Uppror och rebellrörelser har alltid varit en del av Kinas moderna historia. En stor del av upproren var s.k. rice-riots - uppror av uppretade bönder som krävde sin rätt. Oftast fick myndigheterna snabbt bukt med dessa, då bönderna oftast var mindre skickliga på att slåss.

Hemliga sällskap var populära i Kina. Ett sådant var White Lotus sällskapet, ett anti-manchuriskt sällskap som arbetade (iallafall delvis) för att återupprätta Ming dynastin. Ett större uppror lett av White Lotus bröt ut 1796 i mitten av provinsen Yangzi. Upproret spreds snabbt till andra delar av Kina och snart var ett inbördeskrig i full gång. Detta krig varade i nästan en hel dekad. Det var först 1806 som man fick bukt med dessa "blom"-rebeller, men vissa av dess medlemmar fortsatte sin kariär i andra hemliga sällskap med fantasifulla namn. 1812 anföll medlemmar ur en sådan sekt Den Förbjudna Staden och blev besegrade enbart tack vare modet hos prins Min-ning, sedemera kejsare Dao Guang. Under 1820- och 30-talet gjordes flera sporadiska attacker mot hovet av efterföljare till White Lotus.

White Lotus influerade "ur"-invånarna i centrala och syd-västra Kina och under 1830-talet gjorde denna folkstam, Miao uppror. 1836 startade folkstammen Yao i Hunan provinsen, under ledning av folk från White Lotus, ett uppror som antagligen kvästes ganska omgående. Detta uppror flammade upp igen 1855 under det kaos som följde Taiping Upproret.

I norra Kina, där provinserna Hebei, Henan, Shandong och Jiangsu möttes kontrollerades området av en grupp rebeller kallade Nian. Under första delen av 1800-talet var detta en farlig plats att bege sig till om man tillhörde Beijing administrationen. I början av 1850-talet hade Nian vuxit sig så stora att man iscensatte ett stort uppror, just som Taping rebellerna i söder marscherade mot Nanjing (mer om det senare).

Triaderna, ett anti-manchuriskt sällskap i söder (som spelade en viss roll i opiumkriget), arrangerade ett uppror 1853 med avsikt att belägra Canton. År 1854 hade den kejserliga regeringen förlorat kontrollen över Pearl River som styrdes av Triaderna samt ett stort område kring Nanjing som behärskades av Taiping. Shanghai behärskades av en gren av Triaderna kallad Short Swords och det nedre området av Yellow RIver var i händerna på Nian. Från Canton och nästan fram till Beijing fanns det områden som mer eller mindre var rebellkontrollerade.

Uppkomsten av alla dessa uppror är inte riktigt klargjort. Man har försökt att förklara det med att detta skedde under tider med ekonomisk press på befolkningen. Torka kan eventuellt ha haft sin hand med i spelet men ingen vet helt säkert.

Det man säkert vet är att under åren 1853 till 1855 då Yellow River svämmade över och förstörde en hel massa åkermark och gröda, fick Nian en hel massa nya rekryter.Nian rebellerna hade dock funnits sedan en generation tillbaka så att naturkatastrofer kunde inte vara hela svaret. Ännu en orsak skulle kunna vara omflyttnigen av Han kinesiska bönder som flyttade i sökandet efter odlingsbar mark och den konflikt som då uppstod då den bofasta befolkningen protesterade mot att utbölingar tog deras mark. En tredje orsak kan ha varit den långsamma inflation som gjorde att böndernas inkomster sakta men säkert försämrades. En fjärde faktor kan ha varit religion då de flesta hemliga sällskap hade religösa anknytningar.

White Lotus hade t.ex. Buddist anknytning, Muslimrebellerna hade Sufidyrkan på sin lott. Taiping rebellerna (som vi snart skall se) hade en form av kristendom, enligt min mening mycket likt dagens mormonism.

Taiping rörelsens grundare Hong Xiuquan föddes i en bondefamilj 1814 i Huaxian i provinsen Guangdong. Som barn utmärkte han sig och hans familj gjorde uppoffringar för att kunna få ihop tillräckligt med pengar för att låta Hong få en högre utbildning. När han blev runt 15-16 hade hans familj inte längre möjlighet att försörja honom och han tog då anställning som byns skolllärare men studerade parallellt och klarade det lokala uttagningstestet med glans. Han gjorde därefter det nationella testet i Canton men misslyckades. Under denna period var det nationella testet grymt svårt och nästan omöjligt att klara av, endast 1 % av de som deltog fick sin grad.

Men skam den som ger sig! Hong gjorde en andra resa till Canton 1837. Under denna resa fick han tag i en pamflet skriven av en kinesisk omvände till kristendomen vid namna Liang Afa som hette Good Words to Exhort the Age.

Vid denna resa verkade pamfleten inte göra något större intryck på Hong men någonstans uppe i hans huvud bevarade han omedvetet minnet av pamfleten, vilket senare skulle visa sig.

Inte heller denna gång befann han sig i 1 % gruppen utan fick åka hem igen med oförättat ärende.

