|
|
Isamband
med den frisläppte dissidenten Wei Jingshengs besök i Sverige aktualiserades
diskussionen om våra relationer till Kina. Hur skall vi förhålla oss till ett av de
sista länder där ett kommunistparti har den oinskränkta politiska makten?
Efter massakern i juni 1989 följde en period av avbrutna kontakter, men sedan har utbytet
inom olika områden återupptagits, och i många fall utvecklats. Ofta framförs
argumenten att "om inte vi har kontakter så har andra det…", "om inte
vi säljer mobiltelefoner så gör andra det…", underförstått att det krävs
en ursäkt för att ha kontakter med Kina, och att det egentligen vore moraliskt
korrekt att inte besudla våra händer, men
vi får väl kompromissa med våra ideal eftersom alla andra gör det.
Men det diskussionen egentligen borde gälla är: Vilken strategi bör vi ha om vi önskar
bidra - efter vår begränsade förmåga - till att Kina utvecklas mot större öppenhet,
mot ökade medborgerliga friheter och ökad rättssäkerhet, i riktning mot ett
demokratiskt samhälle?
Wei Jingsheng har sedan han släpptes ur fängelset och tvingades flyga till USA deltagit
i en rad möten och publicerat flera artiklar. Det är förståeligt att hans erfarenheter
av åratal i olika fängelser och arbetsläger gjort honom oförsonlig. Men det betyder
inte nödvändigtvis att hans analyser är korrekta. Enligt International Herald Tribune
(2 feb. 1998) talade han strax efter ankomsten till USA inför Council on Foreign Affairs.
Han tog upp det han betecknade som västs svek i olika avseenden, och nämnde bl a Nixons
besök i Peking 1972. Nixons möte med Mao skall ha "räddat de kinesiska
kommunisterna från dödens käftar". Väst spelar enligt Wei samma roll idag. Av
snöda vinstintressen upprätthålles kontakterna, och regimen kan därigenom fortleva.
Men det är ju långt ifrån säkert att en allmän västerländsk bojkott av Kina under
Maos sista år skulle lett till att kommunistpartiet föll, och att ur askan ett nytt,
demokratiskt Kina vuxit fram. Det skulle ju ha kunnat innebära, att de maoortodoxa
krafterna vunnit maktkampen efter Maos död, och att Kina idag skulle varit en sluten,
hårdför diktatur, där ett antal efterblivna områden i landet skulle befunnit sig i
nordkoreanskt armod. Att isolering från omvärlden, påtvingad eller självvald, inte
nödvändigtvis leder till en diktaturs snara sammanbrott visar just det nordkoreanska
exemplet med stor tydlighet.
Det kan vara nyttigt att fundera över vad som har hänt i Kina sedan sjuttiotalet, under
de tjugotvå år som gått sedan Mao dog. Det innebär inte en skönmålning av systemet
att påpeka de mycket stora skillnaderna gentemot dagens Kina! Jag bodde i Peking ett par
år i slutet av sjuttiotalet. Efter Maos död lättade situationen visserligen, och under
den s k Pekingvåren fördes en debatt som var friare än på decennier. Men fortfarande
var alla kontakter med utlänningar strikt reglerade - man måste inhämta särskilt
tillstånd från partikommittén på sin arbetsplats om man t ex kom på den riskfyllda
idén att bjuda hem en utlänning, och rapportera noggrant i efterhand. Tillgången på
information utifrån var ojämförligt mycket mer begränsad än idag. De personliga
ekonomiska friheterna var mycket inskränkta. För den som inte stod på god fot med sin
arbetsledning var det praktiskt taget omöjligt att köpa en rad konsumtionsvaror som
krävde kupong (t ex en enkel, svartvit TV). Det var först 1979 som privat företagsamhet
tilläts i blygsam och strikt begränsad omfattning. Kina saknade ända fram till 1980 en
strafflag, och den officiella synen var att alla brott var brott mot staten och därmed
"kontrarevolutionära". En försvarsadvokat var någon som försvarade en
"kontrarevolutionär", och som därför inte hade någon plats i ett
socialistiskt system.
