KINESISKA.COM - Kina Arkiv - Kinas historia
Sammanfattning av händelser i Kina från 1970-talets början till nutid
Dennis Bergström 1996-04-15
(dennis_bergstrom@hotmail.com)
Denna sammanfattning är baserad på 2 böcker och ett kompendium.
Böckerna Rebellions And Revolutions av Jack Gray (första gången utgiven 1990; återutgiven 1994) och
China - A New History av John King Fairbank (första gången utgiven 1992; återutgiven 1994) samt kompendiet Recent History av Michael Yahuda skiljer sig något i omfattning och detaljrikedom rörande händelser under 1980-90-talet. I enstaka fall skiljer sig också uppgifter angående vissa händelser. Då det behövs har jag har kommenterat detta i texten.
I de fall då jag inte hittat passande svenska beteckningar på företeelser eller platser har jag behållit det engelska ordet.
Efter CCP´s 9:e kongress som hölls 1:a April 1969 började Lin Bao´s position alltmer försämras. I Centralkommitens var 40 % av medlemmarna militärer. I politbyrån var motsvarande siffra 62 % ! Mao som ville minska militärens roll i det politiska systemet startade en kampanj (tillsammans med Zhou Enlai) för att kritisera Lin Bao in public.
Mao åkte bl.a. runt i landet och pratade med regionala militärledare. I samtalet med dessa kritiserade han öppet Lin. När detta förfarande ryktesvägen kom till Lin Baos kännedom förstod han att hans dagar inom den politiska arenan var räknade.
(Fairbank och Yahuda går lite isär i sina åsikter om händelserna som följer. Yahuda verkar anse att händelserna som ledde till Lin´s död inte är helt glasklara medans Fairbank däremot verkar ha det hela rätt så tydligt framför sig.)
Tillsammans med sin son, som var medlem i den centrala militärledingen, planerade Lin en militärkupp mot Mao. När deras planer på lönnmord och militärkupp läckte ut - någon gång i Augusti-September 1971 - greps Lin av panik och flydde tillsammans med sin fru. Det Tridentplan som de färdades med, troligen med destination Sovjet, förolyckades i Manchuriet och alla 9 ombordvarande omkom. (Varför planet kraschade framgår inte av böckerna , ej heller om Lin Baos son fanns med ombord.)
Lin´s död förde med sig en del förändringar:
En diskussion om den framtida elektronikindustrin där Lin yrkat på teknisk hjälp från Sovjet las ner; diplomatiska förbindelser med USA som Lin motsatt sig kom till stånd. Mao sa senare att Lin motsatt sig återuppbyggandet av kommunistpartiet. En del andra, mer eller mindre, suspekta anklagelser mot Lin florerade också:
Tex så påstod en filosofi professor, Yang Rongguo, att Lin Bao hade använt ett gammal Confucianskt yttryck (restoration of the rites) som enligt professorn kunde tolkas som om Lin velat ha tillbaka ett slavsamhälle (!).
Många av de ledare, som under kulturrevolutionen blivit avsatta, återinsattes i sina ämbeten. Bland dessa fanns den man som 1966 blivit anklagad för för att vara landets Kapitalist No. 2, Deng Xiaoping.
Under denna tid blev Zhou Enlai sjuk i cancer och Deng tog över vissa av Zhous uppgifter, vilket ledde till visst missnöje på det politiska planet.
Innan den 4:e nationella Folk Kongressen hölls i Januari 1975 blev Deng medlem i Politbyrån.
På Folk Kongressen valdes så Deng Xiaoping officiellt också till First Vice-Premier samt till Chief of the General Staff of the Armed Forces.
Zhou Enlai dog av cancer den 8:e Januari 1976.
Den 4:e April samma år under Cheng Ming Festivalen (Qing Ming Festivalen enligt Gray) hölls minnes- demonstrationer till Zhou´s ära i ett flertal större städer i landet. I Beijing samlades flera hundratusen människor för att lägga blommor på Zhou´s grav. (Enligt Fairbank samlades man också kring Martyrs Memorial i Tiananmen Square )
När polisen i Beijing dagen efter, den 5:e April, försökte plocka bort kransarna från graven utbröt ett blodigt upplopp. Detta upplopp, som blev känt som April Fifth Incident eller Tiananmen Incident ledde till arresteringen av hundratals demonstranter.
Två dagar efter denna incident fråntogs Deng Xiaoping alla sina officiella ämbeten (Han fick dock behålla sin partitillhörighet) under förevändning att han varit anstiftare till upploppet. Hua Guofeng som i sin roll som Minister för Publik Säkerhet, varit ytterst ansvarig för nedtryckandet av upploppet blev istället utnämnd till 1:e Vice-Ordförande i Partiet samt Acting Premiärminister. Detta något udda förfarande var Mao´s sista politiska utspel.
Fem månader senare dog Mao, 82 år gammal, den 9:e September 1976.
I Oktober arresterades de kvarvarande Kultur Revolutionsledarna Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen tillsammans med en del andra, av den grupp inom Peoples Liberation Army som fungerat som Mao´s livvakt. Dessa ledare, som kom att kallas De Fyras Gäng, anklagades för att förberett en kupp mot Hua Guofeng.
