Norra/Södra Song och stammarna från Inre Asien

Under Song-dynastin blomstrade kreativiteten i Kina. Tekniska innovationer, boktryckarkonsten, metoder för materialframställning, utveckling av politiska filosofier osv gjorde att Kina fick ett rejält försprång inom dessa områden gentemot resten av världen. Norra Song perioden kan liknas vid renässansen i Europa som inföll 200 år senare.

Det som kan verka lite märkligt är att det just under denna blomstrande period som stammar från Inre Asien lyckades tillskansa sig militär kontroll över Norra Song.

År 960 utropades Zhao Kuangyin som en ny kejsare. Zhao var från början befälhavare för palatsstyrkan vid den sista av "De Fem Dynastierna" (Five Dynasties) i Norra Kina men "valdes" som kejsare av sina militärtrupper.

Zhao Kuangyin började sin regenttid med att pensionera alla generaler, ersätta alla militära guvernörer med civila sådana samt samla de bästa soldaterna i en palatstrupp.

I mitten av Han-dynastin hade Kina ca 60 miljoner invånare. Under Song växte populationen till 100 miljoner för att bli 120 miljoner i slutet av 1100-talet.

Denna befolkningsökning satte fart på stadslivet. Huvudstaden under Norra Song låg i staden Kaifeng som endast var 4/5 av storleken på Tang-periodens huvudstad men ändå 3 gånger så stort som det gamla Rom. År 1100 bodde det ca 1.050.000 människor Kaifeng. Om man räknar med militärstyrkorna som fanns i huvudstaden kröp invånarantalet upp till ca. 1.4 miljoner människor, alltså en stad med ett invånarantal i klass med Stockholm!

En stad med denna storlek krävde givetvis massor av förnödenheter:

Kaifeng låg nära det ställe där Yellow River och den tidiga Grand Canal gick ihop.

Via dessa vattenvägar, som sträckte sig över ca 30.000 miles, transporterades livsmedel upp från Lower Yangzi området till huvudstaden.

När industrier startades i Kaifeng var det först och främst för att tillgodose regeringens behov. I norra Kina fanns stora mängder kol och järn som transporterades via vattenvägarna till huvudstaden. Av råmaterialet gjordes stål som huvudsakligen kom att användas för att producera vapen och rustningar.

Under denna tid utvecklades bl.a katapulten som användes vid belägringar. Innan katapulten utvecklades fick en belägrande styrka ofta vända hem igen med oförättat ärende eftersom maten tog slut. Med katapulten däremot var det enkelt att rasera en stadsmur och erövra staden.

Man utvecklade också krutet som användes i en tidig version av gevär kallas fire-lances

samt i bomber och granater ("sa kapten Haddock") som med fördel kunde slängas in i en belägrad stad med hjälp av katapulten.

Qidan folket var av mongolskt härkomst. I nästan 200 år (916-1125) styrde de över ett enorm imperium som de kallade Liao. Qidans imperium , som styrdes av en klan som hette Yelü, innefattade Manchuriet , Mongoliet samt delar av Norra Kina, dvs en area ca 3 gånger så stor som Song-dynastins område.

Från början hade Qidan-folket enbart varit halvnomader men kom senare att dela upp imperiet i två delar som styrdes olika. I söder (gränsande till Norra Song) var imperiet uppdelat i 16 prefekturer som styrdes av en civil byråkrati som var inspirerad av Tang tidens styre. Man använde ett eximinationssystem liknande det i Kina för att tillsätta byråkrater till administrationen.

Den norra delen av Liao-imperiet däremot - som var avsevärt större rent landmässigt - styrdes av män på hästrygg. Qidan-kejsaren mobiliserade och tränade beridna bågskyttar

som skulle ingå i hans elitstyrkor ordo (från vilket vårt svenska ord hord härstammar).

Man räknar med att kejsaren förfogade över ca 600.000 av dessa beridna elitsoldater som med snabbt varsel kunde sättas in i oroliga områden.

Liao-imperiet hade ett invånarantal av ca 4 miljoner människor, alltså bara en bråkdel av vad Norra Song hade.

Trots att Norra Song alltså hade en avsevärt större armé samt förfogade över skjutvapen så fruktade man de beridna ryttarna så pass mycket att Song-kejsaren betalade ett årligt tribut till Liao bara för att de skulle hålla sig borta från Norra Songs gränser.

Man gjorde märkligt nog likadant med det mindre Xixia-imperiet som låg väster om Song, trots att man med mycket stor säkerhet kunnat gå in och sopa mattan med deras, i jämförelse, pyttearmé.

Ruhzen folket kom från norra Manchuriet. År 1125 invaderade och övertog de Liao-imperiet och bytte namn till Jin-imperiet (jin betydde gyllene).

Man övertog Qidan-folkets system med en södra del som styrdes byråkratiskt samt en norra del som styrdes mha klanryttare.

Ruzhen hade bara styrt det väldiga Jin-imperiet ett år innan man beslutade sig för att det var för litet. År 1126 invaderade man därför Norra Song och använde den krigsteknologi som utvecklats under Song, dvs katapulter och krutvapen.

Invasionen och övertagandet av Kaifeng, Norra Songs huvudstad, ledde till att Song-

imperiet flyttade söderut. Norra Song-dynastin var därmed officiellt slut.

I gammal god Song-anda gjorde man inte så mycket motstånd utan skrev under ett avtal där Song gjordes till en vassalstat till Jin och var tvungen att betala ett årligt tribut till Jin.

Eftersom Ruzhen-folket varit halvnomader och övertagit Liao-imperiets modell för uppdelning av landet med en sydlig byråkratisk del och en nordlig "barbarisk" del fanns det i norr ett gäng stora, tuffa och elaka militäredare som krävde kontroll över det land och folk som man varit med om att invaderat. Jin-kejsaren, som från år 1161 regerade från Kaifeng, skapade - i självförsvar enligt boken - en enorm byråkratisk apparat baserad på den Confucianska modellen.

Jin-kejsaren stötte delvis på samma problem som Liao-kejsaren: att finna kompetent administrativ personal till sin byråkrati.

