Merparten av kontakten med västerlandet innan 1800-talet var Jesuiter som under Ming dynastin fått tillåtelse att slå sig ner i Beijing. Under lång tid var Jesuiterna den viktigaste kontakten med västerlandet som Kina hade.

Jesuiterna hade med sig kunskap från väst som de delade med sig av till Kineserna. Munkarna introducerade de senaste astronomiska observationerna från Europa, nya matematiska rön, skisser på nyheter inom teknologi och vapenkonst (bla kanoner och tillverkning av dessa), medicinsk kunskap och kartografi. Kanoner som tillverkats i Kina spelade en viktig roll i försvarandet av Ming dynastin mot de Manchuriska erövrarna.

Under hela 1700-talet fanns det dock en liten men stadig handelsförbindelse med Ost Indiska Kompaniet som åtnjöt monopol på handel (ett monopolavtal som förnyades med jämna intervaller).

I Canton begränsade myndigheterna handeln med de främmande handelsmännen till särkilda handelshus (hong),
13 till antalet, ett arrangemang som, om möjligt lite besvärligt, fungerade bra för båda parterna.

År 1784 utspelades dock händelser som i förlängningen skulle orsaka Opiumkriget:

Britterna hade lidit nederlag i Amerikanska War of Independence vilket kraftigt reducerade Englands utlandshandel (med Amerika i varje fall!)

En man vid namn Pitt la 1784 fram ett förslag (Commutation Act) som skulle sänka importskatten på kinesiskt te från 110 % till 10 % . Med den prissänkning som skulle bli resultatet, hoppades han att konsumtionen skulle öka så mycket att man skulle få in mer skattepengar än innan skattesänkningen.

Förhoppningsvis skulle detta också bli dödsstöten för den organiserade smugglingen av te som var mycket lönsam och därför vida spridd. Pitt hade rätt, smugglingen upphörde som genom ett trollslag (eftersom det inte längre lönade sig) och te blev oerhört populärt. Från att ha varit överklassens dryck kom den nu i var mans kopp och blev Englands nationaldryck nummer ett.

Men allt var inte frid och fröjd. Med det lägre priset sköt efterfrågan på te i höjden. Problemet var att man inte hade tillräckligt med silver (som användes vid transaktioner i Kina) för att kunna importera mer te (och på så sätt få in mer skattepengar).

Vad kunde man exportera till Kina för att få silver (som man sedan kunna köpa te för)?

Svaret fanns att få i Indien: Råbomull från Indiska plantager sålde bra i Kina, men av okänd anledning fick denna export ett abrubt slut. Man försökte också exportera Indigo men denna färg konkurrerades snabbt ut av konstgjort färgningsmedel.

När bomullen och Indigofärgen misslyckats som exportvaror sökte engelsmännen efter något annat som Kina skulle vilja köpa. Man fann opium.

Opium var ingalunda något okänt för kineserna. Sedan 900-talet hade det använts i Kina som den enda effektiva smärtlindraren som fanns att få. (Detta var före Alvedonets tid). Man använde opium att ta bort symptom på diverse sjukdomar, tex dysenteri. Faktum är att läkekonsten inte kunnat fungera, vare sig i Europa eller Kina, utan opium.

Visst fanns det stackare som efter att ha intagit starka doser under längre tid (för t.ex. kronisk värk som den engelska poeten Coleridge) blev fast i drogen men detta var inte något som engelsmännen i Indien räknade med.

I Indien användes opium faktiskt i drickbar form som stimulantia utan några synliga tecken på skada. Överlag betraktades opium som lika oskadligt (?) som alkohol, även om det fanns kritiska röster som varnade för tillvänjning.

I Kina däremot visste man vad drogen kunde ställa till med. Redan 1729 blev försälljning och konsumtion olaglig och import gjordes till ett brott 1796. Ostindiska kompaniet övertog 1773 Bengal Opuim Monopoly och upptäckte att hur lovande Kina var en som marknad. Visserligen var försäljning och användning förbjuden men import var det inte, så man började exportera. År 1799 (3 år efter importförbudet!) exporterade man årligen ca 240 ton (!) opium, en nivå som höll sig fram till 1830 då det exporten steg till det dubbla. 1836 hade exporten stigit till otroliga 1800 ton per år!

Samtidigt som Engelsmännen exporterade drogen försökte privata handlare att göra detsamma. Ostindiska Kompaniet försökte stävja piratexporten med detta ledde till korruption och så kraftiga protester att man fick ge med sig. Ett priskrig följde som dumpade priserna på den kinesiska marknaden, vilket möjliggjorde masskonsumtion.