I Januari 1981 efter en lång rättegång blev De Fyras Gäng tillsammans med vissa medbrottslingar dömda, Jiang Qing och Zhang Qunqiao fick dödsstraff (som senare omvandlades till livstids fängelse) ; Yao fick 20 år; Wang fick livstid. De övriga i gruppen fick straff mellan 17 och 18 år.
En månad efter Mao´s död blev Hua så Ordförande i Partiet. Han hävdade, och partiledingen accepterade detta, att Mao hinself hade nominerat honom till sin efterträdare.
Under denna tid befann sig Deng Xiaoping i "exil" i södern, där han åtnjöt gästfriheten hos PLA.
I Juli 1977 återvände han dock som en av fem vice-ordföranden i Partiet.
Det Tredje Plenumet i den 11:e Centralkommiteen i December 1978 brukar anses som ett vägskäl i Folkrepublikens historia. Från denna samling skulle reformer som ändrade inriktningen både politiskt och ekonomiskt härstamma.
Plenumet valde in nytt folk i Poilitbyrån, bla Hu Yaobang, som varit chef för CCP´s organisationsdepartement samt
Deng som valdes till Vice Premiär minister samt till ledare för Military Affairs Commission. (De olika böckerna skiljer sig något på dessa punkter vad gäller Dengs ämbeten och datum)
Månaderna innan plenumet, tidigt år 1978, hade Hua Guofeng visat upp en storslagen plan som skulle göra Kina till en modern industrination till år 1985. Ekonomin var dock redan kraftigt ur balans och ansträngdes alltmer till bristningsgränsen av Hua´s ekonomiska plan. I lagom tid till December pekade tecknen på en ekonomisk katastrof och Hua´s plan fick därför mycket kritik på plenumet. Man fastslog att ekonomin verkligen var allvarligt ur balans samt att man åtminstone måste ha 3 år på sig att reperera skadorna. Överlag var andan på det 3:e plenumet att man skulle modernisera landets ekonomi. Detta moderniserande definierade man som utvecklandet av de produktiva krafterna så att levnadsstandarden för den Kinesiska befolkningen skulle höjas. Man beslutade vidare att man skulle överge de tankar och åsikter som lyckats dröja sig kvar sedan Kulturrevolutionens dagar.
Samtidigt som plenumet pågick , pågick också en rörelse som kallades 5:e April rörelsen (som var uppkallad efter Tiananmen Incidenten 1976) , en rörelse som krävde demokrati och reformer. Rörelsen bestod mestadels av ungdomar, många av dom f.d Red Guards. Man satte upp stora väggtidningar i Beijing och gav ut tidningar som krävde etablerandet av ett demokratiskt styre enligt västerländsk modell. I de flesta alster uttalades ett stöd för Deng och hans reformprogram. Några av dessa alster (som tex. 5th Forum och Beijing Spring) hade tydligt stöd av någon eller några ur Partiledningen eftersom tidningarna hade tillgång till politisk inside information. Författarna av artiklarna hävdade att man var lojal mot kommunistregimen (men inte mot Hua Guofeng kan förmodas eftersom man öppet stödde Deng).
Rörelsen förändrades dock till att bli mer radikal. Nu fördömde man istället Partiets styre som en "feudal monarki". Man förkastade Marxism-Leninism-Mao Zedong Thought och kallade detta ett "svekfullt bedrägeri". Man uppmanade folket till att hålla demonstrationer och organisera grupper som skulle verka för mänskliga rättigheter och för avskaffandet av det kommunistiska en-partisystemet.
Den mest radikala av författarna inom rörelsen var en ung arbetare, Wei Jingsheng, som var redaktör för tidningen Explorations. Den 5:e December 1978 sattes hans väggtidning The Fifth Modernization upp i Beijing.
Den 5:e moderniseringen menade han var etablerandet av demokrati. Wei anklagade nu alla i ledningen, inklusive Deng.
Inom partiledningen blev man nu oroad över utvecklingen. Rörelsen hade spritt sig till andra kinesiska städer. Underjordiska tidningar med rörelsens budskap ökade i omfattning. Gray menar att landet fortfarande kände av efterdyningarna efter Kulturrevolutionen och rörelsens budskap och sättet att föra ut denna, genom väggtidningar och underjoriska alster påminde i alltför hög grad om Kulturrevolutionen. Wei´s upprop till folket att resa sig och ta makten skrämde både regeringen och demokraterna.
Deng, som fram till nu stött rörelsens rätt att sätta upp väggtidningar ändrade snabbt sin mening. Beijin rensades på väggtidningar med hjälp av den hemliga polisen. (Regeringen erbjöd ett nytt ställe för väggtidningsförfattare i en avlägsen park där väggtidningar fick sättas upp efter att tillstånd sökts hos myndigheterna.)
