Den korta kampanjperiod av öppen kritik visade att ett stort missnöje mot den auktoritära statsapparaten som byggts upp sedan 1949. I partiet var man överens om att den centrala investeringen hade varit för hög, att den tunga industrin fått för hög prioritet samt att planeringen varit för toppstyrt.

En folkräkning (den första i modern tid) som gjorts 1953 visade att Kina ingalunda hade 450 miljoner invånare som man trott utan 582 (!) miljoner invånare. Man kom överens om att större resurser skulle vikas till utvecklandet av nya jobb till dessa extra miljoner människor (hade dom inte det redan innan?). Man var också överens om att man inte kunde hitta medel till dessa jobb genom att höja spannmålsgränsen som jordbrukarna var skyldiga att sälja för underpris till staten. Försök till detta hade gjorts 1955 men misslyckats.

Man var dock inte överens om vissa andra saker. dessa motsättningar visade sig i två helt motsatta beslut inom loppet av några dagar:

Den 14 September 1957 beslutade Centralkommiten att skära ner på kollektivägda jordbruk samt lovade att inga mer ändringar på detta område skulle komma inom en 10 års period. Man refererade till Mao´s mer radikala Tolvårsplan för Jordbruket (som inofficiellt redan accepterats).

Inom några få dagar beslutades i det tredje plenumet i Åttonde Central Kommiten att det inte alls skulle gå till som lovat. Ett fraktion inom partiet var nöjda med att endast sänka investeringarna, släppa på kollektiviseringen inom jordbruket samt ändra proportionerna av investeringar på sektornivå. Vänsterfraktionen ville dock inte gå med på något av detta, som man enbart såg som dåliga förslag.

Tillsammans med sin sekreterare Chen Boda försökte Mao hitta en passande lösning.

Man tittade tillbaka på industrial co-operatives från Border Regions tiden (även fast man aldrig medgav detta officiellt) där man med små medel lyckades skapa stora ting:

Industrial Co-operatives (kallas hädanefter CO) leddes av unga patrioter som hade flytt från Japansk-kontrollerade industristäder, som accepterade att leva en jordbrukares liv på lika vilkor som dessa. Ledningen i dessa CO var ibland överdrivet demokratisk: i vissa CO togs aldrig beslut utan en fullständig majoritet, i andra gick "chefs-rollen" runt bland arbtearna och alla var chef en dag i ett rullande schema. Varje CO var oberoende och skyldig för sina vinster och förluster under överseende av Indusco som var den nationella organisationen.

Från dessa CO drog Mao vissa slutsatser:

På kort sikt kunde små firmor som använde passande teknologi snabbare samla på sig mer kapital än större industrier och snabbare bidra med medel som ökar inkomsten för de anstäälda.

I de ursprungliga CO hade varje CO varit ett litet samhälle i miniatyr med egen utbildning och sjukvård och detta tyckte Mao var en mycket bra idé.

Dessa idéer var början på Det Stora Språnget.

Det Stora Språnget (DSS hädanefter) , som lanserades sent 1957, föregicks av en kampanj som skulle försökra sig om att DSS gjordes demokratiskt. Varje slag av institution i Kina fick lova att leda demokratiskt, att lyssna på kritik, att vara tålmodigt med oppositionen samt att skapa sin politik efter vad folket själva ville.

DSS bestod av tre relaterade rörelser/kampanjer:

Den första var en kampanj med enorm arbetskraft som byggde konstruktioner på landbyggden som skydd för översvämmingar och torka. Den andra kampanjen var ämnat att utveckla lokala industrier som skulle vara kollektivt ägda. Den tredje kampanjen gick ut på att utveckla back-bone industrier i varje provins som skulle stödja mindre industrier på lokalnivå.

Den grundläggande idéen med det stora språnget var att de lokala communities skulle ta initiativet till självutveckling. Partiets roll i det hela sträckte sig endast till att knuffa igång hela maskineriet. Statens roll var att försörja med kapital,utrustning och expertis. Frågan var bara vid vilken nivå som detta samarbete skulle ske. Den naturliga platsen blev xian (county) administrationsapparaten som fortfarande - precis som i gamla tider - var den punkt där staten och de lokala myndigheterna sammanstrålade.