Nu var Hong rätt så envis, så 1844 gjorde han ett tredje försök som han än en gång misslyckades med.

Under hemresan var han i mycket dålig psykisk kondition, han var på gränsen till nervsamanbrott.

Hong påstod senare att under denna tid, då han var psykiskt indisponibel, togs upp till himlen där änglar och vackra flickor huserade, ett paradis som regerades av en gammal man med långt gyllende skägg, som var klädd som en traditionell kinesisk äldre man. Hongs mage öppnades (!) och hans inre organ blev utbytta!

Enligt Hong blev han adopterad som Jesus Kristus yngre bror. Han fick makten att kasta ut demoner och mottog ett magiskt svärd och ett sigill. Väl tillbaka på Jorden igen började han sin gudomliga mission. Han identifierade demonerna med templen i landsbygdens Kina samt med Manchu härskarna som styrde landet. Hongs vänner märkte en klar förändring i hans sätt att vara: han hade blivit mer allvarlig och auktoritär.

Hong började att predika och förstöra tempelavgudar. Bland de första han omvände var två av hans kusiner (på långt håll) Feng Yunshan och Hong Rengan, vilka båda två senare skulle spela en viktig roll i Taiping upproret. Alla tre hade missat examinationen och arbetade officiellt som skollärare men fick sparken då det kom fram att de brukade förstöra avgudar på fritiden. Hong Xiuquan och Feng beslöt att lämna distriktet. De gick 300 miles från sin by nära Canton till kullarna vid Guangzi, där de fortsatte att predika. Både Hong och Feng tillhörde Hakka minoriteten och deras religösa budskap mottogs väl i Hakka kretsar.

Hong reste sedan tillbaka österut till Hong Kong där han sammanträffade med den Amerikanske Baptist missionären Isaachar Roberts. Roberts som sett en hel del "ris-omvända" kristna vägrade att döpa honom i tron att Hong var en sådan. Han fick dock vara med på gudstjänster och fick läsa Bibeln.

När Hong återvände till Guangxi upptäckte han att Feng, under hans frånvaro, byggt upp en församling på 2000 personer!

Vid denna tid finns inga bevis för att rörelsen var något annat än religös: de psalmer som Hong skrev var senare omarbetade så att revolutionära tongångar skulle höras i dom, men detta skedde efter att rörelsen blivit rebellisk.

Hong blev snart en lokal kändis och respekterad. Myndigheterna var toleranta och lade sig för tillfället inte i rörelsen affärer.

Området kring Guangxi var inte den bästa omgivning man kunde leva i. Hela området fick sitt vatten från West River vars vattenflöde vid 1840-talet blivit mycket instabil. Militian som angripit britterna vid Canton hade blivit hemskickade och många av medlemmarna hade blivit stråtrövare och allmänt drägg: upp emot 30 olika banditgrupper opererade under denna tid i området. Den brittiska flottan hade gått rätt så hårt åt mot sjöröveriet vid Syd-Kinas kust och piraterna hade tagit sina skepp och flytat uppströms till Guangxi området.

Ortsbefolkningen formade lokala försvarsstyrkor och fick de officiellt erkända men männen i dessa styrkor var av samma skrot och korn som banditerna eftersom man rekryterade i princip samma sorts människor.

I denna miljö omformade sig de flesta hemliga sällskap till att bedriva beskyddarverksamhet.

I området fanns icke-kinesiska invånare som mer eller mindre blev diskriminerade av ortsbefolkningen. Uppe i bergen fanns gruvor som bara anställde incomers vanligtvis folk av icke-kinesisk härkomst ex. Hakka folket (säkerligen ville inte ortsbefolkningen ha dessa farliga och smutsiga jobb).

Visst talade och skrev Hakka kinesiska men man såg lite annorlunda ut än de som var infödda cantoneser.

Hakka folket var flitiga arbetare: fast att det oftast fick odla på de sämsta områdena kultiverade dom det så bra att de konkurerade ut sina cantonesiska grannbönder. Deras kvinnor band inte sina fötter (som de stackars kinesiska kvinnorna gjorde) och arbetade med sina män ute på fältet. I alla Hakka hus tog man sig tid, mitt i allt slit, till att spinna och väva. Hakka hade den största procenten läskunniga av alla folkgrupper som levde som bönder: 80 % kunde läsa och de tog upp en stor del av platserna i provins examinationerna, även om få hade råd att fortsätta utbilda sig.

Hakka gemenskaperna var oftast utspridda och var särskilt utsatta för rasism dåd. De Hakkas som tillhörde Hongs sekt var om möjligt ännu mer utsatta, vilket skapade starka band mellan medlemmarna i sekten.

Det är svårt att säga när Taiping rörelsen blev rebellisk. Det rasistiska trycket mot rörelsen ökade och det var bara en tidsfråga innan de skulle bli tvingade att att slå tillbaka och riskera att få de lokala regeringstrupper emot sig.

Flera händelser samverkade till att folk anslöt sig till rörelsen av rebelliska skäl:

En grupp militia män passerade t.ex en Hakka by och våldtog byns kvinnor och förstörde en stor del av husen i byn.