Deng gjorde ett uttalande om att gränserna för tolerans av denna rörelse (och andra som ev. skulle följa) skulle avgöras av The Four Cardinal Principles vilket innebar att Kina måste följa:
Den 29:e Mars 1979 arresterades Wei Jingshen och dömdes till 15 års fängelsestraff för kontrarevolution samt för överlämnandet av militära hemligheter till utlänningar. Enligt Gray var den andra anklagelsen, som fick mest publicitet, falsk. De andra ledarna för rörelsen och tillika redaktörer protesterade mot straffets stränghet och man sa sig inte stödja Weis kontrarevolutionära tankar. Trots detta uttalade arresterades ca 50 av redaktörerna för de olika underjordiska tidskrifterna och deras tidskrifter trycktes ner.
När rörelsen till sist besegrades 1980 flyttades istället dispyten in i själva partiet. Deng och hans efterföljare var tvungna att slåss mot starka krafter från båda sidor av den politiska sfären, både från mycket konservativa medlemmar som konstant försökte att trycka ner fria diskussioner och från mycket liberala personer som försökte öka demokratin inom partiet.
På det fjärde plenumet som hölls 1979 befordrades Zhao Ziyang till ständig medlem i Politbyrån. Zhao, som stödde Deng och hans reformtankar, skulle året därpå utnämnas till premiärminister.
Böckerna är lite vaga vad gäller tidpunkten för Dengs uttalande om att intellektuella nu skulle räknas in i arbetarklassen men det verkar logiskt att detta skedde under det fjärde Plenumet.
Man erkände också begågna fel och upprättade, i många fall posthumt, grupper som råkat illa ut i händerna på den föregående regimen. Bland dessa grupper kan nämnas miljontals landlords och rika bönder under 1950-talet, 500.000+ som betecknades som "Högeranhängare" 1957-58, ett antal miljoner på landsbygden som beskyllts för att vara "antisocialistiska" på tidigt 1960-tal samt upp mot 3,3 miljoner som felaktigt dömts (och säkerligen avrättats) för brott under Kulturrevolutionen.
Denna Rehabiliteringskampanj var ett enormt projekt som pågick under 5 (!) år.
1981 upprättades Mao på ett något udda sätt. Man delade in hans person och verk i en tidig bra fas och en senare dålig fas. Tankar och idéer från hans tidiga fas kunde fortfarande användas som ledning för det kinesiska folket men tankar och idéer från hans senare sämre fas förkastades. Till den senare fasen räknades bla Kulturrevolutionen som nu ansågs vara en katastrof samt Det Stora Språnget.
Deng Xiaoping valde att inte sätta sig själv högst i partiledningen. Istället såg han till att hans båda kollegor och supportrar Hu Yaobang och Zhao Ziyang blev utnämnda till Generalsekreterare i Partiet respektive till Premiärminster medan Deng själv förblev i bakgrunden. Hans inflytande förändrades dock inte.
De politiska reformerna efter 1978 var till stor del inriktat på att få partiets ledarskap att fungera bättre, bla genom att omorganisera den admnistrativa strukturen. Man var oroad över att så många partimedlemmar var så dåligt bildade. Av partiets 40 miljoner medlemmar hade bara drygt 4 % en universitetsutbildning (college) och endast 14 % hade gymnasieutbildning (high school). De 20 miljoner (!) medlemmar som tillkommit genom kulturrevolutionen var i många fall illiterata och dåligt utbildade. Deras största erfarenhet av partiarbete hade ju varit att attackera etablisemanget och det var inte det man eftersträvade nu.
På den 12:e Partikongressen som hölls i September 1982 påbörjade man dels ett försök att rekrytera intellektuella och skickliga tekniker till partiet, dels en intern kampanj för att rensa ut oönskade element bland partimedlemmarna. Den sistnämnda kampanjen var enligt Fairbank ineffektiv: visserligen uteslöts och straffades många tusen personer men partiet var så enormt stort att de som straffades endast utgjorde 1.1 % och de som uteslöts ynka 0.4 %.
Kampanjen att rekrytera personer med högre utbildning gav utdelning. 1978 hade de flesta lokala ämbetsmännen bara avslutat junior middle school. 1984 hade hälften av ämbetsmännen en akademisk bakgrund. Bland de högre ämbetsmännen hade endast 1/4 akademisk bakgrund innan 1981 men vid 1984 hade denna siffra stigit till 2/3.
Man omorganiserade också militärstyrkorna och minskade både budget och personal. 1985 hade 40 officerare ur högsta militärledningen pensionerat sig och 10 % av officerarna ute i fält gjorde detsamma.
Man reducerade PLA´s 11 militära regioner till 7 och omplacerade eller avskedade hälften ur den äldre officerskåren.
Under perioden 1980-85 pensionerades också över en miljon (!) äldre CCP cadres.
I September 1985 drog sig 131 veteraner med höga grader officiellt tillbaka men de behöll rättigheten att sitta som medlemmar i den nyligen startade Central Advisory Commision of the CCP som leddes av Deng.
