsvårdsskola och polismyndighet. Vi hade naturligtvis från svensk sida undrat över om kineserna skulle skicka "politruker", eller aktiva åklagare, och hur pass stor öppenhet man kunde förvänta sig i diskussionerna. Det visade sig att Shanghai skickat professionella, högt utbildade jurister. Man ville uppenbarligen utnyttja detta utbyte till att skaffa kvalificerad information om det svenska systemet. Det framgick också av frågorna, som var mycket detaljerade och rörde allt från den misstänktes rättigheter, rollfördelning mellan åklagare och polis, överklagningsproceduren, ungdomsbrott, narkotikabrott osv. Delegationsledare var en biträdande överåklagare, 51 år. De som känner till det kinesiska byråkratiska systemet vet, att det är ovanligt med så "unga" personer i ledande befattningar. Men inom det juridiska systemet är det numera inte så ovanligt. Det beror på att hela den juridiska utbildningen låg nere i mer än ett decennium under kulturrevolutionen och åren därefter. Den första kullen jurister som togs in i slutet av sjuttiotalet på universiteten börjar nu komma i ledande positioner. De började sina juridiska studier samtidigt som Kina fick sin första strafflag, 1979.

I september 1998 kom en domardelegation från Shanghai High People's Court till Göteborg för ett liknande program, ordnat av hovrättspresidenten Ove Lindh. De kinesiska domarna hade många frågor med särskild relevans för situationen i Kina, t ex vad gäller domarnas och åklagarnas respektive roller. I Kina har ju åklagarna, "prokuraturan", av gammal sovjetiskinfluerad tradition en väldigt stark ställning. Det är en av de saker som nu håller på att förändras. Också fångvården väckte stort intresse, delegationsledaren Mme Hui framhöll i sitt tacktal den humanitet och vikt vid behandlingsmetoder man lagt märke till på det svenska fängelset.

Det var naturligtivis med stor spänning vi såg fram emot återbesöken under 1999, i maj för de västsvenska åklagarna och i september för hovrätten. Inte minst från min personliga sida. Hur pass stor öppenhet vore det realistiskt att vänta sig? Jag reste runt i Kina tillsammans med UD:s mänskliga rättighetsdelegation 1994, och det fanns då tecken på en vilja till mer öppna diskussioner, men också på motsatsen - en politiserad försvarsposition som gjorde det svårt att ta en del av de kinesiska inläggen på allvar. Det kinesiska samhället är ju fortfarande så utpräglat politiserat. Därför kommer sällan öppet kritiska synpunkter mot det egna systemet fram utom i helt privata samtal.

 Denna begränsning i öppenheten fanns naturligtvis även i detta utbyte, men vid återbesöken i Shanghai fick vi trots detta det mest öppna bemötande jag erfarit när det gäller den känsliga frågan om rättssystemet. Den förhållandevis stora öppenheten tror jag berodde på, dels att de flesta av de kineser vi mötte varit i Göteborg, och att det alltså inte var nya ansikten de mötte runt seminariebordet, dels att det hela hade formen av ett proffessionellt utbyte mellan jurister, och inte ett politiskt utbyte mellan  officiella politiska representanter. Vi kunde t ex diskutera den känsliga frågan om dödsstraffet, där en av åklagarna framförde som sin personliga åsikt att det på sikt måste avskaffas även i Kina, men att det skulle stöta på stora svårigheter att göra det i dagens läge. Vi kunde med stor öppenhet föra diskussioner om advokaternas roll (som ju stärkts i den senaste revisionen av Criminal Procedure Law, så att de kan komma in under det första förhöret, eller så snart tvångsåtgärder vidtagits), om ungdomsbrottsligheten, om de ökande narkotikabrotten, om de sociala problem som ligger bakom de kraftiga ökningarna av stölder och rån m m. Vi diskuterade också med relativ öppenhet de brister ur rättssynpunkt som det kinesiska systemet med administrativa bestraffningar innebär.

