År 1875 stötte Koreanska militärer ihop med en liten Japansk militärstyrka som tagit sig in i Korea.

Kina hade sedan lång tid tillbaka varit Koreas allierade men förklarade nu att man inte hade något som helst ansvar för Koreas inrikes - och utrikespolitik och därför inte kunde skicka militärt understöd.

Japan gjorde senare ett fördrag med Korea där Japanerna erkände landet som en oberoende stat. Eftersom Kina inte ville lägga sig i affären tog Japan sakta men säkert, i skuggan av sitt fördrag, kontrollen över Korea.

Robert Hart från Imperial Maritime Customs pekade på vilka konsekvenser ett eventuellt Japanskt maktövertagande kunde få och lyckades övertyga Li Hongzhang om detta.

Kina tog då tillbaka sitt uttalande om ickeansvar för Koreas politik, etablerade ett kinesiskt konsulat i Seoul och uppmuntrade Korea att öppna diplomatiska förbindelser med västmakterna.

Kinas påtryckningar att man skulle öppna landet för västmakterna splittrade den Koreanska oppinionen i två delar.

En del leddes av den koreanska drottningen som välkomnade Japansk närvaro i landet. Den forne regenten Taewongun ledde oppositionen.

Ett kuppförsök mot drottningen lett av Taewongun, vilket slutade med flera Japanska militärofficerares död, blev för mycket för Kina. I rädsla för Japanska vedergällningsaktioner arresterade man Taewongun och transporterade honom till Kina. Japan såg nu sin chans och begärde att få stationera trupper i Seoul för att kunna skydda Japanska medborgare mot liknande händelser i framtiden.

Strax efter att Japanska trupper flyttat in i landet, eskalerade Koreas inre politiska stridigheter. Kina beslöt att skicka in kinesiska trupper i landet vilka leddes av en ung Yuan Shikai, som senare skulle bli Kinas förste president.

Yuans uppgift var officiellt att hålla ett öga på den Korenska regeringen, men man kan ana att Kina ville ha trupper tillgängliga om Japanerna försökte sig på något dumt, som att ta över landet eller liknande.

Under denna tid tog händelserna en ny vändning när Ryssland erövrade och ockuperade Port Lazarev i nord-östra Korea. England av alla länder svarade med att erövra en egen ö-bas, Port Hamilton, eftersom (vad jag antar) var rädda för Japansk-Rysk dominans i området.

I denna situation bestämde Japan sig för att dra sig ut ur landet. Det gick så långt att Japanerna uppmuntrade Kina att än en gång visa sin auktoritet i Korea.

År 1894 bryter ett uppror ut i Korea, lett av en anti-kristen religös sekt kallad Tonghak.

De Koreanska myndigheterna vädjar till Kina om hjälp. Kineserna skickar in militärstyrkor, ivrigt påhejade av japanerna. Så fort som Kina tittar bort skickar dock Japanerna in militärtrupper för att stödja rebellerna!

Li Hongzhang var övertygad om att hjälp från västmakterna var att vänta. Han fick vänta förgäves: varken England eller USA ville lägga sig i. En möjlig förklaring kan vara att Opiumkriget hade gjort västmakterna så trötta på krig i ÖstAsien att man helt enkelt inte orkade med mer krigshandlingar men om detta säger boken ingenting.

Den 1 Augusti 1894 deklarerades krig mellan Kina och Japan. Redan från början gick det åt skogen för Kina som fick se sig besegrade både på land och till sjöss. Japanerna jublade, nu kunde man ta kontroll, inte bara över Korea, utan också Manchuriet, Taiwan, Shandong, Jiangsu, Fujian och Guangdong! Verkligheten såg dock lite annorlunda ut än dessa storslagna drömmar: Man fick nöja sig med Liaodong halvön vid södra Manchuriet samt Taiwan. Japans stormaktsdrömmar visade sig senare slå in men det skulle dröja 40 år till innan detta skedde, under 2:a världskriget.

Ryssland, Frankrike och Tyskland la sig dock i affären och försökte få Japan att ge upp Liaodong-halvön under hot om krigsaktioner. England och USA höll sig dock utanför denna hotande trio.

I fördraget vid Shimonoseki (Treaty of Shimonoseki) år 1895 slogs fast att Korea skulle förbli självständigt. Vidare fick Japan ett krigsskadestånd av Kina på 230 miljoner taels, samt rätten att involvera sig i tillverkning i Kina.

Japan fick också rätt att bedriva handel i Chongqing, Suzhou, Hangzhou samt Shaxi. Vidare fick Japan Taiwan och Liuqiu Islands under sin kontroll.

Kriget mot Japan hade satt Kinas politik om enbart begränsad modernisering på ett hårt prov som totalt misslyckats. Förlusten mot Japan fick västmakterna att tro att Kina eventuellt skulle komma att bli splittrat i frågan om den framtida moderniseringpolitiken. Man skyndade sig därför att försöka etablera marinbaser i kustprovinserna.

I denna anda av uppgivenhet över Kinas potentiella dåliga framtida öde erbjöd sig Ryssland att ge ett mycket frikostigt lån till Kina så att man skulle klara av att betala det enorma krigsskadestånd som Japanerna begärt.

I ett hemligt möte fick Kina veta att Ryssland, som tack för lånet, ville ha kontrollen över en järnväg som var tänkt att byggas genom Kinesiskt teritorium till Vladivostok (?). Man ville också att landsområdet som järnvägrälsen fysiskt låg på skulle betraktas som Ryskt teritorium. För att skydda järnvägsbygget och i ett senare skede även järnvägen, ville man ha särskilda trupper, railway-guards, stationerade i området.

När Tyskland fick reda på Rysslands krav ville man inte vara sämre. Alltså använde man morden på 2 tyska missionärer i Shandong som svepskäl för att tilltvinga sig en 99-årig leasning av hamnstaden Jiaozhou. Ryssarna svarade på detta med att helt enkelt ta över 2 andra hamnstäder, Dairen och Port Arthur. Man utökade också kravet på järnvägsbygget och ville nu bygga en linje över Liaodonghalvön ända fram till Korea.

För att inte halka efter i inflytande i området skaffade sig England ett 99-årigt leasingavtal av Weihaiwei och Hong Kong New Territories. Frankrike leasade i sin tur Guangzhou Bay!

Genom olika avtal lyckades Japan att få en intressesfär i Fujian. Frankrike gjorde något liknande och tillskansade sig en viss makt i Guangdong, Guangxi och Yunnan. Tyskarna gjorde likadant i Shandong. Britterna hade sedan tidigare ett intresse i Yangzi området som man nu försökte utöka.

Situationen blev inte mindre rörig när Ryssland och Frankrike (av alla länder!) blev allierade. Britterna, som fram till nu valt att vara neutrala försökte nu hitta en allierad som skulle kunna matcha makten bakom Ryssland-Frankrike alliansen. Man vände sig först till Tyskland som inte var intresserade. Man vände sig därför till Japanerna som villigt lät alliera sig med England!

USA försökte vid flera tillfällen, via s.k. Open Door deklarationer undvika att Kina blev ett slagfält för utländska allianser. Det första av dessa möten skedde 1899, det andra ett år senare.

Frågan är om dessa möten gjorde så mycket för att bevara freden i området som det avtal som Tyskland gjorde 1901 med England om att ingen part skulle försöka sig på att erövra kinesiskt territorium.