Under Deng annamade man en öppnare politik mot utlandet. Kontrakt med utländska firmor rörande anläggandet av fabriker, hotell, olje- och mineralfältsutrustning etc gjordes. Denna snabba industriutveckling medförde dock svåra nedsmutsningsproblem i landet. Som i de flesta industriländer hade Kina givetvis lagar mot nedsmutsning men dessa lagar tenderar till , som i så många andra länder, att få stå tillbaka för ekonomiska intressen.
Under denna tid talade man om Four Modernizations som skulle ske inom jordbruket, Industrin, Vetenskapen och Försvaret. Först ut för en modernisation var jordbruket:
Under en period av 20 år hade jordbruket och levnadsstandarden på landsbygden försämrats (Detta enligt Fairbank. Enligt Gray hade tillväxten sedan 1949 legat på stadiga 4 % per år men Gray menar att Deng var missnöjd med dessa små tillväxtsiffor och därför ville reformera jordbruket)
Faktorerna för denna försämring var flera, bla den folkökning som skedde från 586 miljoner 1953-54 till 1 miljard (!) på tidigt 1980-tal. Detta medförde att fler personer skulle dela på i stort sett samma landareal och resurser som tidigare. Till detta kom också att landarealen minskat med ca 11 % pga nybyggnation. En ensidig satsning på tung industri drog sitt strå till försämringsstacken. Man räknar med att arbetslösheten under denna tid var ca 90 miljoner på landsbygden och mellan 10 och 30 miljoner i städerna. De stora skillnaderna i antalet arbetslösa skulle kunna bero på att man förbjudit massflyttning från landsbygden till städerna.
För att komma tillrätta med dessa försämringar gjordes ett antal åtgärder:
De kanske allra viktigaste åtgärderna var att uppmuntra sidoproduktion av annat än gröda (t.ex. hönsfarmer, grisuppfödning etc) som bönderna privat skulle kunna sälja till marknadspris och därmed höja sin inkomst, samt införandet av ett "produktions-ansvarssystem" (production responibility system) som var baserat på kontrakt mellan den enskilde bondens hushåll och Produktionsteamet (som bestod av hushållen i en by).
Teamledarna (cadres) gjorde en övergripande produktionsplan och kontrakterade enskilda hushåll för detta ändamål. I kontraktet stod angivet produktionsmålen samt den ersättning som hushållen skulle erhålla. All gröda utöver de uppsatta målen kunde bonden förfoga över själv. Detta uppmuntrade till hårt arbete eftersom bonden kunde göra sig en förtjänst av att överträffa målen i kontraktet.
Detta system att kontraktera bönderna blev en stor succé. Under 1980-talet ökade produktionen med 250 % (!).
En nackdel, om man nu vill kalla det så, är att den ökande produktionen gjort kraven på bränsle för uppvärmning och matlagning större och därmed bidrog till skogsskövling.
En förlorare i detta reformerade system var dock Folkkommunerna som 1983 i princip helt hade blivit avskaffade i Kina.
Bland Deng´s viktigare reformer var, som tidigare sagts, den öppenhet mot utländsk handel, teknologi och investeringar som gjordes.
Tidigare under 1970-talet hade man i princip helt kopierat den Sovjetiska modellen för hur industrin skulle fungera dvs man ansåg att en investeringsökning automatiskt ledde till en produktionsökning.
Vidare ansåg man att utländsk handel samt produktion av konsumentvaror för export för att försäkra sig om utländskt kapital var oviktig . Genom att kombinera dessa två antaganden kom man fram till att det enda sättet att framgångsrikt industralisera var att investera så mycket som möjligt och konsumera så lite som möjligt.
Under 1960- och 1970-talet investerade man så mycket som 30 % av sin BNP (national income - är detta verkligen BNP?) till den tunga industrin.
Med tiden blev förhållandet kapital in/produktion ut mindre, dvs det krävdes ökade investeringar för att få samma produktionsresultat som tidigare. Skälet till detta var bl.a. föråldrad ineffektiv industriell utrustning. Enligt Fairbank var över 60 % av utrustningen i skriande behov av reparationer alt. utbyte. Vidare försämrades produktionen genom att arbetarna visade mindre arbetsvilja (vilket kanske enklast kan förklaras med att den Centrala planeringen av arbetet var överdrivet strängt). Till råga på allt hade de flesta kvalificerade industriplanerarna blivit avsatta under Kulturrevolutionen.
För att komma tillrätta med dessa ganska allvarliga brister inom industrin fick man inleda en hel massa åtgärder:
De statsägda industrierna fick ta ett större ansvar för att produktionen skulle vara effektiv.
Istället för, som tidigare, betala in all inkomst till staten fick det statsägda företaget själv föra bok över inkomst och ev. förluster. Man betalade en hög inkomstskatt men igengäld kunde man ta det som blev över till återinvestering och förbättring i sin maskinpark eller höja levnadsstandarden för de anställda. Detta var alltså ett liknande system som det som användes inom jordbruket. Som ett sätt att få in kapital emitterade vissa företag aktier (även fast Fairbank påstår att en aktiemarknad inte existerade vid denna tidpunkt), vilket kanske köptes av utländska investerare då man efter 1978 tillät utländsk investering i landet.