De 130 byinnevånarna anslöt sig till Feng Yunshan. I en annan Hakka by blev en konkubin kidnappad vilket gjorde att hela byn på 200 personer också anslöt sig till rörelsen (kanske mest för att få skydd mot banditerna).

En rik landägare som var huvudmannen för klanen Wei köpte sig en militär titel och hans son Wei Changhui satte upp en minnestavla för att fira händelsen. Eftersom Wei familjen inte var infödda Cantoneser utan inflyttade förolämpade några cantoneskinseser denna minnestavla. Som hämnd förstörde Wei klanen den byn varifrån förövarna kommit och anslöt sig sedan till Taiping rörelsen. Flera andra klanöverhuvuden anslöt sig också och vid slutet av 1850 fanns det omkring 10.000 anhängare till sekten. En del historiker nämner siffror upp till 30.000.

En så stor rörelse gjorde myndigheterna lite nervösa och de beordrade att sekten skulle upplösas.

Taiping vägrade givetvis vilket resulterade i en attack av lokala regeringstrupper. Regeringstrupperna blev dock till sin förvåning besegreade och en militärledare blev dödad. Nu blev myndigheterna riktigt rejält arga och beordrade en stor-skalig attack mot rörelsen, men än en gång blev de lokala regeringsstyrkorna besegrade. Denna gång tillfångatog också man den Manchuriska befälhavaren och högg huvudet av honom.

Man kan fråga sig om rebelltanken funnits långt tidigare än konfrontationen med regringstrupperna:

Under flera års tid hade vapen tillverkats i hemlighet och blivit undangömda i en närbelägen sjö. Många efterföljare hade sålt allt de ägde och lagt pengarna i en gemensam fond så att medel skulle finnas tillgängligt. Man hade underkastat sig regler om segregation mellan män och deras familjer - ett instrument för att dels öka männens mobilitet, dels försäkra sig om deras lojalitet.

Hongs närmast förtrogna i rebellrörelsen förtjänar att nämnas då variationen i deras bakgrund är förbluffande olika:

I hans närhet fanns

Feng Yunshan och Hong Rengan, Hongs kusiner, båda två misslyckade i eximinationen och f.d. lärare.
Yang Xiuqing, en föräldralös kolmilare och föredetta regerings kontorist
Xiao Chaogui, en fattig bonde och säljare av risknippor
Wei Changhui, medlem av den rika Zhuang klanen, f.d. medlem i den Cantonesiska militian
Shi Dakai, ännu en misslyckad i eximinationen
Su San, en kvinnlig rövarhövding som blivit laglös efter sin hämnd på sin mans mördare
Luo Dagang, en Triad ledare och flodpirat
Hu Yiguang, en militärkadett från en rik familj
Wu Keyi och Zhou Shengkun, två stycken rika ockrare och pantlånare
Yu Tingzhang, en handlare från Guangdong
Bin Fashou, snickare
Huang Yukun, landsortsadvokat
He Zhenquan, en lärd man som var något av lokalkändis
Wu Ruxiao, f.d. ekonomiansvarig hos en Hong handelsman
Zeng Yuzhen, överhuvudet för en rik klan

samt sist men inte minst
Li Xiucheng, en fattig bonde som skulle spela en viktig roll inom Taiping rörelsen

Den 11 januari 1851 i staden Jintian, proklamerade Hong grundandet av Taiping Tianguo, Guds rike på Jorden. Hongs kristna bekanta i Hong Kong hade observerat med vilken iver Hong tog till sig Bibelversen "Guds rike är nära". Och nu var den här, enligt Hong!

Taiping Tianguo var tänkt att bli ett teokratisk styrt rike. Varje lag och regel i riket hade anknytning till religionen och Statens auktoritet var legitimerad genom Hongs (fortsatta) uppenbarelser.

Även om riket hade kristna förtecken var dess institutioner fortfarande mycket kinesiska. Man baserade detta på verket "Rites of Zhou", vilket troddes beskriva institutionerna i det gamla Zhou riket.

Man menade att all egendom tillhörde Gud, dvs staten; alla pengar, värdeföremål och produkter lämnades in till den Sacred Treasury. Tillbaka till anhängarna kom rationer och lön beroende på grad. (Wow., Precis som Ericsson Radio!).

Vissa av dessa institutioner, däribland Sacred Treasury hade dockt skapats långt tidigare än grundadet av riket.

Taiping systemet kanske såg bra ut på papper men eftersom vi har att göra med människor som helt plötsligt fått makt ser man ganska snabbt tecknen på korruption:

En utstuderad hierarki skapades där varje nivå hade, bokstavligen talat, makt över liv och död för de stackare som stod under i grad . Rituella symboler för grad och position dök upp och en lyxskatt började tillämpas med vilken ledarna byggde sig fina hus med. Även om reglerna om att män och kvinnor skulle vara åtskilda tillämpades gällde detta endast för patrasket. Ledarna omgav sig gärna med vackra kvinnor i harem, storleken beroende på grad och position.