De västsvenska delegationerna fick också följa ett flertal rättegångar, både brottmål och civilmål. Vi besökte bl a en rättegång vid Shanghai High People's  Court, där de tre åtalade var bönder från Anhui, som åtalats och dömts i första instans för stöld av elledningar för att sälja och tjäna pengar. Den illustrerade en påtaglig social verklighet. Till Shanghai kommer flera miljoner från landsbygden i angränsande provinser för att söka tillfälliga jobb, den s k flytande befolkningen. De har ingen social trygghet, och det har lett till en påtagligt ökning av brottsligheten. I ca sextio procent av brottmålen i Shanghai tillhör den åtalade denna sociala grupp. Rättegångssalen vid brottmål skiljer sig från den svenska främst genom att den åtalade inte sitter till höger, tillsammans med sin advokat, utan står upp mitt emellan med ansiktet vänt mot rätten. Detta har historiska rötter och återspeglar den obalans mellan parterna (åklagarna respektive den åtalade och dennes advokat) som av tradition finns. Det var först 1996 som det skrevs in i Criminal Procedure Law en tydlig formulering med innebörden att en anklagad skall betraktas som oskyldig tills han (eventuellt) dömts av domstol. Vid en annan rättegång vi följde, ett fall där en styvfar stod åtalad för misshandel av sin styvdotter, fördes den åtalade in på ett sätt som inte gav intryck av att domstolspoliserna betraktade honom som tills vidare oskyldig... Men i de rättegångar vi följde spelade advokaterna en mycket aktiv roll, och agerade på ett sätt som inte skilde sig påtagligt från hur det skulle gått till i en svensk domstol. I fallet med bönderna hade advokaten dock stora svårigheter, därför att klienten hade så svårt att hålla sig till saken, och var mycket ovan i rättssalen. Åklagarna hade också uppenbara svårigheter att förstå dialekten.

Vi följde också ett par civilmål. Ett gällde en kontraktstvist om hyrda lokaler, ett annat en banks ansvar för att ha öppnat ett bankfack mot förevisande av falska dokument. I civilmålen är den formella ramen i rättegångssalen mycket lik den svenska, med käranden och svaranden som likvärdiga parter. En väsentlig skillnad är dock, att domarna har uniform. Detta framförde även shanghaidomarna själva kritiska synpunkter på. De menade att det var ett historiskt arv att domarna skulle ha uniformsliknande kläder. "Det ser ju ut som om vi vore en militärdomstol". Man menade att det var dags att ändra på domardräkterna så att de får en tydlig civil prägel.

I Shanghai finns det ett stort intresse även bland allmänheten för juridiken i civilmål. Det hänger naturligtvis samman med att Shanghai är så ekonomiskt utvecklat, och att det uppstår en rad konflikter av en typ som är normala i en marknadsekonomi. Därför har också Shanghai satsat stora resurser på mycket moderna domstolslokaler, och rekryterar de duktigaste studenterna från de juridiska fakulteterna. I domstolarna i Shanghai är en stor majoritet av målen civilmål. Man har också "utlokaliserat" domstolsavdelningar av distriktsunderrätter till lokala orter på landsbygden, som tillhör Shanghais administrativa område. Dessa har endast hand om civilmål - främst familjetvister och ekonomiska tvistemål.

Vi besökte en sådan domstolsavdelning i Minhangdistriktet. Man hade byggt en imponerande domstolsbyggnad i västerländsk stil. Man motiverade den imposanta byggnadsstilen, och satsningen på så moderna lokaler, med att det var ett sätt att höja domstolens prestige. Om inte folk kommer med sina tvister till domstolen, och litar på att tvisten blir rättvist behandlad, så löser man tvisterna "på egen hand", utanför rättssystemet, och både när det gäller familjetvister och ekonomiska motsättningar skulle det kunna skapa stora sociala problem.

Man måste naturligtvis ha klart för sig, att Shanghai på inget sätt kan representera hela Kina när det gäller rättsväsendets utveckling. Både när det gäller de materiella villkoren, och kvaliteten på juristerna, är situationen helt annorlunda på andra håll. På många mindre orter i outvecklade områden finns inga jurister med univeritetsutbildning. Naturligtvis kan en åtalad där inte heller räkna med att få tillgång till en kvalificerad advokat. Det rapporteras också om att en del pensionerade militärer utan formell utbildning uppträder som domare på sådana mindre orter. Men även om utvecklingen i Shanghai inte är representativ för förhållandena i Kina som helhet, så är den intressant som en tendens. Det är också naturligt att intresset är så stort där för civilrätt. Genom den processen stärks medvetandet hos befolkningen om vikten av ett fungerande oväldigt rättssystem, inte bara vad gäller tvistemål.

Vi besökte också ett fängelse, Qingpufängelset, ett nationellt "mönsterfängelse". När det gäller sådana besök måste man naturligtvis vara helt medveten om att ingen utländsk delegation genom en rundvandring kan få reda på hur situationen egentligen är. Dessutom är Qingpu mycket långt från den genomsnittliga fängelseverkligheten i Kina. Disciplinen i kinesiska fängelser är oerhört strikt, och fångarna vågar knappast titta upp (mycket långt från den situation som kineserna fick se på Skogome). Övergrepp inom fängelsemurarna förekommer i alla länder, och det är naturligtvis obestridligt att det är ett allvarligt problem i Kina. En av bristerna är systemet för övervakning av att de lagar som faktiskt finns också efterlevs. I Kina är det åklagarna som är ansvariga för övervakningen av förhållandena på fängelserna. Detta är ett arv från sovjetprokuratoran. Det finns så vitt vi hörde inte någon tanke på att ändra detta. Jag tror personligen att det vore ett steg framåt att flytta övervakningen till något av den lokala folkkongressen utsett organ. Ännu viktigare vore kontroll av Röda korset. En viktig åtgärd vore att låta Kinesiska röda korset göra oanmälda inspektioner, och i förlängningen Internationella röda korset.