Vid denna tid fanns det ingen som kunde förklara varför en så snabb tillvänjning skedde i Kina men idag vet vi:

I Kina rökte man opiumet som blandades med vanlig tobak. I denna blandning var opiumhalten låg men detta utgjorde inkörsporten till rökning av råopium som var extremt mycket starkare.

Det var inte förrän det Kinesiska styret år 1821 för första gången försökte sätta anti-opium lagarna i kraft som Engelsmännen upptäckte hur beroende dom var av Opiumexporten.

1/7 av Ost Indiska Kompaniets inkomster kom från Opium. 1/12 av Englands skatter kom från importpålagor på te som endast kunde köpas med silver som man tjänade på försäljningen av opium. Vidare var de indiska remmitances (?) på £4 miljoner om året beroende av försäljningen av opium i Kina

Allt detta fick engelsmännen klart för sig först då kineserna började att reagera.

Opiumets väg till den kinesiska konsumenten (narkomanen?) var rätt så omständig:

I Indien uppmuntrade OstIndiska Kompaniet odling av vallmo och sålde sedan råopiumet som framställdes på auktion. Efter detta tog man inget ansvar för vad som hände med opiumet. Opiumet köptes av privata handelsmän som ordnade vidare transport sjövägen in i Kina. Ute till havs, på kinesiskt territorialvatten, gällde inte brittisk lag och kinesisk lag var det ingen som upprätthöll så det var säkert att skeppa in drogen den vägen.

De som bemannade smuggelbåtarna var Tanka "båtfolk" - en laglös folkgrupp som levde på fiske, smuggling och sjöröveri.

När drogen väl kommit in i landet transporterades den vidare av anti-Manchuriska hemliga sällskap, tex Triaderna. Att inte tullen gjorde beslag på opiumet kan förklaras med att man brukade ge en väl tilltagen muta till Hoppo - den person som var ansvarig för tullen i Canton.

Så länge som Ostindiska Kompaniet hade haft monopol på att handla med Kina var situationen kontrollerbar. Detta var säkerligen skälet till att kineserna inte använde sina Anti-opium lagar förrän på 1820-talet. Under 1810-talet undergrävdes emellertid monopolet av privata köpmän som försökte slinka förbi monopoltilståndet. Uppfinningsrikedomen fann inga gränser: de kunde dyka upp som konsuler från Tyskland eller som (falska) svenska köpmän!

De sista årtiondena från 1750 och framåt hade privilegierna för handelsmännen gradvis försämrats, tulltarifferna hade gradvis ökats på, handelsmännen var förbjudna att komma till Canton annat än under handelssäsongen och då endast till en liten ö i utkanten av staden. Inga familjer fick då tas med.

Självklart var man inte nöjd med detta, speciellt som britterna kände att Hong systemet började bli korrupt och sönderfalla.

När monopolet officielt upphörde 1833 uttalade Cantons Guvenör-general Lu Kun sin förhoppning om att britterna skulle utnämna någon som efterträdare till Ostindiska Kompaniets supercargo som skulle representera handelmännen.

Istället för att tillsätta en person ansvarig för brittisk handel tillsatte man en ambassadör. För att göra saken än värre fick ambassadören Napier ingen titel som indikerade hans roll för kineserna. Han kallades enbart Superintendent of Trade vilket gjorde att kineserna tvivlade på om Napiers handlingar var sanktionerade av hans regering eller enbart var hans egna ideer.

Napiers instruktioner var att utöva kontroll över brittiska medborgare vid Cantonfloden, att assistera i deras uppgifter och se till att de följde det kinesiska imperiets lagar. Han skulle vidare undersöka möjligheten att utöka handeln till andra delar av Kina samt till Japan. Englands regering förklarade att det var önskvärt att en direkt kommunikationskanal med det kejserliga hovet upprättades men förväntade sig egentligen inte att Napier skulle göra detta. Hans order var faktiskt att inte inleda förhandlingar utom i undantagsfall. Han skulle inte använda hotfulla formuleringar eller tillåta krigskepp att segla uppför Canton floden. Napier skulle komma till Canton med så lite uppmärksamhet som möjligt för att i sinom tid eventuellt inleda förhandlingar. Men för tillfället var hans order att ligga lågt.