För att göra de statsägda företagen kostnadsmedvetna började staten att låna ut pengar mot ränta istället för att som tidigare skänka bort en engångssumma för projektfinansiering.
Som en konskvens av räntelånen och systemet att företagen fick behålla sitt överskott började nu fler och fler företag att gå över till den mer lukrativa marknaden för konsumentvaror. De lokala provinsstyrena satsade hellre pengar i sådana inkomstbringande företag än i låg-profitföretag som sysslade med gruvdrift eller telekommunikationer.
Som tidigare sagts öppnade man dörrarna för utländsk handel och investeringar. Genom att göra detta ville man försäkra sig om teknologiimport som skulle finansieras med ökande export.
För att underlätta Joint-ventures mellan utländska och kinesiska företag inrättade man s.k. Speciella Ekonomiska Zoner (SEZ) i områdena närmast Hong Kong och Taiwan. (Enligt Gray var dessa från början 4 till antalet medan Fairbank säger att det fanns 3 stycken Zoner). I dessa Zoner kunde utländska företag etablera fabriker och produktion samt bosätta sin - utländska - personal. 1984 öppnades ytterligare 14 kuststäder (de flesta var faktiskt gamla fördragshamnar!) som Ekonomiska Zoner (Detta enligt Fairbank. Gray utökar dessa uppgifter till att omfatta alla Kinas större hamnar samt till områdena runt Yangzi och Pearl River Deltat)
Kinesiska industrier utanför dessa områden blev uppmuntrade att kontakta utländska investerare och köpa teknologi samt bjuda in eventuella rådgivare. Man uppmuntrade också importen av moderna ledarskapsmetoder
För att ha råd med detta (jag förmodar att inkomst av exporten inte riktigt kunde täcka all teknologiimport) tog Kina lån från Världsbanken samt från utländska regeringar.
Internationell handel kräver kunskap inom internationella handelslagar så de juridiska skolorna i landet utökades och ämnet Internationell Handelsrätt förbättrades.
Justitiedepartementet, som avskaffats 1959, återinfördes 1979. 1984 fanns det ca 15.000 lokala domstolar på 4 nivår samt över 70.000 domare!
Gray menar dock att de industriella reformerna är långt från avslutade i landet. Fortfarande existerar ingen fri arbetsmarknad, ingen effektiv pengamarknad, ingen rationell pris policy samt ingen riktig konkurrens mellan företag.
Eftersom Rebellions and Revolutions har några år på nacken är det möjligt att detta ändrat sig.
Kinas mer öppnare politik möjliggjorde en normalisering av de diplomatiska förbindelserna med Japan.
I skuggan av att Vietnam förnyade sina förbindelser med Sovjet 1978, undertecknade Kina och Japan ett fredsfördrag.
I December samma år normaliserade Kina också sina diplomatiska relationer med USA.
Normaliseringsförhandlingarna som pågått sedan 1972 gav nu utdelning. Deng besökte och åkte runt i USA.
10.000 kinesiska akademiker och tekniska specialister studerade nu på Amerikanska universitet och 100.000 Amerikanska turister valde att förlägga sin semester till Kina.
I slutet av December invaderade Vietnam Cambodia, ockuperade landet och satte upp en regering i Phnom-Pen.
I Februari-Mars attackerade Kina Vietnam. När man övertagit provinshuvudstaden Long Son retirerade den kinesiska armén. Båda sidor hade lärt sig något eftersom väntat stöd till Vietnam från Sovjet uteblev.
I September 1984 kom den Kinesiska - och Brittiska regeringen fram till en överenskommelse om Hong Kongs framtid. Man kom överens om att då Hong Kong lämnas tillbaka till Kina den 1:a Juli 1997 skall området anses som en Special Administrative Region med betydande självstyre för att bibehålla det nuvarande ekonomiska systemet i ytterligare minst 50 år.
Läget blev dock något spänt efter Tiananmen massakern i Beijing. Det spända läget kom fram i dagen då Chris Patten, en senior Brittisk politiker, blev utnämnd som den sista Brittiske Guvernören i Hong Kong innan överlämnandet. Hans förslag på en utökning av rösträtten i området sågs med oblida ögon av de kinesiska myndigheterna som ansåg att detta stred mot tidigare avtal. Ett intensivt förhandlingsarbete följde som upphörde då man inte kunnat komma överens. Pattens förslag klubbades igenom i Juni 1994 och Beijing proklamerade att man ämnade riva upp denna lag så fort man tog över 1997.
I Juni 1995 blev Kina dock mer samarbetsvillig och träffade vissa avtal med Britterna bla om byggandet av en ny flygplats.
När 5:e April rörelsen besegrades fick de konservativa medlemmarna vatten på sina kvarnar och angrep de liberala personer som fanns inom partiet. Angreppet startade den 17 May 1981 då Liberation Army Daily kritiserade en publicerat filmmanus (om manuset blivit filmatiserat finns det inga uppgifter om.) Unrequited Love av pertimedlemmen Bai Hua. Kärleken som nämndes i manuset var kärleken till Kina och Socialismen men inte till Kommunistpartiet. I manuset kunde man läsa ut den kritik mot Partiet som Wei Jingshen öppet hade proklamerat.