Nu fanns det en hel del kineser i området, som tidigare varit Norra Song , som var bildade men för att säkerställa att även Ruzher skulle kunna få plats i byråkratin startade Jin-kejsaren skolor som undervisade på Ruzhen språket, lät översätta Confucianska klassiker och startade ett eximinationssystem liknande det i Song.

Södra Song-dynastin blev allstå, som tidigare sagts, vassalstat till Jin-imperiet.

Man placerade sitt huvudsäte i staden Hangzhou i södra Kina.

På 1200-talet hade Hangzhou, som sträckte sig mer än 20 miles bredvid floden Qiantang, ca 1.1 miljoner invånare (vissa forskare säger 2.5 miljoner) varav en halv miljon bodde inne i stadskärnan. Staden var delad av den breda Imperial Way, som löpte från söder till norr. Det fanns kanaler liknande de i Venedig som flöt från den stora West Lake genom staden till havet i öster.

Under Södra Song blomstrade den utländska handeln. Suget efter lyxartiklar, t.ex. kryddor, i Hangzhou var enormt. Kryddor importerades via Krydd Rutten (Spice Route) som gick från Europa, via Indien till Kina. Under en period var importen så hög att Kinas export av porslin, silke och kopparmynt inte riktigt hängde med.

Genom denna handel kunde Song regimen mer förlita sig på salt- och handelsskatt än på skatt på land som senare blev vanligt i Kina. Eftersom affärerna blomstrade valde Song-regimen att återuppta användandet av papperspengar, en "uppfinning" som använts under Tang.

Den kinesiska havsteknologin var världsledande under denna tid. Under Somg byggdes stora segelskepp (med plats för 500 man) som styrdes med ett akterroder. För navigering användes kartor och kompass. Jämför detta med den Europeiska tekniken vid samma tid där galleaser i Medelhavet fortfarande drevs med muskelkraft och manövrerades med en ineffektiv styråra.

Den teknologiska nyckeln till utbildning under Södra Song-perioden var boktryckarkonsten. Regimen försökte först kontrollera all tryckning av böcker men började, vid 1020-talet, att uppmuntra grundandet av skolor genom att skänka mark såväl som böcker för detta ändamål. Målet var att varje prefektur skulle ha en egen statlig skola.

Under 1100-talet hade det statliga skolsystemet ca 1.5 miljoner acres mark som kunde försörja ca 200.000 studenter.

De två första Songkejsarna införde eximinationssystem som ett sätt att få kompetent personal till sin administration. Högre ämbetsmän inom byråkratin hade ett privilegium (yin) som gjorde att de kunde utnämna familjemedlemmar till höga poster, men eximinationssystemet vann stadigt mark. Eximinationssystemet svarade för ca 30 % av nytillsättningarna inom byråkratin.

Eximinationen var som ett enormt utökad högskoleprov. Under 3 veckors tid prövades kandidaterna. Det fanns kvoter för hur många som kunde godkändas från vissa områden; detta förfarande kom till för att inte områden med hög utbildningsnivå skulle roffa åt sig alla platser inom byråkratin.

Stora ansträngningar gjordes för att inget fusk skulle ske, man visiterade alla kandidater vid skrivningarna, förbjöd folk att skriva namn på provet utan endast ett nummer samt kopierade provet för att läsarna (som godkände testen) inte skulle känna igen handstilen på kandidaten.

Trots detta förekom oärliga metoder att klara provet. En populär metod var att göra provet åtskilliga gånger och misslyckas med avsikt. Efter femtielfte misslyckade gången fick kandidaten oftast godkänt bara för att han inte skulle visa sig där något mer!

Det märkliga var att eximinationerna gradvis tappade sin roll som inträdesbiljett till en välbetald plats inom administrationen men antalet kandidater som gjorde proven ökade ständigt.

Ju fler som sökte, desto fler misslyckades:

År 1023 godkändes 5 av 10; 2 av 10 år 1045; 1 av 10 år 1093; 1 av 100 år 1156 samt otroliga 1 av 200 år 1275!

Eftersom så många gjorde provet och fick godkänt (även om oddsen inte var så bra...) fanns det helt enkelt inte plats för alla inom administrationen: det kunde finnas uppåt 100.000 kandidater som tävlade om endast 500 platser.

Resterande godkända kandidater sökte ofta sig till hemmaorten och dess lokala styre, som krävde att styrelsemedlemmarna skulle vara av shi- klassen dvs med eximinationen godkänd. Kandidaterna betraktades som gentry.

Under Song skapades en social struktur som skulle komma att leva kvar ända in på 1900-talet. Man "inrättade" en ny klass i samhället: adel (gentry), ett begrepp som inte ska blandas ihop med den enbart markägande adel som finns t.ex. i England.

Man kan definiera den kineskiska gentry med att konstatera att en person som tillhörde denna klass var bildad och hade gått i skola. Det fanns över 1 miljon människor som hade fått first-level degree (dvs gått i skola något/några år) som ansågs som lower gentry, alltså bara en marginell höjning över det övriga (outbildade) folket. Den exklusiva grupp som efter ytterligare flera års studier kvalificerade sig till den 3 veckor långa eximinationen och klarade denna formade en upper gentry som fick stort inflytande i samhället.

Eftersom kvinnor ansågs som lägre stående och ändå giftes bort koncentrerade man sig inom gentry familjer på att lära upp sönerna att bli lärda och klara examinationen.

En gentry familj bodde huvudsakligen i innerkärnan av walled towns, mer sällan kunde man hitta en gentryfamilj i små landsortsbyar. Vissa gentryfamiljer ägde mark medan andra koncentrerade sig på handel eller liknande.

Gentryfamiljer satt med i (och utgjorde) "stadsrådet", som tog hand om lokala angelägenheter som översvämningar och svält. Man agerade domstol för mindre brottmål och hjälpte till att bygga upp "kommunen" t.ex. genom att bygga och underhålla diken, dammar, vägar, bryggor och färjor.

En annan viktig funktion som tillkom gentrys var att samla in skatt från folket i "kommunen". Stadsrådet blev helt enkelt en länk mellan det vanliga folket och de styrande.