Diskussionens vågor gick höga bland kristna missionärer om denna rörelse verkligen var kristen eller inte. Man slog bla ner på att Hong sade sig vara den enda bra källan till kristen kunskap eftersom han ju blivit adopterad som Jesus yngre brorsa. Vidare påstod han att Yang Xiuqing var Jesus tredje lillebror samt att Yang hade den Helige Ande i sig.

Readn innan Taiping riket grundades hade Beijing regeringen haft ögonen på sekten , speciellt sedan sekten besegrat de lokala regeringsstyrkor som attackerat. Man återkallade därför Lin Zexu från sin exil (?) och vanära och skickade honom söderut för att förhandla med Taipingerna.

Lin Zexu dog emellertid 1850 mitt under resans gång. Han ersattes av en f.d. Guvernör-General från Canton men även han dog i Maj 1851. (!) En Grand Secretary Saishanga blev då utnämnd och for söderut.

Alla dessa dödsfall hade försenat förhandlingarna i över ett år vilket gav Taipingstyrkorna en chans att andas ut Deras motståndare, den lokala armén, Green Standard Army var 10 gånger större än Taiping stykorna. Till regeringsstyrkorna hade också vissa flodpirater anslutit sig, vilka spärrade av West River och gjorde den oframkomlig..

Tack vare att förhandlaren försenats vågade Taipings motståndare inte göra något, förutom att hålla dom på en plats.

Eller göra ett bra försök, för efter en månad instängda i staden Jintian, där grunddragen till Taiping riket skrivits ned, gjorde sekten ett utbrytningsförsök som lyckades. Man slog sig fram till staden Yongan som erövrades den 25 September 1851. Sekten stannade i staden i 3 månader och fick underhåll av rika landägare som var fientligt inställda till staten. Regeringsstyrkorna omringade snabbt Yongan. Höjden av otur drabbade sekten eftersom man precis fått slut på krut till sina musköter (eller vad man nu använde för krutvapen), men skam den som ger sig! Man anföll regeringstrupperna (som var 10 gånger större) med svärd (!) och lyckades faktiskt få regeringsstyrkorna på flykt. Ha!

Taipingerna marscherade sedan mot staden Guilin och attackerade denna, men staden höll ut. Vid denna tid hade sekten fortfarande inte kapacitet att erövra starkt befästa städer, vilket man till sitt förtret upptäckte här. Man marscherade då vidare norrut till området vid övre Xiang River där man mötte en militärstyrka ledd av en gentry vid namna Jiang Zhongyuan.

I slaget som följde, den 10 Juni 1852, blev 20 % av Taipingerna dödade, däribland Feng Yunshan.

Rebellerna ställdes då inför ett strategiskt beslut: Skulle man slå till reträtt och fly mot Guangxi eller slå sig fram mot Yangzi? Yang Xiuqing, tredje lillbrosan till Jesus (enligt Hong) tyckte att man skulle avancera, vilket man gjorde.Lokala understödjare till Taipingerna hjälpte de återstående 80 % att undvika Jiangs styrkor och guidade Taipingerna genom bergspassen. Vid denna tid utropade man en appell att man skulle slå till mot den korrumperade Manchuregimen.

Rebellerna nådde fram till staden Changsha men ryktet om deras ankomst hade redan nått stadens invånare som hade organiserat en motståndsstyrka under en man vid namn Lo Pingchang.

Den lilla motståndsstyrkan på 6000 personer höll ut mot Taipingernas 40.000 tills kejserliga trupper anlände som förstärkning.

Taipingerna ställdes återigen inför ett strategiskt beslut: Skulle man gå vidare norrut och attackera Beijing eller gå österut via floden och erövra flodstäderna? Yang förslog först att man skulle marschera mot Beijing och avsätta kejsaren men ändrade sig sedan vid tanken på att rutten norrut inte skulle kunna ge rebellerna de förnödenheter som de behövde.

Eftersom folk hela tiden anslöt sig till rebellerna räknade man nu med en folkskara på ca 250.000 (!) inkluderat kvinnor och barn. Frågan avgjordes av en lokal båtägare Tang Zhengcai som överlämnade hela sin flotta i Taipings händer. Med flottans hjälp erövrade man de skepp som intet ont anande kom seglande på floden och efter en tid hade man 26.000 skepp, stora och små, till sitt förfogande.

Flodstäderna österut visade sig vara dåligt försvarade. Man erövrade först provinsen Wuhan, vilket visade sig vara barnsligt enkelt. När stora kejserliga trupper skyndade till området tog man helt enkelt sin flotta och seglade än en gång nedströms. De viktigaste städerna i Jinjiang och Anqing var nästa på erövringslistan. Efter detta styrde man kosan mot Kinas andra huvudstad Nanjing. Nanjings försvarsstyrkor på 17.00 man var ingen match för Taipingernas 340.000 man! Utökningen av antalet soldater berodde dels på att lokala Triad gäng anslutit sig, dels på tvångsrekrytering.