Deng och hans supportrar kunde inte annat än acceptera kritiken men man försökte avstyra så att kritiken inte skulle övergå i en smutkastingskampanj, vilket man verkar ha lyckats med då Bai Hua, mitt under den värsta kritikperioden fick ett litterärt pris som utpekade honom som en av de mest lovande unga poeterna i landet.
Den ställföreträdande redaktören (Deputy Editor) på People´s Daily Wang Ruoshui frågade retoriskt i ett tal riktad till sina journalister om det kunde finnas främlingskap (alienation) i ett socialistiskt samhälle och svarade själv i samma andetag JA! på frågan. Termen främlingskap hade använts av Marx för att beskriva det tillstånd som arbetarklassen i ett kapitalistiskt samhälle kunde känna inför sina ledare.
Att som Wang applicera detta på ett socialistiskt samhälle insinuerade att Kinas folk skulle känna sig främmande för sina egna ledare samt att den ledande klassen i verkligheten var motståndare till arbetarna och bönderna.
Wang´s tal publicerades den 25 September 1980 i en dagstidningen Wen Hui Bao i Shanghai och startade en debatt som skulle sträcka sig över 3 år. Under dessa år skulle över 600 (!) artiklar skrivas i ämnet. Efter 3 år, alltså in på 1983 avskedades Wang Ruoshui från People´s Daily efter påtryckningar från de konservativa. Wang fick dock en annan anställning (vilken står inte) och han fortsatte att skriva.
Parrallellt med främlingsskapsdebatten pågick en debatt om Marxism vs. Humanism. Denna debatt hölls, liksom debatten om främlingsskap, i artiklar men också genom noveller och romaner.
1983 startade den konservativa fraktionen en kampanj mot "andlig nersmutsning" (spiritual pollution). Kampanjen leddes av Director of the Central Party School Wang Zhen.
Gray menar att det egentliga skälet till kampanjen var regimens ovilja, i de konservativas ögon, att göra något åt de farliga idéer om främlingsskap och humanism som florerade. Käpphästen i denna kampanj var givetvis Wang Ruoshui, men Gray menar att det verkliga målet för attacken var Hu Yaobang, Generalsekreterare i Kommunistpartiet samt Zhao Ziyang, premiärministern.
Kampanjen sågs med bestörtning inte minst bland utländska affärsmän som hade inbjudits för att investera i de Speciella Ekonomiska Zonerna (SEZ). Dessa Zoner som skapats för att kunna importera teknologi var, enligt Gray, ett hatobjekt för de konservativa.
Deng Xiaopings supportrar slog dock snabbt tillbaka och fick tillfälligt kampanjen under kontroll.
Denna uppdelning i konservativa och liberala fraktioner visade sig tydligare vid det 6:e plenumet i den 12:e Central Kommiteen som hölls i September 1986. På ena kanten fanns de liberala som ville ha demokratisering och reformer för att möjliggöra en långtgående ekonomisk modernisering. På andra kanten fanns de konservativa, en grupp bestående huvudsakligen av äldre revolutionsveteraner, som hade en mer konservativ syn på partiets roll.
Någonstans bakom denna interna maktkamp fanns också frågan om vem som skulle efterträda Deng Xiaoping och vilka som skulle efterträda den gamla revolutionsveteranerna som i många fall närmade sig 80-90 år.
I December 1986 utbröt studentdemonstrationer som krävde mer demokrati, vid University of Science and Technology i Hefei i Anhui. I snabb takt spred sig dessa demonstrationer för mer demokrati till Shanghai, Beijing och andra stora städer.
Demonstrationerna var möjligen inspirerade av institutionens och Kinas mest framstående figur, astrofysikern Fang Lizhi som öppet deklarerade att han ville ha en genomgående Westernization av Kinas politiska och ekonomiska liv.
Att Partiledarna, med Hu Yaobang främst, lät Fang hållas med sina åsikter retade galla på de konservativa inom partiet. Hu Yaobang hade nämligen själv upprepade gånger talat för en högre "västernisering" av landet och gick själv iklädd kläder med västerländskt snitt. Hu talade också sig varm om att överge de "ohygieniska" ätpinnarna till förmån för kniv och gaffel. När de konservativa reagerade på demonstrationerna gjorde man egentligen Hu till huvudmål för attackerna.
Gray menar att det finns vissa bevis för att Hu redan innan demonstrationenerna varit hotad av den konservativa falangen och att demonstrationerna egentligen var ett försök av studenterna att visa sitt stöd för Hu.
I Januari 1987 fördömde partiet dessa demonstrationer som ett hot mot den publika ordningen och man införde därför nya lagar som förbjöd dessa. De konservativa ledarna tillsammans med militären återupplivade kampanjen för "spirituell nedsmutsning" men ändrade namnet på den nya kampanjen så att man nu slogs mot bourgeois liberalization. Detta definierades som förkastandet av det socialistiska systemet till förmån för ett kapitalistiskt system.