En funktion som regimen uppskattade var att gentrys förväntades att, vid officiell uppmaning, hjälpa till i tider av krig, översvämmning eller hungersnöd.

Den hjälp som staten fick var så efterfrågad att de flesta dynastierna skrupellöst sålde rätten till en plats i administrationen (utan att ens ha gjort eximinationen), - låt vara en lågstatus plats - , till de som var villiga att betala.

På så sätt lunde förmögna (outbildade) män köpa sig gentry status med de fördelar det förde med sig: en plats i stadsrådet, kontakt med höga ämbetsmän samt - sist men inte minst - immunitet från straff (om immunitet från dödsstraff också ingick framgår inte)

"Stopp där! Är det du som slagit ihjäl alla de här fotgängarna?"
"Jajamänsan"
"Det blir nog att följa med till arresten, gubbe lilla!"
"Ähumm..Tror inte det. Jag är gentry."
"På så sätt. Ja dåså, då får jag väl önska min herre en fortsatt trevlig dag då!"

En bra sidoinkomst för många gentrys var att agera brokers. För en summa pengar kunde t.ex. en lokal gentry hjälpa en främmande köpman med information om dialekter, regionala seder och bruk, lämpliga prisnivåer på handelvaror, vilka marknader och värdshus som fanns i närheten etc.

Vissa gentry-brokers var licensierade av staten och sålde möjligheten till transport och magasinering av varor likväl som övernattningsmöjligheter för främmande köpmän. I gengäld förde gentry-brokern bok (för handelsskattens skull) över de köpmän som utnyttjade hans tjänster.

Neo-Confucianismen fick sitt namn av Jesuiter under Qing-dynastin. Vad rörelsen kallades innan dess framgår inte i boken.

Neo-Confuciansimen grundades under Södra Song kort efter det att Ruzhen's invaderat och ockuperat Norra Song.

De fem vikitigaste tänkarna/filosoferna inom Neo-Confucianismen hade visserligen skrivit sina verk i början av Song-dynastin med deras verk sammanställdes långt senare av en man vid namn Zhu Xi (1130-1200).

Zhu Xi såg ner på Sui-Tang Confucianismen och menade att de klassiska Confucianska verken från Senare Zhou och Han var de som gällde.

Efter dessa klassiker med tiden blivir rätt så mångavalde Zhu Xi ut 4 verk som han ansåg innehölll essensen av Confucianismen.

Dessa verk, som kallades The Four Books, var Analects (Lunyu) av Confucius, den bok som Confucius lärljunge Mencius (ca 372-289 f.kr.) skrev - tydligen ett verk utan titel , samt böckerna Doctrine of the Mean (Zhongyong) och Great Learning (Daxue), de sistnämnda utan särskild författare angiven. (Det framgår inte av boken vem som skrev dessa verk).

Zhu Xi påstod att det fanns en oföränderlig principles of form (li) som skapade det materiella (qi) vi har runt omkring oss. Bakom det materiella fanns Dao - The Way, som genomströmmar universum och allt som finns däri.

Bara genom själv-disciplin och själv-förbättrande kunde man få förståelse för Dao.

Vissa Neo-Confucianer hävdade bestämt att informationen om hur den sanna Dao skulle förbättra moralen för enskilda människor och hela samhällen hade getts av Confucius och Mencius men inte blivit vidarebefordrad. Deras mål var därför att "återerövra Dao - The Way"

Zhu Xi adderade alltså lite buddistisk transcendentalism till Confucianismen, skapade Neo-Confuciansimen och fick en filosofi som blev en levande tro för Kinas elit ända in på 1900-talet. "Bra jobbat PG!"

För att nå folket med filosofin användes Community Compact (xianyue), ett slags lokala folkmöten som regelbundet hölls en gång per månad.Under dessa möten åt man middag tillsammans, en ordförande samt sekreterare utseddes. Man diskuterade sedan på stort allvar regler för hur ett korrekt uppförande för eliten skulle vara.

Zhu Xi menade att hiearki var extremt viktig. Han visade på 5 ålders-grupper med fullständiga regler för hur en medlem i en viss åldersgrupp förväntades uppträda.

Zhu Xi sammanställde också en regelbok som tog upp sådana viktiga situationer som hur man på korrekt sätt hälsar på en annan Compact medlem; hur man bjuder in sina bekanta på bankett, hur man håller banketter - vad man ska ha på sig, vilka placeringskort man ska använda etc. etc.

Den historiska rollen som Zhu Xi och Neo-Confuciansimen har haft diskuteras livligt bland lärda än idag. Det som kan sägas är att Neo-Confuciansimen kan ha agerat stoppkloss för Kinas handelsutveckling då man varit misstänksam mot handel.

Neo-Cionfucianer menade att handelsmän inte producerade saker utan bara transporterade omkring dessa saker för profitens skull vilket ju inte var ett ädelt motiv och därför skulle undvikas.

Mongolerna erövrade Jin-imperiet år 1234. År 1279, alltså bara 45 år senare, krossade man allt motstånd i Södra Song och inlämmade landet i sitt kejsardöme.

Den berömda Chinggis Khan förenade alla de mongolska stammarna under en ledare - han själv - år 1206. Hans militärstyrkor spreds ut sig och erövrade ett enormt område:

Som erövrare hade mongolerna ett dåligt rykte, speciellt bland moral-predikande Confucianer. Som exempel kan nämnas att vid den första invasionen av Jin-imperiet brände mongolerna totalt ner 90 städer.

Chinggis´ söner och barnbarn styrde över 4 stycken khanates i Persien, Södra Ryssland, Central Asien samt Kina.

Khubilai Khan, Chinggis mest kompetenta barnbarn, som var härskare över Mongolimperiet mellan 1260 och 1294 byggde sin huvudstad i Beijing.

I mongolernas värld existerade många olika trosriktningar.

Khubilai var tvungen att bli en vindflöjel när han ena stunden skulle försvara sina muslimska landsmäns tro och i andra stunden skulle vara den perfekta Buddistiska härskaren för de mongoler som tillhörde den Tibetanska Lamaistiska tron.

År 1271 utropade Khubilai Khan sig till kejsare över Kina och grundade Yuan-dynastin .