Man förklädde vissa soldater som Buddistmunkar som infiltrerade staden medan gruvarbetare från Taiping grävde gångar och underminerade stadsmuren. Snart var Nanjing i rebellernas våld.

Det var nu man gjorde en miss som skulle få förödande konsekvenser:

Man delade upp armén i tre delar : den ena delen marscherade norrut för att erövra Beijing, den andra delen marscherade västerut för att förstärka rebellernas övertag i Yangzi området samt för att ta över provinsen Sichuan, den tredje delen stannade kvar i Nanjing. Detta var inte så smart.

Hade man istället använt hela sin styrka mot Beijing hade man helt säkert avslutat Qing-dynastin.

Hade man å andra sidan använt hela sin styrka mot Yangziarean kunde man ha krossat de två kejserliga militärläger som fanns på båda sidor om Nanjing, tagit fördel av att Shanghai var i händerna på ett hemligt sällskap The Short Swords, (som var regimfientliga) samt stärkt sin poistion i de erövrade städerna Wuhan, Nanchang och Changsa. På detta sätt hade man kunnat skapa ett starkt sydligt rike som skulle ha appelerat till alla de i norr som föredrog ett äkta kinesiskt styre iställe för ett Manchuriskt. Nu gjorde man en kompromiss och försökte göra allt på en gång, vilket var mindre bra.

Expiditionen västerut var bara till en del framgångsrik: man misslyckades med att återta Wuhan, men återetablerade sin kontroll över Jinjiang och Anqing. Att inleda förhandlingar med Short Swords brydde man sig inte om.

Den norra expiditionen gick det först bra för. Stad efter stad föll för rebellerna på deras väg till Beijing. Ett stort antal frivilliga anslöt sig till styrkan. När man nådde Kaifeng vid Yellow River kunde man räkna med uppåt 100.000 man i styrkan.

Det var nu som ödet slog till! Ett enormt regnoväder blötte ner rebellernas krutförråd. Under den tid som gick åt till att torka detta anföll stora kejserliga trupper. Rebellerna fick panik, gick över floden och hotade först Tainjin men styrkorna hade tappat udden. Hösten hade kommit och sydlänningarna var inte utrustade för den kalla vinter i Norra Kina. Förstärkningar från Nanjing som man väntade på kom aldrig fram. Man började att dra sig tillbaka men kylan, hunger och det oavbrutna kämpandet gjorde rebellstyrkan svag. Expeditionen norrut blev helt krossat och ledarna blev tillfångatagna och avrättade.

Mellan åren 1854 och 1856 svängde stridslyckan fram och tillbaka. Wuhan blev flera gånger återtagen och befriad, Hunan och Hubei förlorades. Rebellerna tog det mesta av Jiangxi men provinshuvudstaden Nanchang höll ut. 1855 hade rebellerna kontroll över stora delar av Anhui och Jiangsu. På våren 1856 gjorde man det som man skulle behövt göra 3 år tidigare: man krossade militärlägren norr och söder om Nanjing.

Vidare lyckades man få under sig ett avsevärt landområde bestående av Luzhou, Jinjiang, Suzhou och Anqing som gav enorma mängder i skatt. Rebellerna kontrollerade nu hela området vid nedre Yangzi. Hade man nu lyckats med konststycket att få ihop en fungerande administration i Nanjing skulle man kunnat få de utländska handelsmännen intreserade.

Rebellregeringen i Nanjing blev mindre och mindre övertygande allteftersom tiden gick. Hong Xiuquan drog sig tillbaka och ville inte alls ha med några beslut att göra. Det gick så långt att man började tvivla på om han tappat förståndet.

Han lät Yang Xiuqing ta alla beslut och hans lyckade order om att krossa de kejserliga militärlägren norr och söder om staden hade fått hans ego att svälla. Genom att påstå att Gud Fader numera talade enbart genom honom beordrade han att Hong skulle få spöstraff för att han behandlat sina fruar illa. Lyckligtvis sade Gud till honom att visa nåd mot Hong som slapp käppen.

Yang fortsatte sin egotripp och krävde att adresseras med orden "may you live ten thousand years ", en hälsningsfras som ursprungligen enbart fick användas till kejsaren.

Nu, av alla tillfällen, vaknade Hong upp och såg vad Yang hade för sig. Han kallade tillbaka prinsarna som Yang sänt iväg på militärexpiditioner. När den förste av dessa, Wei Changhui kom tillbaka till Nanjing, fick han order av Hong att döda den egotrippade Yang. Man han stoppade inte där - för att vara riktigt på den säkra sidan dödade Wei, Yangs två bröder plus 20.000 av rebellerna som sett Yang som sin ledare.

Wei attackerade sedan sin rivalprins Shi Dakai som lyckades fly i en korg som hissades nerför stadsmuren. I brist på annat dödade Wei Shi´s familj som stannat kvar i Nanjing. Nu var det Weis tur att bli egotrippad. Han attackerade Hongs palats men blev hindrad av "den himmelske kejsaren" Hongs alla fruar (!). Wei´s trupper vände sig mot honom och tillfångatog Wei. Wei, hans familj och alla hans efterföljare blev avrättade och Shi kallades tillbaka.