Man upptcäkte dock snart att vissa av de 2000 xian som fanns var på tok för stora (300.000+ invånare) för att klara av att administrera de nya industrierna. Samtidigt var de redan existerande kollektiva jordbruken för små för att på effektivt sätt kunna tillgodogöra sig resurser. Under vintern 1957-58 när en kampanj för vattenhushållning som bäst pågick gick fler kollektiv i Henan ihop och bildade en större enhet som man kallade folkkommun. I brist på annat kallade man denna första FK för Sputnik Kommun efter den sovjetiska lilla pipande sateliten som alldeles nyligen skickats upp i omloppsbana.

Allt fler kommuner bildades. Den första uppgift som varje kommun fick var att gå igenom programmet för Det Stora Språnget. Kommunerna skulle vara kollektiva, ägd av sina medlemmar och beslutande om sina egna ekonomiska angelägenheter. Detta var dock mer än ett ekonomiskt samarbete eftersom idéen var att kommunen skulle överta funktionerna hos xiang (som jag antar är socken myndigheterna) för att bli en självständigt beslutande enhet. I teroin fungerade detta utmärkt men i praktiken blev kommunen endast en till nivå i den statliga byråkratin. Ledarna för kommunen fick lön av staten och var ansvariga enbart inför staten, inte sina egna kommunmedlemmar. För första gången i kinesisk historia kunde statsmaskineriet nå ner ända till bynivå!

Det nya kommunsystemet fick sig en törn när man försökte använda dessa för att förbättra situationerna i fattiga byar på bekostnad av lite rikare byar genom att låta dom ingå i samma kommun, vilket redan i tidigare sammahang medfört stora protester från de medverkande (dvs de rika byarna).

Man hade räknat ned 3 nivåer i kommunorganisationen:

1. Produktionsteamet som bestod av 30-40 familjer som ägde jordbruksdelen
2. Brigadteamet som skulle äga den småskaliga industriproduktionen och jordbruksmaskinerna
3. Kommunen som skulle äga året-runt-industrierna (?) samt vara ansvarig för större projekt, tex vattenhushållnings konstruktioner.

Man förväntade sig att när väl jordbruken kom igång och blev mekaniserade skulle ägandeskapet av tillgångarna höjas upp till brigadnivå för att slutligen hamna på kommunnivå. Suveränt på papper men inte så bra i praktiken.

Inom några vecklor hade man glömt bort detta och kommunen blev en enda enorm farm.

Sommaren 1958 gick allt misstänkt bra, vilket skulle visa sig inte alls var så lyckat. Succen skapade en känsla av upprymdhet där allt verkade möjligt. Produktionsmål som först varit någotsånär rimliga ökades på tills de var totalt omöjliga att uppfylla. Lokala folkkommuner tvingades in i löften om måluppfyllande som de bara skulle klara av i sina vildaste drömmar. Så vad gjorde man? Ljög såklart! Genom att säga till myndigheterna högre upp att man klarat produktionsmålen klarade man sig undan en tid till.

Upprymdheten skapade fler problem än så. Många radikala trodde att Språnget inte bara var ett ekonomiskt lyft utan var förberedelsen till att gå från Socialism till Kommunism. Som bevis tog man t.ex systemet med fria förnödenheter där större delen av lönen var fria rationer av mat och andra nödvändigheter. Detta gavs till alla i kommunen oavsett om de jobbade häcken av sig eller låg och slöade bakom ladan.

I mars 1958, när succen var på sin topp fanns det dock några få som höjde sina kritiska röster.

Vid Chengdu Konferansen kom man överens att Språnget skulle fortsätta med mer försiktighet. Mao gav som förslag att alla Kinas statsägda traktorer skulle ges till kommunerna. Förslaget fick ett något ljummet mottagande.

Vid konferansen valdes också tre vänsteranhängare till högre poster:

Lin Bao, f.d marshal valdes till vice-ordförande i Partiet, Tan Zhenlin till Jordbruksminister samt Ke Qingshi till politbyrån.