Den 16 Januari frånträdde Hu Yaobang sin post som Generalsekreterare för kommunistpartiet och Zhao Ziyang, som inte valt sida i den ideologiska striden, blev acting Generalsekreterare istället. Hu anklagades för att ha låtit bourgeois liberalization spridas och tvingades att utföra självkritik.
På den CCP´s 13:e Nationella Kongress som hölls i Oktober-November 1987 omformulerade Zhao den ideologi som låg som grund för reformerna. Zhao menade att Kina fortfarande var i den första fasen av socialism. Han menade vidare att CCP kommit till makten i ett land där produktionen var underutvecklad och att det fanns behov av sådana moderniseringar som andra länder uppnått genom kapitalism. Zhao poängterade dock att Kina fortfarande var ett socialistiskt land och att det inte fanns någon motsättning mellan reformpolitiken och öppenheten mot väst och kommunistpartiets roll i landet. Denna första fas av socialism skulle fortgå, enligt Zhao, till år 2050, vid vilken tid Kina skulle ha uppnått samma nivå av ekonomisk utveckling som andra kapitalistiska länder.
Zhao rekomenderade också att Partiet drog sig tillbaka från direkt administration av staten och överlät detta på profesionella civila ämbetsmän. Vidare rekomenderade han att Partiet skulle dra sig tillbaka från den direkta styrningen av statsägda företag som förekommit tidigare.
På kongressen valde man också en ny Central Kommitte med yngre och mer välutbildade medlemmar.
Kommitten som bestod av 175 fasta och 110 växlande medlemmar hade nu en genomsnittsålder av 55 år och 2/3 hade akademisk bakgrund. Många av de gamla revolutionärerna pensionerade sig, men Deng behöll sitt ledarskap i Central Military Commission.
Tidigt 1988 genomförde Premiärminister Zhao, med stöd av Deng ett prisreformsprogram som omedelbart resulterade i kraftig inflation: Från att ha varit 7 % 1987 steg den till 24 % i Juli 1988 och ekonomin visade tecken på "överhettning". Hela sommaren satt senior leaders i möte och man beslutade i State Council att inga nya prisreformer skulle ske fram till 1990.
De inre stridigheterna i partiet mellan liberala och konservativa fortsatte och vissa yttre faktorer gjorde inte saken bättre:
Den Shanghaibaserade tidningen World Economic Herald krävde och försökte själv göra en positiv utvärdering av kapitalismen. Andra tidningar följde snart efter med liknande krav. En TV-serie kallad River Elegy - som tog fasta på felen inom Kinas traditionella moral och insinuerade att kommunismen inte gjort saken bättre - sändes och med Zhao Ziyangs godkännande t.o.m. kördes i repris (!).
En grupp av berömda intellektuella ställde sig bakom en petition om amnesti för Kinas politiska fångar, speciellt för Wei Jingshen.
Den största provokationen av dom alla måste ändå ha varit då astrofysikern Fang Lizhi, under ett tal vid ett besök i Australien, hävdade att Kinas ledande Partiledare hade hemliga konton med pengar gömda i Schweiz!
För att göra saken än värre dog den f.d. Generalsekreteraren Hu Yaobang den 15:e April 1989. Eftersom han ansågs som en symbol för politiska reformer blossade studentdemonstrationer upp igen. Gray menar dock att denna händelse mer var en ursäkt för att börja demonstrera eftersom planeringen av en demonstration hade pågått i månader på Beijings universitet. Fang Lizhi influerade studenterna till att vända sorgeyttringarna efter den mest liberala kommunistledaren till att bli en demonstration för frihet och demokrati.
Studenterna hölls sig först kring minnesplatsen för revolutionära martyrer i Tiananmen Square i Beijing. Även fast man krävde Hu´s posthuma upprättande av hans påtvingade avgång som Generalsekreterare 1987, var myndigheterna rätt så toleranta.
Protesterna fortgick även efter Hu´s begravning och Deng´s tålamod tog slut:
Deng beordrade att en extraupplaga av People´s Daily skulle ges ut den 26:e April. I extraupplagan fastslog man att majoriteten av studenterna nog var patriotiska och menade väl men att dessa patrioter utnyttjades av människor som ville skapa kaos i samhället.
Studentdemonstranterna var ändå rätt så civiliserade då det enda man begärde var en dialog med ledarskapet samt att korruptionen inom partiet skulle upphöra. Man krävde också att tidningarna skulle rapportera sanningsenligt vad som pågick i demonstrationen.
Studenterna fick snart sällskap av vanliga medborgare, arbetare, intellektuella, lärare och t.o.m. ämbetsmän, journalister, medlemmar i olika ministerier och delar av security forces.
Vid ett tillfälle hade mer än en miljon människor (!) samlats på torget. Liknande demonstrationer skedde i 81 andra städer i landet.
Deng Xiaoping drog sig tillbaka till Wuhan där han sammanträffade med överbefälhavarna från de olika militära regionerna. Han återvände till Beijing med ett löfte om deras lojalitet.