Shi Dakai var en skicklig administratör och militärledare. Han var den enda av Taiping prinsarna som gjorde några som helst försök att utveckla de områden som hans arméer ockuperade. Shi var den siste i raden av fem prinsar, de övriga fyra hade blivit dödade i strid eller i bakhåll. Hong befordrade Shi till ledaren för den högsta domstolen (Supreme civil authority) men började samtidigt lyssna till råden han fick av sina två opium-beroende äldre bröder som båda två var korrupta, elaka och avundsjuka då dom inte fått någon plats i administrationen.

Shi stannade i Nanjing i bara några få månader, sedan tog han en större del av Taiping styrkan med sig och marscherade västerut. Hans mål var att utöka och förnya rebellstyrkan (man hade ju mördat ett stort antal av sina egna i bråket mellan Yang, Wei och Shi!) och detta lyckades han med. (Han fick ett avsevärt stort antal frivilliga från Triaderna i söder)

Med en ny fräsch armé försökte han erövra provinserna Hunan och Hubei men misslyckades.

Han blev tvingad syd-västerut där han senare blev förråd av lokalbefolkningen.

Med Nanjing nästan utan armé och en slapp ledare var inte oddsen så bra att man skulle klara av eventuella regringstrupper. Ett försök till att skapa ett nytt ledarskap gjordes. De kvarvarande styrkorna omorganiserades till fyra mindre arméer. Nya arméledare utnämndes, bland dem Li Xiucheng som betraktas som bäste av dem alla.

År 1858 ledde Li sin armé i ett slag med regeringstrupper från, det nu återuppbyggda, norra militärlägret och besegrade förstärkningstrupperna från det södra militärlägret. Li gjorde en allianspakt med Nian rebellerna i Anhui och med deras hjälp reetablerade han kontrollen över den södra delen av provinsen, som var det huvudsakliga området för förnödenheter för Nanjing.

Vid samma tid misslyckades de andra 3 Taiping arméerna att återta området vid middle Yangzi.

Arméerna fick se sig besegrade av Zeng Guofan´s enorma flotta. Efter detta tappade Taiping all sin marina slagstyrka (antagligen var alla deras båtar kaffeved...).

År 1859 gick rebellerna in i en ny fas då Hong Rengan dök upp i Nanjing. Hong Rengan var kusin till Hong Xiuquan och hade varit med bland de första som omvände sig till sekten. När Hong Xiuquan och Feng flyttat till Guanxi hade Rengan stannat hemma för att se till familjen. 1852 flyttade han till Hong Kong och blev en kristen catechist (?). Han hade ett bra förhållande till Protestantiska missionärer och lärde sig mycket om västerländsk sätt. Han studerade samtidigt en del västerländsk matematik och vetenskap. Hong Rengan hade redan 1854 försökt att ta sig till Nanjing via Shanghai men Short Swords som behärskade staden trodde inte på hans identitet. 1859 försökte han igen och då blev han genomsläppt. Hong Xiuquan välkommnade Hong rengan som en kär broder, fastän kusiner hade de bokstavligen blivit uppfostrade som bröder. Rengan fick genast stor makt inom administrationen.

Hong Rengan hade tre mål: att purify Taiping kristendomen, att starta ett västerlandsinspirerat reformprogram och att utbreda rebellriket till kusten och förhandla med utlänningarna (och deras handelsmän).

Hans första mål var dock att centralisera politiska och militära myndigheter till Nanjing samt att bygga upp ett oberoende ekonomisystem som skulle förhindra korruption. Han trodde att en centraliserad administration skule bli stärkt av lokala val, av uppmuntrandet av nyhetstidningar samt användandet av "hemliga lådor" där befolkningen annonymt kunde lägga kritiik samt förslag på förbättringar.

Han slog vidare fast att systemet med att en hel familj ställdes till svars för en enskild familjemedlems lagöverträdelse avskaffades. Han stiftade lagar som skulle skydda barn mot barnamord och försäljning som slavar (eller prostituerade). Han förbjöd också bruket att binda kvinnors fötter samt långa naglar (!). Han rekomenderade att ett hälsoprogram för befolkningen skulle utarbetas, att handikappade skulle få understöd samt att skolor skulle startas.

Hans ekonomiska reformprogram innefattade byggandet av stora vägar, järnvägslinjer och ångfartyg; uppmuntrandet av gruvdrift; etablerandet av banker, försäkringsbolag och postsystem, samt uppmuntrandet av vetenskaplig forskning och skyddandet av vetenskapliga upptäckter med patent.

För att allt detta skulle gå att genomföras måste kontakt med västmakterna tas. Rengan var alltså tvungen att utöka riket till någon av hamnstäderna, företrädesvis Shanghai, eftersom staden redan var behärskat av ett regimfientlig hemligt sällskap.

Rengan var dock smärtsamt medveten om att all kraft inte kunde koncentreras österut. Västerut hade Luzhou förlorats pga förräderi av de allierade av Nian stammen. Anqing var på väg att förloras och de två militärlägren hade ännu en gång återuppbyggts av regeringstrupperna.