Nu gav det sig inte bättre än att USA valde att stödja Taiwan med moderna missiler. Vid samma tid meddelade Khrushchev att Rysslands överlägsenhet i vapenstyrka inte skulle användas som maktmedel mot väst. Kina fruktade nu ett USA understött invasionsanfall från Taiwan. Man vände sig till Ryssland och bad om hjälp men backade ur när man insåg att hjälpen kom med vissa förbehåll, bla Sovjetisk kontroll av luftrummet och kustregionerna.

När man insåg att man kanske skulle stå ensamma utökade man kommunernas militia med målet att bilda "en beväpnad befolkning". Med detta mål i sikte accelererade man produktionsmålen ytterligare till helt omöjliga nivåer.

Den 28 November samlades åter Central Kommiten i Wuhan. Mao erkände att Språnget uppvisat allvarliga problem och accepterade viktiga förändringar bl.a. ett delvis återskapande av hierarkisa kontrollsystem, avskaffandet av systemet med fria förnödenheter samt delvis återskapande av den öppna marknaden.

Efter detta annonserade han sin avgång som ordförande för Republiken. Mao´s post övertogs av Liu Shaoqi.

Även fast han Mao inte längre var ordförande i Republiken var han fortfarande ordförande för Kommunistpartiet. Han motsatte sig att Språnget skulle avbrytas men fick ge sig för majoriteten.

Försvarsministerns Peng Dehuai, som var kristisk mot Språnget for utomlands för att träffa Khruschchev för att diskutera ett militärt samarbete. Han återvände i tid för Politbyråns möte i Lushan den 21 Juli 1959.

Några dagar inna detta hade han än en gång fördömt Språnget. Samtidigt hade Khruschev hållit ett tal där han i stort sett sagt detsamma som Peng. Det var svårt att inte tro att Peng och K. hade slagit sig ihop. Dessa misstankar fick Peng på fall. Han avsattes från sin post. Pengs efterträdare hette Lin Bao. Luo Ruoqing blev Chief of Staff.

Efter detta återupptogs Språnget igen för en kort tid. Skörden 1958 hade varit utmärkt. Året efter 1959 var skörden dålig för att år 1960 bli en ren katastrof. Torka och översvämmning var de stora huvudorsakerna till denna försämring.

En akut matbrist följde. Det kollektiva jordbruket var nära kollaps. Detta var illa men värre skulle det bli!

Khrushchev drog tillbaka allt understöd, tekniker och ritningar från Kina som hämnd för den Kinesiska fientligheten mot hans politik. Utvecklingen av nya industrier och teknologi avstannade helt.

1961 började så skörden bli något bättre. 1962 var skörden återigen lyckad men försent. Under åren som gått dog ca 20 miljoner (!) människor av svält i landet.

Det Stora Språnget var dock inte ett totalt misslyckande:

De enkla metoderna som byggde på mycket arbetskraft för att hindra torka och översvämming har långt senare använts för att rädda skördar i Kina. Språnget inpräntade också tanken på kommuner som klarade sig utan hjälp utifrån verkligen kunde skapas och underhållas

De flesta, från Politbyrån ner till gräsrötterna hade dock bara två ord att säga om Språnget : "Aldrig Mer!".

Efter Språnget kritiserade många intellektuella Mao som ansvarig för det Stora Språnget.

Vid denna tid hade Mao mycket liten makt kvar. Hans kollegor föredrog att hans pensionering skulle vara permanent. Många intellektuella, inklusive en del Partimedlemmar, började skriva kritisk litteratur om Språnget och Mao. Kritisken var dock förklädd i poem och liknelser. En av Kinas största poeter, tillika journalist Deng To hade en liten kolumn i Bejings Evening News där han skrev om triviala saker med ett gömt kritiskt budskap. Han fick många efterföljare. Historisk teater blev på modet, där pjäsen givetvis hade politiska undertoner.

Högerflanken i partiet var nu i total kontroll och hade fått Liu Shaoqi på sin sida. Under hans ledning försökte man med en ny ekonomisk politik som visade sig vara lyckad. Ekonomin återhämtade sig förvånansvärt snabbt under 1962. Om detta hade något med Liu´s politik att göra eller att vädret normaliserats, vilket gav bra skördar igen är svårt att säga.