Lu Kun visste inte riktigt vad hans skulle tro, han hade bett om en senior handelman som skulle representera de övriga handelsmännen men fåttt en ambassadör. För kineserna var en ambassadörspost något som rimligen borde ha förhandlats om, så Lu Kun fick order från hovet att behandla Napier som enbart efterträdaren till supercargon, tills Napier kunde bevisa att han var något mer än detta. I praktiken innebar detta att Napier förväntades att först bege sig till Macao, varifrån han sedan skulle sända en ansökan om att få segla uppströms till Canton. I Macao skulle han stanna för att vänta på sitt pass och inresetillstånd.

Sånt tjafs bekymrade dock inte Napier som undvek de kinesiska ämbetsmän som kommit för att eskortera honom, begav sig direkt till Canton (Pass? Inresetillstånd? Bah!) och "annonserade sin ankomst" i ett brev som inte följde kotymen för brev till hovet. Han fick tillbaka brevet. Myndigheterna tillät honom dock att stanna i Canton. Underligt nog tillät man honom ett möte med ämbetsmän som representerade staden Canton men mötet urartade redan från början. Napier var inte nöjd med hur stolarna stod (!) eftersom hans sittplats skulle ha placerat honom i en underlägsen position vid förhandlingarna.

Sedan gick det utför för Napier. Han "glömde" bort sin order att ligga lågt. Han refererade till Lu Kun som "vilden" och informerade den brittiska regeringen att handeln i Kina kunde och borde utökas med militär kraft.

Napier beordrade att de beväpnade fregatterna skulle segla upp mot Canton (kanske för att skrämmas). Detta blev för mycket för kineserna som blockerade de utländska fabrikerna . Det kunde ha slutat riktigt illa om inte Napier hastigt och lustigt hade avlidit. (!)

Napier blev efter sin död kritiserad för att ha vägrat att följa Kinesisk sedvänja. Han ersattes av Sir John Francis Davis, en f.d. supercargo och pionjärsinolog. Han menade, tvärtemot Napier att användning av militär styrka endast var berättigat om en diplomatisk förbindelse till Beijing hade förvägrats.

Kinas första försök till efterlevandet av de anti-opium lagar som funnits sedan 1700-talet skedde först år 1821.

Guvernör-Generalen Ruan Yuan gav order om att opiumskeppen skulle försvinna från Canton floden. Skeppen flyttades något nerströms och ankrade permanent vid ön Lintin Island som efter detta blev centrum för distributionen av drogen.

Kinesiska myndigheter försökte igen år 1829 att bekämpa opuimhandeln men lyckades inget vidare. I mitten av 1830-talet övervägde Beijing att få handeln under kontroll genom att legalisera den. Upptackten till denna idé var ett memo från en ämbetsman Xu Naiqi, som varit stationerad i Canton och kände till problemen där. Ruan Yuan, den forna Guvernör-Generalen var nu grand councillor i huvudstaden. Han stödde också tanken på legalisering vilket också hans vänner och forna kollegor på Xue-hai Tang akademien i Canton gjorde.

Ruan Yuans efterträdare som Guvernör-General Lu Kun och Deng Tingzhen stödde också legaliseringstanken.

Några månader innan opiumkriget verkade det som idéen skulle gå igenom men man stötte på större motstånd än vad man räknat med. Motståndsrörelsen leddes av höga ämbetsmän som inte hade erfarenhet från Canton och alltså inte kände till de faktiska omständigheterna.

De pekade på den hastiga spridningen av opium, hur opiumet förstörde moralen, hur drogen fått fäste i ämbetsmannaklassen. Vidare pekade dom på utströmminigen av silver från Kina till de utländska opiumhandlarna.

(I själva verket kom ju en stor del av silvret tillbaka till Kina som betalning för te) och den händelse 1832 då soldater utsända för att kväsa medlemmar ur Yao-folket inte kunde slåss eftersom de var försvagade av drogen.

Motståndarna krävde omedelbar handling mot drogen och kejsaren accepterade. I slutet av 1836 började kineserna systematiskt att motarbeta opiumhandeln.

Kineserna började att motarbeta handeln inne i landet, de stängde många av opiumhålorna där opium röktes helt öppet och försökte komma tillrätta med vanan att röka (Just say no!).

Cantons nya Guvernör-General Deng Tingzhen (som tidigare hade proklamerat för en legalisering) beordrade nu opiumskeppen att ge sig av från Cantonfloden (och Lintin Island). Handelsmännen vägrade.

Den nya Superintendent of Trade Charles Elliot stödde kinesernas strävan men fick en erinran från sin regering att inte lägga sig i, att han inte skulle "varken uppmuntra eller skydda" handelsmännen.