Han som alla andra erövrare före honom beslöt att regera Kina med confucianska metoder.

Mongolernas största problem var att deras kultur var så väsenskild.

Inte bara mongolernas språk, klädstil och sedvänjor utan också deras utbildningsnivå skiljde sig markant från Song kineserna.

Mongolerna var alltså hänvisade till att använda icke-mongoler inom adminstrationen, främst folk från västra Asien - Uighur Turkar, Araber men också västerlänningar som Marco Polo (inte tröjfabrikanten!) samt Ruhzen folk från det erövrade Jin-imperiet.

Överlag var styret under Yuan mindre strikt än under övriga dynastier:

Straff för brott var t.ex.avsevärt mycket mildare än under Song och skattepålagor var ovanliga.

Eximinationssystemet återupptogs av Mongolerna först 1315. Avsaknaden av utbildade administratörer försökte man kompensera med att anställa lokala clerks.

EFtersom dessa inte var direkt skolade i Neo-Confucianism och Mongolerna inte hade resurser att övervaka dom alla spreds sig korruptionen inom den lokala byråkratin.

För att komma tillrätta med detta problem sände man Mongolska (ibland Kinesiska) ämbetsmän s.k darugaci, som hade avsevärd makt både över civila och militära ärenden, till lokalkontoren för att på så sätt återställa ordningen.

Mongolerna nöjde sig inte med Yuan-dynastins enorma område:

Eftersom maritim kunskap varit så pass hög under Song använde man sig av den erövrade flottan med dess erfarna besättning för att sända Mongolska styrkor att erövra mera land.

Med en enorm flotta på flera tusen skepp försökte man invadera Japan år 1274 men erövringsförsöket misslyckades alldeles utanför Japans kust tack vare Kamikaze   -en enorm orkan som förstörde stora delar av invasionsflottan.

Liknande invasionsförsök av Vietnam, Liuqiu Öarna och år 1292 Java misslyckades också.

Mongolerna resignera då och erövrade istället Burma och Siam landvägen och se! då gick det bättre.

Under Mongolstyre hade Kina relativt lite inre stridigheter.

Handeln med andra länder blomstrade. Man tror att det var via karavanhandelvägarna som den fruktade böldpesten (som drastiskt reducerat Kinas befolkning under åren 1331 till 1354) spreds till Europa, där sjukdomen, som blev kallad Den Svarta Döden, tog otaliga liv under åren 1348 till 1349.

Mongolerna uteslöt de f.d. Song Kineserna från administrationen men lät samtidigt gentryklassen och de lokala stadsråden få finnas kvar. På detta sätt stimulerade man Kinesiska lärde som nu ansågs sig "fria" att eftersträva privata mål, att bli ledare inom kommunen samt bli bevarare av den Confucianska läran.Under Yuan blomstrade därför konstarter såsom dramer och målning.

Mings historia stäcker sig över 276 år. Under denna tid fördubblades Kinas befolkning från 80 miljoner till 160 miljoner, mycket tack vare att man så mycket som möjligt försökte undvika interna stridigheter.Utbildning, konst och kultur stod under denna tid högt i kurs.

Under Mings första tid var man dock tvungen att använda militärt våld för att driva ut och hålla Mongolerna borta. Man passade också på att använda militären till att upprätthålla den inre stabiliteten i samhället.

Hongwu var Ming dynastins grundare. Hongwu eller Zhu Yuanzhang som han hette innan han blev kejsare var från början en fattig bonde som hankade sig fram som tiggare.

Hongwu fick sin utbildning hos en buddistisk präst och gick senare med i en anti-mongolsk religös sekt. Hongwu blev med tiden ledare för rebeller som bekämpade Mongolerna.

Hongwu lyckades besegra sina, i Yangzi-regionen, konkurerande rebelledare och tog hjälp av Confucianska lärda för att förkunna att han hade "Himlens mandat" och som sådan var rättmätig härksare. År 1368 drev han ut den regerande Mongolprinsen, grundade Ming dynastin och byggde sin huvudstad vid Nanjing.

Hongwu var en märklig människa: enligt uppgift var han ordentligt ful, han var energisk men var extremt paranoid och besvärade sin omgivning med häftiga vredesutbrott.

När hans premiärminister intrigerade mot honom 1380 lät Hongwu halshugga honom.

För att vara på den säkra sidan dödade Hongwu (i sann kinesisk anda) också premiärministerns familj och alla andra som var bekanta med honom.

Detta förlopp med avrättningar av bekantas bekanta upprepade sig några gånger under Hongwus regeringstid. Under årens lopp lär ca 100.000 (!) personer ha blivit avrättade, de flestas brott var endast att man råkade ha oturen att känna den egentliga brottslingen.

Under Ming regimen infördes också spöstraff med bambustavar. Den olycklige fick helt enkelt dra ner byxorna och fick smäll på stjärten. Detta något pinsamma straff visade sig ibland bli en långsam avrättning: de sår som uppkom vid spöstraffet blev ofta infekterade och den straffade dog senare av dessa skador.

Hongwu var inte bara en tölp utan gjorde faktiskt vissa positiva saker för landet:

Han försökte t.ex. att hålla ner skatten för jordbrukarna, planterade träd för att komma tillrätta med erosionproblem, underhöll skyddsvallar mot översvämmning vid floderna Yellow och Yangzi etc.

Hans ekonomiska syn var starkt präglad av Confuciansimen: jordbruk sågs som källan till landets välstånd, handel ansågs däremot nästan vara lite skamligt.

Som gammal militär var Hongwus huvudintresse givetvis militärt. För att hålla Mongolerna borta kopierade han den föregående Yuan-dynastins militära system genom att etablera kinesiska styrkor vid strategiska punkter i landet vars soldater tjänade sitt uppehälle som bönder.

Befälhavarna över dessa styrkor av bönder/soldater fick av Hongwu högre befattning än de högsta civila ämbetsmännen. När Hongwu började misstänka att vissa av dessa befälhavare intrigerade mot honom lät han avrätta hela bunten! (Vem som sedan styrde styrkorna framgår inte!)