Delegationerna hade också ett par dagar i Peking, med diskussioner på Fokkongressens lagstiftningsutskott, och på Kinesiska samhällsvetenskapsakadmins, CASS, Institute of Law. Särskilt diskussionerna på CASS var av stort intresse. De fungerar ju bl a som utrednings- och remissinstans i lagstiftningsarbetet. Samtidigt är det en akademisk institution, och inte en direkt del av den politiska maktapparaten. Diskussionerna där var därför med kinesiska mått mätt mycket öppna. En intressant uppgift från dem var, att de arbetade med ett konkret förslag på hur de administrativa straffen skulle kunna avskaffas, och den typen av mål föras in under en särskild avdelning på domstolarna. Problemet är ju, att den som frihetsberövas - ända upp till tre år - enligt detta system, som på kinesiska kallas laojiao, inte får sin sak prövad i rättegång, och inte har tillgång till advokat eller normala rättigheter att överklaga. Laojiao-systemet används mot "sociala problem" som t ex prostitution, men också i rent politiska fall. I höst frigavs t ex litteraturvetaren och dissidenten Liu Xiaobo efter att ha suttit av ett sådant treårigt straff för att ha givit spridning åt politiskt misshagliga uppfattningar.

Här ligger naturligtvis ett av de allvarligaste problemen med det kinesiska rättsväsendet, som gör det nödvändigt att inte tappa det mänskliga rättighetsperspektivet i utbytet med Kina. När arbetet med Kinas första strafflag pågick 1979 fördes en debatt i pressen, där en del inom partiet oroade sig för att "domstolarna skulle stå över partiet" - en hädisk tanke ur Lenins och Maos perspektiv, vad skulle det då bli av "partiets ledande roll"? Den frågan löstes inte då, och det är fortfarande så, även om brottsrubriceringen "kontrarevolutionära brott" tagits bort ur strafflagen, att när det verkligen gäller så står partiet över domstolarna. I vanliga brottmål och civilmål har medborgarnas position stärkts avsevärt. Men när det gäller politiska "brott" är det fortfarande så, att ingen domstol i Kina skulle kunna frikänna en välkänd dissident som den högsta partiledningen bestämt sig för att man vill se inom lås och bom. Kampanjen mot Falun Gong är också ett exempel på dessa genompolitiserade metoder. Jag hörde privat en vän i Peking berätta om en granne som suttit arresterad i en månad utan att familjen ens fick reda på var han höll hus, eller om han levde. När kampanjtrumpeterna från den allra högsta partiledningen ljuder är det andra regler som gäller.

Denna politiska inblandning i och styrning av rättssystemet är en fråga som av naturliga skäl är svår att öppet diskutera. Att öppet kritisera partiledningen i kontakter med utländska delegationer är inte tillrådligt. Vi frågade på CASS om hur man såg på problemet med domstolarnas oberoende. Den direkta politiska inblandningen i dissidenträttegångar är för känslig, men vi fick ändå svar som var intressanta. Man medgav dels att det förekommer att domare tar mutor - och pekade därmed på ett av de högst reella hoten mot rättssystemet. Dessutom medgav man att det förekommer politisk inblandning i civilmål. T ex i en tvist där ena parten är lokalt förankrad kan det hända att lokala politiker går in och försöker påverka domarna. Dessa exempel visar på medvetenheten om den stora betydelsen av ett oberoende rättsväsende. Många jurister är naturligtvis helt på det klara med att detta krävs för att Kina skall kunna utvecklas till ett modernt samhälle byggt på rättsstatliga principer. Men det förutsätter politiska förändringar.

Vad skall man då svara på den fråga jag inledningsvis ställde? Personligen tror jag, som framgår av denna artikel, att det är ett mycket meningsfullt utbyte, som bör fortsätta och som också bör utvecklas på olika sätt. Det finns ingen anledning att ha några illusioner om att Sverige eller något annat land skulle kunna åstadkomma några grundläggande  förändringar i Kina. Förändringarna kommer inifrån - men denna typ av utbyte kan kanske fungera som enzym i förändringsprocessen.

Nils Olof Ericsson

Läs också understreckare i SvD 18 maj 1998

Hem | Evenemang | Tjänster | Kinesiska.NU | Net Shop
  Kontakt | Om oss | Kina Arkiv | Kina Forum | Choose a language
 Copyright © KINESISKA.COM 1998-2000. Alla rättigheter förbehålles.
www.kinesiska.com