Rengan hade alltså problem med att utarbeta en gemensam strategi med militärbefälhavarna, vilkas högsta prioritet var att försvara det område som deras egna arméer fick förnödenheter ifrån. Rengan var tvungen att tänka ut en fruktansvärt slug plan, vilket han naturligtvis gjorde!:

Trupperna som leddes av Li Xiucheng fick order att röra sig österut, mot kustprovinserna. Detta skulle utöka Li´s område samtidigt som det skulle lura bort regeringstrupperna från den södra militärbasen. Li skulle då göra helt om och krossa militärlägret när de kejserliga trupperna var på ett minimum.. Man skulle sedan attackera i syd-västlig riktning.

Li´s styrkor skulle marschera på den högra flodbanken och trupperna ledda av Chen Yucheng skulle förflytta sig på den vänstra. Man skulle mötas vid Wuhan, slå ut de regringstrupperna som återerövrat Anqing och återta kontrollen över middle Yangzi. Med området i öster under rebellkontroll skulle man sedan koncentrera sig på kustprovinserna och ockupera de större kuststäderna.

Planen såg väldigt bra ut på papper men verkligen blev en annan:

De första draget i planen gick utom förväntan. Li´s styrkor marscherade österut, erövrade Hangzhou och väntade. När regeringstrupperna från det södra lägret intet ont anande rusade till undsättning, förflyttade sig Li´s trupper till det nästan tomma lägret och besegrade de kvarvarande trupperna. So far, so good.

Det andra draget, att gå syd-väst och säkra området kring middle Yangzi gick mindre bra. När trupperna skulle förenas på den ena sidan av flodstranden upptäckte man att vattnet var alldeles för strömt. Det gick inte ens att få över en ensam ryttare, än mindre en hel armé. Chen´s armé, som alltså fick klara sig själv, orkade inte med att ta över Anqing och fick snabbt slå till reträtt. Anqing föll alltså i regringstruppernas händer och Taipingerna fick återvända till Nanjing med oförrättat ärende. Ockupationen i kustområdet gick dock bra, men både Hong Rengan och Zeng Goufan var eniga om att misslyckandet att ta tillbala kontrollen av middle Yangzi var ett av de värrre strategiska fel som Taipingerna gjort.

När Li´s armé, förstärkt med en massa Triader från Jiangxi erövrade den södra delen av Jiangsu och närmade sig Shanghai blev västmakternas attityd för första gången en faktor att räkna med. Västerländska intressen hade inte blivit direkt hotade så den första utländska reaktionen var positiv. För utlänningarna såg det ut som om rörelsen hade skapats av kristna kineser som ett försvar mot religös förföljelese och att rörelsen sedan svällt ut till en landsomfattande revolution.

Västregeringarna däremot avvaktade för att se om Taipingerna skulle kunna sätta upp en regering som man kunde förhandla med. Då och endast då kunde man tänka sig att stödja Taipingerna.

När Taipingrebellerna erövrade Nanjing 1853 höll britterna som bäst på att få myndigheterna i Canton att efterfölja 1843 års Treaty of Nanjing. Ett fungerande alternativ till den krånglande Qing-dynastin sågs med positiva ögon. Inom några veckor efter ockupationen av Nanjing reste Sir George Bonham, Guvernör i Hong Kong och Chief Superintendent of Trade i egen hög person till Nanjing för att förhandla med Taipingerna. Det han såg gjorde honom inte imponerad. Han såg inga bevis för att rebellerna skulle vara kapabla för att skapa en fungerande alternativregering. Han såg nästan inga tecken på att handel förekom eller uppmuntrades. Av Taipingerna fick man också dubbla budskap:

Å ena sidan välkomnades västerlänningarna som bröder i Kristus, å andra sidan började man snart att mumla om alternativregerringens universella storhet (britterna hade ju med Treaty of Nanjing förhandlat sig till kommunikation med Qing regeringen på lika vilkor. Nu var man med all säkerhet trötta på kineser som trodde att dom var världens härskare och medelpunkt).

Vid åren kring 1860 svängde synen på Taiping i väst och man blev fientligt inställda mot rörelsen.

I juli 1860 när Li Xiucheng´s armé erövrade Songjiang, bara 25 miles från Shanghai fanns det en brittisk styrka i närheten. Man var egentligen på väg till Beijing för att tvinga Qing-kejsaren att uppfylla vissa krav i fördraget. Beslutet att försvara Shanghai mot Taipingerna kom inte så mycket från fientlighet mot rörelsen som önskan att inte upprepa den kaotiska situationen då Short Swords hade haft staden i sitt våld. Initiativet till detta kom paradoxalt nog inte från utländska intressen utan var ett svar på en bön från den kinesisksa handelsgemenskapen i Shanghai. (Man kan då dra slutsatsen att britterna med denna gest ville få fördelar i handeln i Shanghai, men om detta säger boken ingenting.)

Li´s armé led våldsamma förluster mot de brittiska marinsoldaterna som understöddes av kraftigt artilleri.