Vänsterflanken lyckades dock få tillbaka sitt inflytande i partiet. I september 1962 möttes Åttonde Central Kommiten och diskuterade bla klasskamp, vilket visar att vänstervindarna börjat blåsa igen.Deng To skrev sina sista satiriska ledare i vilket han skrev att det bästa var att "kämpa och springa för att kunna komma tillbaka och kämpa en annan dag". Efter detta avstannade de politiska satirerna i Kina.

Efter andra värlskrigets slut var USA i dominerande position. Japan, Sovjet och Europa var utmattade efter flera års krigshandlingar. När CPR grundades 1949 hade detta dock börjat att förändras. Mha Marshallplanen återuppbyggde man VästEuropa.

I September samma år testade Sovjet så sin första atombomb. Maktbalansen lutade således en del åt socialistblocket. Sovjet hade visserligen atomvapen men inga medel att skicka iväg stridsspetsarna mot USA´s håll. USA däremot hade en hel hög med baser nära Sovjetiskt territorium från vilka man kunde attackera.

Maktbalansen i väst ändrades igen då VästEuropa började återfå sin kraft. Tillsammans med ett redan starkt USA och Japan som också påbörjat sin återhämtning kände sig Kina nästan tvingad att gå i koallition med Sovjet.

1957 slog dock Sovjet världen med häpnad då man skickade upp den första satteliten Sputnik. Detta visade att USA inte längre var utom räckhåll för Sovjetiska ballistiska vapen. Med förnyad pondus och kraft kunde nu Sovjet hävda sin rätt på internationell nivå.

Kina däremot hade visserligen en stor och erfaren People´s Liberation Army men man saknade modern utrustning. Man hade få mekaniserade förband, inget flygunderstöd, ingen marinflotta och knappt några pansarfordon.

Kommunistledarna uttalde sin övertygelse om att PLA skulle kunna slå tillbaka vilket anfall som helst men i verkligheten skulle man bli totalt överkört av ett ev. invasionsförsök.

Vid tiden för CPR grundande 1949 var Kina omgiven av hotbilder:

Ryssland utövade ett starkt inflytande i Manchuritet, Västmakterna ockuperade Japan och Nationalisterna förberedde sin återkomst från Taiwan. Det var ofrånkomligt att Kina skulle bli tvingad att välja sida, vilket naturligtvis blev den Sovjetiska sidan då man båda var kommunistiska.

USA tog till sig idén att Kina i själva verket var en lydstat till Sovjet (vilket hon inte var från början).

Kinas försök till ett närmande till västmakterna tog därför USA ingen hänsyn till, då man redan bestämt sig att Kina var i maskopi med Sovjet.

I fruktan för ett invasionsförsök från Taiwan (som ev. skulle ha stöd från USA) samt ett koordinerat anfall från Korea (där USA också hade trupper) sökte Kina stöd och skydd hos Sovjet.

Mao åkte till Moskva och på Alla Hjärtans Dag 1950 skrevs ett avtal om Gemensam Allians under.

Fördraget garanterade Sovjetiskt militärt understöd i händelse av ett anfall av Japan "eller annan stat allierad med henne". Kina fick ett 5-årigt lån på $300 miljoner. I gengäld fick Sovjet återigen kontroll över Chinese Eastern Railway samt Port Arthur och Dairen.

Sino-Sovjetiska företag etablerades i Manchuriet och i Xinjiang för att utöva gruvdrift samt att bygga järnvägar.

Den Sino-Sovjetiska fördraget liknade i mångt och mycket de unequal treaties som Kina tvingats att skriva på efter Opiumkriget.

När Koreakriget bröt ut på allvar i Juni 1950 fick Kina (även fast man inte blev direkt anfallna) vapenhjälp från Sovjet. Kina klagade dock senare på att vapnen var av dålig kvalitet samt att man själv fått betala krigsskadeståndet.