Tre dagar innan President Gorbachev´s statsbesök (som blev allvarligt stört av folkmassorna) den 15-18 Maj startade 3000 studenter (10.000 enligt Gray) en hungerstrejk för att sätta press bakom sina krav. Zhao verkade dock hysa en viss sympati för demonstranterna .
Efter inre stridigheter inom partiet gick Deng i spetsen för ett förslag om införandet av undantagslagar.
Zhao hade på känn om vad som komma skulle. Enligt Gray gick han på morgonen innan mötet, då man skulle rösta om förslaget, ner till de demonstrerande studenterna och bad om förlåtelse för att ha kommit "för sent". Han grät när sa detta. Som Zhao känt på sig blev han helt utmanövrerad i frågan om undantagslagarna. Zhao erbjöd sig att avgå men fick order av Deng att stanna på sin post. Han fick dock tillåtelse att vara dra sig tillbaka under förutsättning att man sa att han var sjukledig. Undantagslagar deklarerades så den 20:e Maj i landet. Protesterna mot detta var överväldigande:
Medlemmarna i Standing Commitee of the National People´s Congress (Kinas Parlament) protesterade vilt; Majoriteten av de pensionerade ledarna som numer ingick i Central Advisory Commission protesterade vilt;
Partiorganisationen i Shenzhen Special Zone protesterade vilt och krävde Deng´s avgång;
studenter börjad bära banderoller med ett budskap till Deng "Thank You and Goodbye".
T.o.m en grupp ur PLA officerare från Central Military Commission protesterade och sa att man omöjligen kunde slå ner studenterna med vapenkraft. Protesterna spred sig som en löpeld genom landet och demonstranterna började vädra seger
De första trupperna som skickades mot studenterna kom från 38:e armén och hade spenderat sommaren året innan med att instruera studenter i militär träning, samma studenter som man nu skickats för att slå ner! Som en gest för sin sympati bar man inga vapen. Dessa trupper tillbakakallades givetvis snabbt och ersattes med 27:e armén och några andra militära enheter.
I slutet av Maj reste studenterna en 30 meter hög kopia av Frihetsgudinnan vid sidan av Mao´s enorma porträtt på torget.
Den 2:a Juni då trupperna började röra sig inåt torget fanns ca 3.000 tappra demonstranter kvar, varav flertalet just anlänt från andra städer. Gray menar att vanlig tårgas skulle skingrat dessa men regimen valde istället att skicka in en division soldater, komplett med stridsvagnar och ballistiska missiler (!) mot demonstranterna. Så fort som befolkningen såg vad som höll på att ske reste man sig som en man och hindrade stridsvagnarna med barrikader av brinnande bussar och hemmagjorda brandbomber. Trupperna tog sig dock sakta men säkert in mot torget och lät stridsvagnarna köra in. Studenterna, som deklarerat att man skulle hålla en fredlig demonstration intill slutet, höll varandra i händerna och sjöng Internationalen innan automateld skingrade dem. Statyn av frihetsgudinnan kördes över av stridsvagnarna. Demonstranterna återkom dock, fortfarande hållande varandra i händerna och många blev dödade av gevärseld alternativt överkörda av stridsvagnarna. Fyra dagar av meningslöst dödande följde.
Efter detta tog sig den 27:e armén snabbt ut till utkanterna av Beijing där man vände stridsvagnarna och missilerna utåt. Sattelitbilder visade att 300.000 trupper satt sig i rörelse mot Beijing och risken för ett inbördeskrig verkade överhängande. Ingenting hände dock så Gray menar att någon form av förhandling, ovisst vilken, snabbt inleddes och avstyrde den analkande konflikten.
Vid tiden för 25:e Juni tillsattes efterträdarna till Zhao Ziyang och hans supportar. Ämbetet som Generalsekreterare gick till Jiang Zemin som tidigare varit Partisekreterare i Shanghai. Man utökade samtidigt Standing Commitee of the Politburo till 6 medlemmar.
Vid det 5:e plenumet i CCP´s Centralkommitee som hölls i Oktober-November 1989 gick Deng Xiaoping officiellt i pension från ordförandeskapet i Partiets Central Military Commission och ersattes av Jiang Zemin. Detta betydde dock inte att Deng´s politiska inflytande tog slut.
Deng fortsatte att domiera Kinas politiska liv fram till 1994, då han i en ålder av 90 år (!) verkade hemfalla åt inaktivitet. Innan detta hade han dock 1990 lyckats stoppa en ekonomisk reform som resulterat i ekonomisk tillbakagång. I början av 1992 uppmande han ledarna att intensifiera öppnandet mot omvärlden. Han uppmande också Guangdong Provinsen att bli en ekonomisk modell att ta efter för resten av Kina.
Vid den 14:e Partikongressen tog Deng upp problemet med politisk succession. En ny Politbyrå med yngre medlemmar valdes och frågan diskuterades hur man skulle ersätta äldre f.d. revolutionära ledarna när dessa avled.
Enligt Gray har medelinkomsten mer än fördubblats under dessa år och de som ansetts som fattiga har minskad dramatiskt. Man har dock fortfarande vissa problem med korruption och med statsägda företag som går med förlust