Vid denna tid förändrades situationen. Fördraget från Nanjing, för vars skull man utkämpat ett tredje krig hade gett britterna tillträde till Yangzi och Wuhan och rebellerna förhindrade britterna att komma till dessa områden. Under denna tid insattes Yixin (Prince Gong) som kejsare i Beijing. Han var beredd att lyssna på råden från det brittiska sändebudet Frederick Bruce . Bruce i sin tur stödde Yixin fullt ut och ville se Taipingerna en gång för alla besegrade.

Frederick Bruce agerande kan i efterhand ifrågasättas. Det var enbart pga honom som Hong Rengans storslagna moderniseringsplaner aldrig fick något allvarligt övervägande från västmakterna. Bruce klankade ner på Hong Rengans reform memorial kallat A New Work for Aid in Goverment som sänts till varje utländsk Konsul-General och kalllade den "ett förslag enbart gjort för att få stöd från väst".

Trots Bruce´s negativva inställning hade förhållandena för utlänningar i Taiping kontrollerade områden förbättrats:

Silkeshandeln i Suzhou ökade; Britterna fick tillåtelse att ankra i Yangzi floden och fick gratis ett ställe att lasta kol på ; utlänningar blev inte trakasserade av Taipingrebellerna som man blivit av regerionmgssoldaterna. Hong Rengan bjöd in missionärer till Suzhou och gav dom rätt att missionera öppet.

Trots allt detta skrev Bruce, i juni 1861, ett brev till Englands Utrikesminister (Foreign Secretary) Russel där han sa att Taiping rörelsen var destrulktiv, omoralisk såväl som hädande och att man med omedelbar verkan skulle bryta sin neutralitet. och bekämpa rebellerna.

Och Russel lyssnade på Bruce...

Dessertörer från den filipinska, kinesiska och brittiska armén samlades under ledning av Ward, en ökänd amerikansk legosoldat. Ward hade tidigare setts med inte alltför blida ögon av britterna som faktiskt hade arresterat honom två gånger (!) men nu blev han och hans armé accepterad och t.o.m. uppmuntrad! Armén var ursprungligen hyrd av Qing-regeringen för att ingå i en styrka som skulle försvara Jiangsu mot Taipingerna. Fransmännen tyckte att detta var en bra idé så dom formade sin egen lilla privatarmé (om dessertörer ingick i denna styrka med framgår inte).

Taipingrebellerna hade lovat att, under ett år, inte attackera Shanghai i hopp om att västmmakterna skulle återta sin neutralitet. När detta år var till ända, gick Li med sin armé mot Shanghai och bad de utländska trupperna att förhålla sig neutrala. Taipingerna gick sedan till attack. Inte bra!

Wards privatarmé assisterad av Franska och Brittiska trupper slog med lätthet tillbaka anfallet. Li´s armé attackerade ännu en gång och kom faktiskt ända fram till Shanghai men utländsk artilleribeskjutning blev för mycket för trupperna som slog till reträtt.

Men skam den som ger sig! Li försökte ytterligare två gånger, i Juni och Augusti 1862 men blev återigen bortmotad av det utländska eldunderstödet.

Det utländska militärstödet var av begränsad natur, inte för att britterna och de andra västmakterna ville dra sig ur, utan för att Kinesiska myndighetspersoner använt sitt inflytande i området samt sökt stöd hos Kejsaren eftersom man var rädd att utlänningarnas arméer skulle få för stort inflytande i landet.

Kinesen Zeng Goufan hade fått avsevärda privillegier av Kejsaren och var nu ensam högste ansvarig för kriget mot rebellerna. Han bestämde att utländska styrkor gärna fick slåss i kustområdena men att inga utländska styrkor skulle få vara med i kampanjen mot Nanjing.

Luzhou hade fallit i regeringstruppernas händer 1862 och lämnade vägen öppen för en attack mot Nanjing västerifrån.

Zeng Goufans bror Zeng Guiquan belägrade med sin armé Nanjing i 40 dagar. Li Xiucheng återvände till Nanjing och tog hela sin familj med sig för att visa lojalitet mot Hong (hur han kom in i den belägrade staden förtäljer inte historien)

När vintern kom hade stadsmurarna blivit underminerade av regeringstrupperna. Av rebellernas försvarsstyrkor återstod nu bara den kärntrupp som ursprungligen blivit omvända till sekten i Guangxi. Man såg att man inte skulle klara av att stå emot regringstrupperna så länge till. Li försökte få Den Himmelske Kejsaren aka Hong att lämna staden men han vägrade.

I juli 1864 dog Hong för, vad man tror, sin egen hand. Utan sin Himmelske Kejsare gick motståndet allt sämre och samma månad föll Nanjing. Över 100.000 Taipinger dog i det efterföljande slaget och det fanns nästan inga överlevde.

Den religösa avarten som Taipingerna representerade dog samtidigt som Taipingerna och har till denna dag vad jag vet inte återuppstått.

KINESISKA.COM - Kina Arkiv - Kinas historia