Koreakriget övertygade USA om att Kina var helt i Sovjets ledband. Man trodde att Koreakriget hade varit ett Ryskt initiativ från allra första början med Kina som akttiv medspelare. USA fick igenom ett handelsembargo mot Kina på dessa grunder vilket gjorde Kina än mer beroende av Socialistblocket. Handeln med Kommunistländerna steg under perioden 1949-1952 från 8 % till 87 % (!). På samma sätt blev Sovjet Kinas enda källa till utländska lån och hjälp. Med dessa lån följde automatiskt Sovjetiska rådgivare, institutioner och metoder.

USA´s anklagelse om att Kina var en Sovjetisk lydstat hade blivit en självuppfyllande profetia.

Genom att försöka komma förbi embargot och handla med väst lyckades Kina få in så mycket pengar att man kunde betala av de Sovjetiska lånen.

När Stalin dog 1953 och Krushchev tog över släppte han lite på Sovjets krav på Kina, bla så accepterade han att de Sovjetiska privilegierna i Manchuritet och Xinjiang skulle avslutas. Han uttryckte en önskan att behandla Kina som en likställd allierad. Genevekonferensen 1954 som avslutade Frankrikes kolonialmakt i Indo-Kina var ännu ett steg mot Kinas oberoende.

"Östanvinden vinner över Västanvinden" Dessa ord som Mao yttrade vid Sovjets lyckade Sputnik uppskjutning visade att han förstod att Sovjets nyfunna ballistiska makt skulle skapa en terrorbalans där båda supermakterna skulle vara ovilliga att låta lokala oroligheter eskalera i fruktan för atomvedegällning. Mao sa vidare att "atombomben var en papperstiger", dvs att atombomeb var ett vapen som ingen sida skulle våga använda.

Kina var dock oroliga för att en väpnad konflikt mellan Sovjet och USA skulle komma att gå ut över dom. Amerikanska trupper fanns fortfarande stationerade i SydKorea. Nationalisterna hade med USA stöd Taiwan som militärläger. Nationalisterna hade t.o.m. två öbaser i två av Kinas hamnar vid Quemoy och Matsu.(!)

Regimen i Kina beslöt 1958 att sätta alliansfördraget med Sovjet på test. Man anföll därför öbaserna vid Quemoy och Matsu för att se vad som hände. Inget hände. Krushchev gjorde det klart och tydligt att Sovjet inte ville riskera något genom att försvara Kina.

1959 uppstod en revolt i Tibet mot de Kinesiska ockupationsstyrkorna. revolten stöddes både av Taiwan ,USA och Indien. Krushchev vägrade att låta denna konflikt göra så att hans relationer med Indien försämrades. Faktum är att han gav Indien stora lån samtidigt som han drog tillbaka Sovjetiskt stöd för Kinas kärnkraftsprogram.

Denna händelse tillsammans med de nedanstående händelserna utgjorde grunden för splittringen mellan Kina och Sovjet:

Den första händelsen var Krushchevs försök att sätta upp en raketbas på Kuba. Han fick dock ge med sig mot USA´s löfte om att inte invadera ön. Nu gjorde CIA ändå ett försök (som skulle avsätta Castro) som slutade i katastrof i Grisbukten.

Den andra händelsen som gjorde att Kina tappade förtroendet för Krushchev var det fördrag (Test Ban treaty) som 1963 undertecknades av Sovjet och USA. I princip gick detta fördrag ut på att ett monopol på atomvapen kom till stånd till de stater som innan fördraget redan ägde sådana, dvs USA och Sovjet. Kina ansåg att detta fördrag i huvudsak var riktat mot Kina. Vidare ansåg man att de två superstaterna sakta men säkert skulle komma att dominera världen på bekostnad av Kina. det var nu som man öppet bröt med Sovjet.

Den 20 Oktober 1962, två dagar efter det att Preisdent Kennedy beordrat blockad av Kuba, invaderade kinesiska trupper området i Tibet vid gränsen till INdien där upproret ägde rum. På 4 dagar slog man ner motståndet och visade att man inte tolererade fortsatt uppror . Krushchev på sin sida brydde sig inte om dessa händelser utan fortsatte att förse de indiska styrkorna med vapen som om inget hade hänt.

KINESISKA.COM - Kina Arkiv - Kinas historia