För att knyta upp makten till sig själv avskaffade Hongwu 1380 det centrala sekretariat som fram tills dess tagit hand om de officiella dokument som inkom till hovet.

Allt skulle istället gå via kejsaren. Självklart ledde detta till en del problem:

En vanlig dag kunde t.ex. 200 dokument komma in som noga skulle gås igenom och beslutas om. Eftersom stackars Hongwu själv skulle ta ställning till alla dokument fick varje dokument i genomsnitt 3 minuters överläggning innan beslut fattades!

Under denna tid var effektiviteten hos regeringen ganska låg. Premiärministern hade ju avskaffats (läs dödats!) och med honom The Outer Court (som hade bestått av 6 ministrar och diverse olika instanser)

För att klara all administration fick Hongwu (och de efterföljande kejsarna) lita till The Inner Court som mestadels bestod av eunucker (Som mest fanns 70.000 stycken!)

År 1382 skapade Hongwu en livvaktsstyrka kallad "the Embroidered-uniform Guard" som förutom ren livvaktstjänst också fungerade som specialpolis.

De hade också hand om ett beryktat fängelse för politiska fångar.

Till att börja med fanns det ca 16.000 man i styrkan men antalet kom senare att öka till 75.000 man!

Hongwu hade konstant stora problem med finanserna. Skattesystemet med skatter i form av skörd och "frivilligt" arbete fungerade inte som avsett. Skörden som skulle betalas transporterades till vissa utvalda kontor i landet Dessa transporter och all byråkrati som omgärdade detta blev med tiden totalt oöverblickbart med hundratusentals mellanhänder som skötte om transporter, bokföring av dessa etc.

Idén om att militärstyrkorna skulle leva på jordbruk och vara självförsörjande höll inte heller. Offieciella källor hävdade dock att så var fallet men verkligheten var en annan. I vissa militära styrkor desserterade så pass många soldater att styrkorna efter en tid endast var 10 % av sin ursprungliga storlek.

Peningsystemet under Ming perioden blev också den med tiden mer och mer misslyckat.

Under Hongwus regeringstid tryckte man upp så många sedlar att man skapade kraftig inflation. År 1425 var sedlarnas värde 1/70 av det som stod tryckt på dem!

Sedlar togs senare ur bruk till förmån för kopparmynt (som var i konstant brist)

Under 1500-talet övergavs idén att betala skatt in natura och pengar användes istället att betala med.

Som jag tidigare skrivit ansågs vinst under Ming perioden som något skamligt.

Detta ledde till att industri och handelsutbyte med andra länder (Japan, Mellanöstern) i vissa regioner inte fick någon som helst uppbackning av staten. I vissa fall kunde det mera vara så att staten motarbetade dessa "kapitalistiska tendenser", genom att t.ex. förbjuda bygge av stora havsgående skepp och på så sätt på ett indirekt sätt stoppa sjöfarten (som behövdes vid handelsutbytet med andra länder).

I början av 1400-talet, innan förbud mot havsgående skepp hade proklamerats, exporterade Kina silke, porslin och kopparmynt till Japan och länderna i Syd och Sydost- asien.

Under Ming dynastins 3:e kejsare Yongle (1402-1424) skickades en grupp eunucker ledd av Eunuckledaren Zheng He ut för att i huvudsak skapa diplomatiska relationer med de länder som Kina idkade handel med (och några blivande exportmarknader).

Mellan åren 1405 och 1433 gjorde Zheng He totalt sju resor. Dessa resor var inga små projekt - tvärtom!: Under den första resan 1405-1407 hade Zheng He en flotta på 317 fartyg med sig av vilka 62 var stora s.k. treasure ships med en vikt på ca 3000 ton.

Dessa resor krävde givetvis massor av personal: Zheng He hade, förutom en stab om 70 eunucker, med sig 180 läkare, 5 astrologer och 300 militära officerare som i sin tur hade ca 26.800 man under sig!

De första 3 resorna gick till Indien/Ceylon (Sri Lanka). Den 4:e gick gick bortom Indien till Hormuz i dåvarande Persien och de 3 sista reorna till Afrikas östkust och till dåvarande Arabien.

Som kuriositet kan nämnas att Zheng He vid ett tillfälle transporterade hem en livs levande giraff till Kina. Hur giraffen mådde efter båtfärden förtäljer inte historien.

Som tidigare nämnts stoppades all havsgående sjöfart några år efter 1430 av Confucianska lärde. Men man nöjde sig inte med det: nästan all dokumentation rörande Zheng Hes 7 resor förstördes år 1479!

Förbudet mot havsgående sjöfart och handel lyftes bort först 1567 och då var Kina redan omseglat (!) av andra sjöfarande nationer.

I Europa kom sjöfarten igång så sent som 1470. Hade Kina fortsatt sina handelsrutter hade man haft ett långt försprång inom sjöfart och handel men så blev aldrig fallet.

Wang Yangming var en general/ämbetsman/filosof som inspirerade lärda att följa en ny inriktning av Neo-Confucisianism. Han försökte införa en mindre handlingorienterad och mer kontemplativ syn på moral och självförbättring. Han var helt klart influerad av Buddismen. Wang menade att the world of principle finns både inuti en själv och ute i världen. Därför kunde man lära sig "av sig själv" genom eftertanke och meditation

Under de första 10 åren av Wanli's regim hade han en Översekreterare (Grand Secretary) som hette Zhang Juzheng. Han samlade in betydande summor till de statliga kassvalven, genom ganska elaka metoder (Han såg dock till att hela tiden ha Wanlis tillåtelse).

När Zhang senare dog förkastades och kritiserades hans roll som förste penninginsamlare.

Confucianska lärde, vid Akademin vid Wuxi, gick till attack mot hovet och kritiserade alla ämbetsmänn de kunde komma åt.

Wanli blev så desillusionerad av detta och en del andra anklageleser och motanklagelser att han helt enkelt drog sig tillbaka från sin kejsarroll. Han var fortfarande kejsare men vägrade att prata med sina ministrar, träffa folk som kommit till hovet för att dryfta frågor med honom etc. etc. Det enda han var intresserad av var att samla på sig personliga tillgångar.