För
yngre kineser känns denna tid väldigt avlägsen. Kontakter med utlänningar och
information utifrån har blivit närmast självklara inslag för dem som bor i större
städer. Det blir allt svårare att upprätthålla den ideologiska vakthållningen. Då
jag besökte Peking i mars i år hittade jag "Gulagarkipelagen" i kinesisk
översättning även i statliga bokhandlar. Det finns tabubelagda ämnen av
inrikespolitisk natur - dit hör bl a fjärde juni 1989 - men Stalintidens terror finns
det numera inga restriktioner kring, och trots begränsningarna när det gäller den egna
moderna historien, så kan man kan skriva mycket även om svarta sidor av maotiden.
Cambridge History of China har i flera år funnits tillgänglig i kinesisk översättning,
även den del som beskriver kulturrevolutionen och åren därefter, inklusive
arresteringen och domen mot Wei Jingsheng 1979.
När det gäller översättningar av utländska filosofers verk, politiska tänkare,
biografier över statsmän m m finns det knappast några restriktioner alls. Många
aktuella böcker kommer på kinesiska bokhandelsdiskar innan de finns på svenska.
Denna påtagliga förändring i öppenheten är knappast resultatet av en medveten plan
från partiets sida. Dengs politik, och den politik som fortfarande är den officiella,
är att öppna upp ekonomin, men hålla kvar kommunistpartiets politiska och ideologiska
kontroll. Men marknadsekonomin gör sig gällande även på bokmarknaden. Den böcker som
den ideologiska kontrollen borde slå till mot är ofta just bästsäljare, och därför
stöter partiet på stora konkreta svårigheter att hålla rättning i ledet. Pressen är
naturligtvis också kringskuren, många viktiga ämnen är inte tillåtna att ta upp till
öppen diskussion. Och en del journalister, som t ex Gao Yu, sitter fortfarande i
fängelse. Men de flesta journalister är inga partigängare. Jag erinrar mig en bild
från demonstrationerna i maj 1989, där ett grupp demonstrerande under banderollen
"Journalister från Folkets Dagblad" krävde ökad pressfrihet. Många
journalister på olika tidningar sympatiserade med studenterna, och de försöker idag
tänja på gränserna så långt de kan.
Den fortsatta öppenheten utåt, och de breda kontakterna med utlänningar inom olika
områden, har varit en viktig faktor som bidragit till denna relativa frihet.
Det torde inte råda några tvivel om att även rättssektorn påverkats av den ökade
öppenheten gentemot utlandet. Det finns en större medvetenhet även bland folk i gemen
om frågor som har med rättsäkerhet att göra. På en del områden, som inte rör vid
politiskt känsliga rättighetsfrågor, har det också skett en märkbar utveckling. Ett
sådant område är kvinnans rättigheter. Kvinnomisshandel inom familjen har t ex av
tradition varit ett tabubelagt ämne. Första gången det på allvar omnämndes av den
politiska ledningen som ett existerande problem i Kina var i samband med FN:s
kvinnokonferens i Peking 1995. Det var ju då en diskussion i många länder i väst om
man skulle bojkotta konferensen i protest mot regimen i Kina. Det ifrågasattes t ex från
en del håll i Sverige om det var riktigt av Mona Sahlin att åka dit. Jag menar att det
var mycket klokt att delta. Trots regimens försök att kontrollera kinesers kontakter med
utländska delegater fick konferensen effekter i Kina. Mona Sahlin träffade
representanter för både NGOs i Kina och för det officiella kvinnoförbundet, och en av
de frågor som hon och andra diskuterade var våld mot kvinnor. Efter konferensen har
detta varit ett hett tema i kinesiska media, och när jag senast besökte Kina och köpte
en av de mest lästa dagstidningarna i Peking kunde jag läsa ett helsides reportage om en
kvinnas kamp för att få rättsligt skydd mot sin makes våld. Just de juridiska
aspekterna behandlades utförligt.