När Wanli 1620 dog övertogs makten av en Eunuck som systematiskt började ha ihjäl de lärde som tidigare kritiserat hovet. Enstaka lärde överlevde men flertalet blev avrättade.

Ming-dynastin hade sedan länge nått sin höjdpunkt och började vid 1600-talets början att sönderfalla. Regimen hade blivit märkbart svagare och rebeller härjade i Nordvästra Kina.

En rebelledare vid namn Li Zicheng lyckades 1644 invadera och överta Beijing.

Han engagerade lärda män för att kunna starta en egen dynasti men misslyckades med detta.

Vid denna tid hade Manchus gjort flera raider in i Norra Kina men inte lyckats besegra Mings trupper som var vida överlägsna i antal.

En general, Wu Sangui och flera av hans kollegor, fick idéen att be Manchus om hjälp i kampen mot rebellerna i Beijing. Man trodde att Mings överlägsenhet i antal soldater skulle avskräcka Manchuerna från att göra något överilat.

Sagt och gjort, Manchu gick in i Kina med Wu Sanguis välsignelse, sopade mattan med rebellerna och stannade kvar i Beijing. Istället för rebeller hade man nu Manchu styrkor att tampas med.

I Manchuriet, norr om Kina, hade grundaren Nurgaci (1559-1626) redan tidigt tagit lärdom av Kina. Han utnyttjade det faktum att Manchuriet låg så pass nära Kina att man utan större möda kunde lära sig det som var värt att veta om landet, men så pass långt borta att man slapp Kinesiska försök till invasion.

Nurgaci började sin bana som en mindre stamhövding vid den östra gränsen av södra Manchuriet. Folket han var hövding över var mestadels ättlingar till de halvnomader som på 1100-talet grundade Jin dynastin i Norra Kina. Nurgaci utökade sitt ledarskap till andra stammar och grundade i början av 1600-talet "Senare Jin"-dynastin med huvudsäte i staden Mukden.

Redan 1601 hade han skapat en övergripande administration av landet samtidigt som han utvecklade sina militärstyrkor. Till skillnad mot Ming-dynastins misslyckade försök med självförsörjande styrkor åtnjöt Manchus militärstyrkor flera privilegier bl.a att få behålla ev. krigsbyten samt att, i fredstid, få inkomst betående av ris och pengar. Detta skapade en mycket hög stridmoral inom armén som man sedan utnyttjade i övertagandet av Ming-dynastin. Märk väl att endast 150.000 Manchu soldater lyckades att krossa Ming-dynastin, låt vara att de fick hjälp att komma in i landet av Wu Sangui.

Nurgacis son och efterträdare Hong Taiji underkuvade Korea i öster och skapade en allians med Mongolerna i väster. År 1636 gav Hong Taiji namnet Manchu till sitt folk och proklamerade grundande av Qing-dynastin. Ett Manchuriskt skriftspråk hade under denna tid utvecklats och man hade översatt vissa Kinesiska klassiker till manchuriska.

Manchu hade rätt så snabbt besegrat de Ming-trupper som fanns kvar ute i landet.

I ett berömt slag vid Yangzhou slaktade Manchus styrkor Ming-soldater i tio dagar som en uppmaning till de återstående Ming-styrkorna att ge sig . Och så skedde: de av Mings ämbetsmän och militärer som gav upp fick valet att antingen dö eller ansluta sig till Manchu. De flesta valde det senare alternativet.

Manchuerna försökte att inte förändra samhället i alltför hög grad. Man dödade givetvis de som motsatte sig Qing men övriga fick i princip leva ifred. Man hade dock som vilkor att alla manliga kinser skulle ha sitt hår i en speciell Manchufrisyr, med hårfästet och viss del av håret på huvudet bortrakat och med hårpiska bak.

Tre av de kinesiska generalerna, med Wu Sangui i spetsen fick som tack för hjälpen stora lydriken i Syd och Syd-västliga Kina som kallades feudatories. 1673 revolterade dessa

mot Qing och tog över hela södra Kina. En tid med inre stridigheter följde.

Det tog 8 år innan Qing återfick kontrollen över dessa områden.

När Manchu tog över efter Ming övertog man också Confucianismens terminologi, former och idéer. Man gynnade studier av de klassiska (Confucianska) verken, gjorde Confucianism till statskult och proklamerade att man hade det himmelska mandatet.

Manchu hade ett grundläggande problem: hur man skulle styra Kina men ändå behålla sin särart som Manchu.Detta försökte man lösa med hjälp av lagar.

Giftermål t.ex. mellan Manchuer och Kineser förbjöds enligt lag.

Inga Kineser fick heller tilåtelse att emmigrera till Manchuriet. För att vara på den säkra sidan byggdes en flera hundra miles lång avspärrning i form av ett stort dike med pilträd planterade på båda sidor.

Qings straffsystem liknade det system som fanns under Ming perioden.

Det fanns 5 olika straff : spöstraff med lätt eller tung bambukäpp, straffarbete, utvisning ur landet och dödsstraff.

Samma brott kunde bestraffas olika beroende på vem som begick brottet:

En son som slog sina föräldrar riskerade att bli halshuggen; en förälder som "blev provocerad av sonens olydnad" och därför slog sin son fick som straff 100 spöslag (som oftast reducerades till 40 slag) med den tunga bambukäppen.

Att medverka till endera förälderns död medförde automatiskt dödsstraff även om dödsfallet berodde på en olycka.

Det berättas om ett fall där en man vid namn Teng Feng-ta råkade hamna underst i ett slagsmål och riskerade att få huvudet inslaget av sin motståndare. Tengs son skyndade till sin fars hjälp, tog en kniv och måttade ett hugg mot faderns antagonist. Denne, som antagligen såg hugget komma, kastade sig åt sidan så att kniven istället genomborrade Teng Feng-ta, som ögonblickligen avled.

Domstolen ansåg att Teng Feng-ta's son faktiskt försökt rädda sin far (även om resulltatet inte var något att hurra för) och vädjade därför till kejsaren att sonens straff skulle ändras från att "styckas levande" till att bli "snabbt halshuggen". Kejsaren gick med på detta.

I den cilvila administrationen av Kina använde sig Manchuerna av dubbla tillsättningar dvs man tillsatte både en Kines och en Manchu på viktiga poster. Ofta var det Kinesen som gjorde jobbet och Manchuern övervakade att jobbet blev rätt gjort.

Ett departement (Imperial Household Department) skapades som enbart bemannaades av kejsarens närmaste män. Detta departement, som till stora delar var hemligt, var från början ett instrument med vilket man försökte hålla de korrupta palatseunuckerna (som man ärvt från Ming...) utanför administrationen. Departementet samlade på sig stora intäkter från skatter på jordbruk, skatter på försäljning av ginseng etc. Efter ett tag blev departement korrupt, precis det som departementet skapats för att motverka.

Kejsare Yongzheng (1722 - 1736) förändrade det administrativa systemet genom olika reformer bla inom skattesystemet. Han införde också en ny rapporteringsform som enbart var till för honom: memorandum från vissa provinser kunde märkas med "eyes only" och fick då enbart läsas av kejsaren som svarade på samma sätt med ett meddelande som endast fick läsas av den ursprungliga avsändaren. På detta sätt fick Yongzheng information och kunde ge order utan att behöva gå omvägen över sin administration.

År 1729 startade Yongzheng ett hemligt departement kallad Office of Military Finance

bemannat med ett fåtal höga ämbetsmän. Detta departement blev (fastän hemligt) känt som The Grand Council och hade som uppgift att hjälpa kejsaren i vissa beslutsfrågor.

The Grand Council byggde upp sitt eget hemliga register som bl.a. inkluderade "eyes-only" memon till/från kejsaren. Mycket av informationen i dessa register fanns enbart på Manchuriska för att försvåra för eventuella spioner.

Redan i början av 1600-talet, alltså i slutet av Ming perioden hade Jesuiter kommit till Kina via handelsvägarna. Jesuiterna var av tradition mycket lärda män och blev därför accepterade av de kinesiska ämbetsmännen. Redan 1601 fick den italienska Jesuiten Matteo Ricci tillåtelse att bosätta sig i Beijing med kejserlig ersättning ("stipendium").

Jesuiterna var, förutom i astronomi, också mycket kunniga inom så vitt skilda områden som kartografi, urverksbygge och minnestekniker. Matteo Ricci publicerade, förutom rent kristna verk, bla Euclides geometri översatt till kinesiska samt hundratalet andra verk om Europeisk vetenskap och teknologi. Matteo Riccis efterträdare fick senare officiellt styra över den instans (Office of Astronomy) som hade hand om Kinas officiella kalender som utarbetades med hjälp av astronomi.

För att passa in i det Kinesiska samhället accepterade Jesuiterna den tidiga Confucianismen (men fördömde dock Buddismen samt Neo-Confuciansismen) och sanktionerade de riter för döda anfäder som de kristnade kineserna fortfarande höll på med.

Jesuiterna gjorde dock det fatala misstaget att involvera sig i Manchus inre politik vilket senare skulle komma att straffa sig:

När munkar från Dominicaner- resp. Fransiscaner- orden anlände till Kina via Spanska Filipinerna fördömde de kraftigt Jesuit-orden. Vid denna tid var Jesuit-orden redan häftigt kristiserad i Europa och nu flyttade bråket med till Kina.

När påven fick höra talas om detta sände han omedelbart ett meddelande med ett sändebud till Qing-kejsaren där han, i sin roll som den högste inom den katolska kristenheten, förklarade sin synpunkt på händelserna.

De interna stridigheterna, påvens uttalande och Jesuiternas involverande i politiken samverkade alla till att kristendomen år 1724 blev förbjuden av Qing-kejsaren.

Alla munkar förpassades ut ur landet förutom en delegation Jesuiter som tilläts stanna kvar i Beijing.

Under 1600- talet utökade Qing sitt rike till att innefatta Inre Asien dvs Mongoliet, Tibet och Kineskiska Turkestan. Kineskiska Turkestan var ett enormt område som sträckte sig från gräsmarkerna vid "Himlens Berg" (Tianshan) i norr till Kashgariets oaser och öknar i söder.

För att kunna behålla kontrollen över sina enorma gränsprovinser byggde man bla. ut vattenvägarna i nord/sydlig riktning för att lättare kunna forsla trupper till oroliga delar av landet.

I norr hade Qing, under senare delen av 1600-talet, stora problem med ryska pälsjägare som tog sig in i norra Manchuriet från Sibirien . Genom att utnyttja vattenvägarna kunde man transportera upp militärtrupper för att kväsa denna invasion av pälsjägare.

År 1629 skrevs ett flerspråkig fredsfördrag (med hjälp av översättare från Jesuit-orden) som lade fast en rysk/manchurisk gräns. En rysk delegation fick tillåtelse att bosätta sig i Beijing och en liten rysk karavanväg tilläts att nå huvudstaden.

I väster hölls Mongolerna i schack med hjälp av religion: genom att uppmuntra Mongoler att ansluta sig till den religösa sekten "Gula Hatt Lamaismen" (Yellow Hat Lamaism) fick man dessa att orientera sig mot Lhasa i Tibet där ledaren Dali Lama höll till. För att riktigt vara på den säkra sidan stationerades även Qing-trupper permanent i Lhasa.

I söder i Kashgaria (Kinesiska Turkestan) hade man problem med befolkningen som var muslimer. Efter en invasion på 1750-talet lyckades man överta styret av detta område men hade konstanta problem med kollisioner islam - confuciannism

För att kunna behålla makten ställdes Qing-kejsarna inför två problem: hur man bäst bevarar den sociala och politiska kejserliga Confuciansimen samt hur man, som icke-Kineser, behåller makten.

Confucianismen förespråkade lag och ordning och det viktiga med olika ritualer och Qing-kejsaren var inte sen att förespråka detsamma. För att vinna folkets gunst lät han ge bidrag till böcker och utbildning i Neo-Confucianism; han lät göra en mängd goodwill handlingar t.ex. att bygga skydd mot översvämningar, skänka säd då det var sädesbrist, ge bidrag till äldre peroner med gott rykte, speciellt kyska änkor (!) etc etc. Qing-kejsaren var också mycket noga med olika Confucianska ritualer, allt för att få folket på sin (manchuriska) sida. Manchuerna ville helst ses som "mer kinesiska än kineserna själva".