Ett
annat område som varit tabubelagt är homosexualiteten. Under Maotiden och åratal
därefter förnekades att det förekom i Kina, det beskrevs som "borgerlig
dekadens" som bara förekommer i kapitalistiska länder (vilket förutsatte strikta
restriktioner i fråga om vad som fick skrivas om Kinas egen historia i detta avseende).
Denna vår sålde bokhandlarna flera böcker i ämnet. Manusförfattaren till den
totalförbjudna filmen "East Palace, West Palace", som har ett homosexuellt tema
och f ö visades på Göteborg Film Festival i år, avled i fjol. Hans böcker är
storsäljare, och till min förvåning fann jag nu en essay-samling av honom, där
filmmanuset publicerades, och dessutom en artikel där han pläderade för homosexuellas
juridiska rättigheter och bl a förespråkade rätt till giftermål. Hans fru har forskat
i ämnet i Kina och USA, och en diger bok av henne har nu kommit ut i Kina, där hon bl a
behandlar frågan ur ett rättsligt perspektiv, med konkreta exempel från den kinesiska
verkligheten. Ett sådant perspektiv hade varit helt otänkbart för ett antal år sedan.
Bristerna i rättssystemet är naturligtvis stora och viktiga att peka på. En
grundläggande fråga är politiseringen, som gör att domstolar vare sig de vill eller
inte är tvingade att leverera uppifrån beställda domar mot politiska dissidenter. Här
kvarstår partiets traditionella syn på rättsapparaten som ett verktyg för dess egna
politiska syften. Brottsrubriceringen "kontrarevolutionära brott" är
visserligen avskaffad i 1997 års strafflag och ersatt med "brott mot staten".
När det gäller uttalade politiska dissidenter har ändringen inte inneburit någon
skillnad, de döms liksom förut när partiet anser det nödvändigt för
"stabiliteten". Men det innebar ändå ett framsteg att man tagit bort denna
marxist-leninistiska term från lagtexten.
En annan allvarlig fråga är, att man fortfarande använder administrativa straff utan
rättegång, s k "Uppfostran genom arbete" (laojiao). En av dem som nu avtjänar
ett sådant straff på tre år är litteraturkritikern Liu Xiaobo. De flesta som drabbas
är dock vanliga kriminella (skyldiga eller oskyldiga, som aldrig får sin sak rättsligt
prövad). Det finns ett stort motstånd hos polisen mot att avskaffa denna form av
frihetsberövande - man anser att man "inte skulle hinna med" alla brott om man
inte fick bura in en del utan rättegång…
Förhållandena i fängelser och arbetsläger är en annan fråga som måste
uppmärksammas. Det viktigaste är att verka för att Internationella Röda korset får
tillträde.
Ett annat väsentligt problem är de stora skillnaderna mellan olika delar av landet.
Oroande är utvecklingen på en del håll på landsbygden. Där har makten övergått
från en sönderfallande partiapparat till familjeklaner - i själva verket ofta gamla
makthavare i partiapparaten. De styr och ställer även i rättsliga frågor, och avgör
enligt klanens interna regler, och inte enligt några lagar. Ibland samarbetar de mer
eller mindre öppet med framväxande brottssyndikat. Samarbete mellan korrumperade
makthavare och den organiserade brottsligheten förekommer f ö inte bara på landsbygden.
Bristen på utbildade jurister, inte minst advokater, är ytterligare ett av de stora
problemen.
Dessa problem kommer att kräva tid att lösa. Om Kina bleve demokratiskt till sin
politiska struktur i morgon, skulle politiseringen av rättsväsendet kunna lösas, IRK
skulle kunna få tillträde till fängelserna - men många andra problem skulle kvarstå.