År 1772 genomförde Qianlong-kejsaren ett projekt som gick ut på att samla och ge ut alla större kinesiska verk som någonsin gjorts. Verken delades in i 4 katergorier:

Klassiker, biografier, filosofi samt belles lettres (??).

Samlingen som gick under namnet The Complete Library of the Four Treasuries innehöll 3697 verk som blivit utvalda bland de 10.869 som samlats in.

Givetsvis var dessa verk för många för att reproducera i stor skala. Endast 7 kopior gjordes (för hand...) var och en innehållande 36.500 kapitel (!). Enbart katalogen över dessa verk uppgick till 4.490 sidor!

Att sponsra stora samlingar med litterära verk var visserligen inget nytt i Kina: vissa kejsare under Han, Sui, Tang, Song, Ming och Qing hade gjort något liknande.

År 1409 sponsrade t.ex. den 3:e Ming kejsaren Yongle en sammanställning kallad Yongle dadian som innehöll 10.000 manuskript. Kangxi kejsaren gjorde något liknande när han var med och ta fram den berömda sammanställningen Kangxi Dictionary och en enorm encyklopedia om 5.020 kapitel.

Manchu kejsaren använde dock insamlandet som en subtil form av censur. Av de verk som censurerades, dvs inte kom med i The Complete Library of the Four Treasuries var 2.320 manuskript som innehöll kritik mot icke-kinesiska härskare, verk som behandlade ämnen som militären, gränskonflikter och framför allt verk som prisade Ming-dynastin!

Övriga verk som föll bort gjorde detta med all säkerhet p.g.a dålig litterär kvalitet.

Det berättas att en man vid namn Wang Xihou publicerade ett verk som var kritisk mot Kangxi Dictionary. Wangs straff för att ha gjort detta var givetvis döden. 21 av hans familjmedlemmar blev förslavade. Guvernören över området, där Wang bodde, som tillåtit publiceringen av detta verk blev också avrättad. Om hans familj kom undan straff förtäljer inte historien.

År 1670 utfärdade Kangxi -kejsaren 16 maximer kallade The Sacred Edict (shengyu). Dessa maximer berättade hur man uppträdde korrekt i det dagliga livet.

Varje maxim var 7 kinesiska karaktärer lång och innehöll i koncentrat den ortodoxa confucianismens läror. Man publicerade senare också parafraser på och kommentarer till de 16 maximerna.

Verket The Sacred Edict (shengyu) användes i undervisningen av the common man.

I "kultiverade" område användes ritualer, rökelse, tända ljus, blommor samt "kyrkokör" vid läsandet av The Sacred Edict. Folket fick instruktioner vid vilka tidpunkter man skulle knäböja, buga eller kasta sig med pannan mot marken (!).

De lärde som höll i dessa möten antecknade flitigt hur mötet gick, vilka som var där, hur de reagerade etc. Under det tidiga 1700-talet utökades dessa "gudstjänster" till 2 gånger i månaden.

I de fattigaste och mest outbildade områdena där man ansåg att folket inte skulle kunna tillgodogöra sig en traditionell "gudstjänst" sjöng man helt enkelt texten på den dialekt som folket på platsen hade.

År 1724 utfärdade Yongzheng kejsaren "utökade instuktioner" baserade på The Sacred Edict som var ca 10.000 kinesiska karaktärer lång. (Jämför detta med orginalet som endast innehöll 112 kinesiska karaktärer!)

Denna text kunde knappast förstås av någon ute i landet. Lärde utarbetade därför parafraser på Mandarin så folket skulle förstå det som sades i verket.

Dessa parafraser var menade att läsas högt ur och hade man oturen att ha en annan dialekt fick man stå ut med att texten lästes på mandarin och simultantolkades till den lokala dialekten. Vid en "läs-session" serverades det te till den äldre (80+) åhörarskaran som hade rätt att sitta ner. Övriga beordrades att "stå upp och lyssna".

Under Ming och senare Qing helgonförklarades vissa kända personer från gångna tider.

Ett bra exempel är Guan Yu (162-220) som började sin karriär som livvakt till en av grundarna av Three Kingdoms. Han blev långt senare ansedd som en allestädesvarande gudom över lojalitet, förmögenhet, litteratur, beskyddare för tempel, skådespelare och hemliga sällskap.

År 1614, under Ming-perioden "upphöjdes" Guan Yu till Guandi och tillbads av kejsaren (?).

År 1725, under Qing-perioden sattes Guandi-kulten under kejserlig kontroll. Ett tempel av de hundratals dedikerade till Guandi utvaldes som det "officiella" Guandi-templet. Något hundratal år senare, 1853, fick Guandi samma status i de officiella offerritualerna som Confucius himself.

Något liknande den gudomlighetsförklaring Guan Yu fick hände också en kvinna som kallades "Aunt Lin" (hon härstammade alltså från Lin familjen). Aunt Lin var en kvinna som ömmade för sjömäns säkerhet på havet. Allteftersom tiden gick (och hon antagligen dog...) tog hennes gärningar oanade proportioner. På 900-talet ansågs hon, i kustområdet vid Fujian, som en mindre gudom.

År 1737 upphöjdes hon av Qing-kejsaren till Empress of Heaven aka Ma Zu. Ma Zu ansågs vara skyddshelgon för fiskare, sjömän och sjöfarande handelsmän. På Taiwan fanns en hel mängd officiella (och en del inofficiella) tempel helgade åt Ma Zu. Hon ansågs där vara beskyddare åt flera stora handelsgillen samt till de pirater som brukade kapa handelsmännens skepp! Det verkar som om Ma Zu hade fått en liten intressekonflikt på halsen!

Genom att sanktionera dessa helgonkulter och officiellt tillbe dessa helgon försökte Qing-kejsarnaföra samman folket och det kejserliga styret under kultens vingar och på så sätt integrera sitt styre i det Kinesiska samhället.