Och poliser, åklagare, domare, advokater, fångvaktare skulle med några undantag vara i
stort sett desamma.
Det är mot denna bakgrund jag menar att man bör se på rättsutbytet med Kina. Det har
inte varit självklart för den kinesiska ledningen att acceptera ett sådant utbyte. Det
har föregåtts av långa förberedande diskussioner. Jag betraktar det som ett positivt
steg att man till slut varit beredd att skicka ut domare, åklagare - och t o m
fängelsedirektörer - att ta del av hur ett demokratiskt rättsväsende fungerar, och att
man välkomnar svenska jurister att föreläsa i Kina. Det är inte uteslutet att ett
annat inrikespolitiskt läge uppstår i Kina, och att ledningen beslutar att inskränka
utbytet. Men Sverige bör inte vara den part som tar initiativet till att stoppa det.
Jag hade i påskas ett långt samtal i Peking med en namnkunnig dissident, en god vän som
jag känt personligen i många år, och som själv satt arresterad utan rättegång efter
fjärde juni 1989. Han kände väl till Wei Jingshengs ståndpunkt. Men han uttryckte sin
bestämda förhoppning att Sverige skulle fortsätta rättsutbytet. Jag frågade honom hur
han såg på fängesledirektörernas besök på Raoul Wallenberg institutet i Lund i
september 1996. Jag var ju själv med och höll föredrag på kinesiska om den svenska
demokratin och det svenska samhällssystemet, så jag redogjorde för uppläggningen. Han
tyckte det var ett utmärkt initiativ att bjuda in just fängelsedirektörer. De har i
allmänhet sämre utblick och kunskaper än t ex domare, och han hoppades att andra
länder skulle följa efter Sverige.
I
ABF-huset i Stockholm lyssnade jag till Wei Jingsheng. Jag besökte ofta
"Demokratimuren" i Peking 1978-79, och läste med stor beundran hans artiklar i
den underjordiska pressen. Och jag tycker det har varit utomordentligt viktigt att den
svenska regeringen gång på gång tagit upp Weis fall under de långa år då han suttit
fängslad. Det var också riktigt av Göran Persson att träffa honom. Vi bör ju tydligt
markera, att det är vi själva i Sverige som avgör vilka utländska politiker vi vill
prata med, precis som den kinesiska ledningen alltid sett det som en självklarhet att de
har rätt att träffa t ex kommunister från länder i väst. Men jag delar inte Weis
uppfattningar i olika frågor. Jag tycker att många av hans analyser är onyanserade, och
jag känner ett visst obehag inför hans stundom demagogiska språkbruk. Men jag anser det
av stor vikt att vi fortsätter att kräva hans rätt att fritt återvända. Jag hoppas
att han i en framtid har möjlighet att verka politiskt i Kina, så att kineserna själva
kan ta ställning till om de gillar hans politik eller inte.
I väntan på en sådan förändring i Kina bör vi fortsätta utbytet. Utvecklingen
kommer att vara mycket komplicerad under de kommande åren. Det kan mycket väl bli ett
hårdare intellektuellt klimat, med nya försök att skärpa den ideologiska kontrollen.
Vi kommer säkert att få se olika protestyttringar av strejkande arbetare, av missnöjda
bönder, och av andra grupper som kommer i kläm i en reformpolitik där skillnaderna
mellan vinnare och förlorare kan bli alltmer dramatiska. Protester som regimen bedömer
"farliga för stabiliteten" kan förvisso komma att mötas med hårda metoder -
arresteringar och fängelsedomar, förhoppningsvis inte återigen med tanks! Vi bör då
fortsätta att protestera och kräva frigivande av dem som fängslas för sina åsikters
skull. Men samtidigt fortsätta utbytet och upprätthålla kontakter inom olika områden i
all den utsträckning det är möjligt. Det är de mest konservativa krafterna i Kina som
skulle tjäna på en isoleringspolitik.
Av Nils Olof Ericsson
|