Dengs taktik fick opiumhandeln att gå på tomgång, det fanns plötsligt ingen som ville köpa drogen. När detta blev känt i London var det ingen som riktigt protesterade. Redan 1833 hade regeringen sagt i parlamentet att "de var lika ivriga som vem som helst" att få ett slut på opiumhandeln, men att de skullle behöva tid på sig att hitta andra inkomstbringande handelsvaror. I Indien trodde Guvenören Auckland att handeln helt enkelt skulle avta. Man erkände Kinas rätt till stoppet av importen och sa att "eventuella förluster skulle få tas av de parter som var involverade i handeln", dvs handelmännen.

Handelmännen var inte särskilt glada över detta uttalande. 1837 försökte man undkomma Dengs aktioner genom att försöka transportera opiumet in till självaste Canton förbi den beväpnade anti-opium flotta som kineserna hade i Canton-floden. Flera mindre sjöslag följde. Den amerikanska firman Russel & Co som också hade handlat med opium blev så illa berörda av detta att man annonserade att man drog sig ur opiumhandeln och området 1839.

Denna situation kanske ändå kunde ha löst sig om fungerande diplomatiska förbindelser funnits mellan England och Kina men eftersom inga fanns, eskalerade händelserna.

Den 10 Mars 1839 anlände den 54 årige kejserliga Commissioner Lin Zexu till Canton. Han hade varit Guvernör-General i Hunan och Hubei där han framgångsrikt motarbetat opiumhandeln. Hans metoder var rätt så bryska: han bad gentry om hjälp att identifiera både säljare och köpare av drogen; han avrättade knarklangarna och gav de stackars opiumnarkomanerna 18 månader för att bli kvitt beroendet. Efter denna tidsperiod kontrollerades om de var drogfria, om inte...blev de avrättade!

Lin Zexu var dock dåligt förberedd för Canton. Hunan och Hubei var små landsortsprovinser jämfört med Canton, den stad där opiumet kom in i landet.

Lin var övertygad om att opiumhandlarna inte hade sin regerings tillåtelse (eftersom opium inte var tillåtet i Kina antog han att England också hade förbud, vilket de inte hade) , att handelmännen helt enkelt var något slags kriminella element som ville tjäna stora pengar på droghandeln.

Han antog vidare att Elliot representerade opiumhandlarna och inte Englands regering och vägrade därför att använda Elliot som en diplomatisk kanal till Englands regering. Lin vägrade att tro på Elliots försäkringar att han helt och fullt stödde Kinas förbud mot opiumhandeln.

Lin gav order om att det opium som fanns på de permanent ankrade skeppen vid Lintin island skulle överlämnas i myndigheternas händer. För honom var detta helt logiskt: han hade redan gett order om att kinesiska langare skulle överlämna hela sitt förråd av opium till myndigheterna vilket de lydigt hade gjort (eftersom de annars blivit avrättade...). så varför skulle handelsmännen inte göra detsamma?

Det fanns dock några viktiga skillnader mellan dessa två situationer: Opiumet vid Lintin Island ägdes formellt inte av de handelmän som ägde båtarna utan av de indiska handelsmän för vars räkning de sålde drogen till Kina. De hade alltså ingen formell rätt att överlämna opiumet i myndigheternas händer.

Lin hade inte heller tillräcklig makt att attackera skeppet och ta opiumet med våld; det är en sak att hota enskilda langare, en annan att försöka hota handelsmän på tungt beväpnade skepp...

Opiumskeppen låg fortfarande kvar vid Lintin Island och vägrade att överlämna opiumet till myndigheterna.

Lin försökte då få Dent, efterträdaren till Jardine som Senior Opium Dealer, utlämnad så att han kunde föras inför kinesisk domstol. Elliot vägrade givetvis men föreslog att följa Dent till ett möte med Lin där man kunde förhandla om situationen som uppkommit.

Detta räckte inte för Lin som omringade fabrikerna med trupper och tog de brittiska invånarna som gisslan.

Gisslandramat pågick i 6 veckor och Elliot såg sig tvungen att beordra handelmännen att ge ifrån sig opiumet.

Fastän Elliot egentligen inte hade någon laglig rätt att ge en sådan order lydde handelmännen.

Nyheten om gisslandramat nådde London den 21 september 1839, en kort tid därefter kom också nyheten att Elliot beordrat överlämning av allt opium på skeppen.

I London blev det tumult. Tidningen The Times satte snabbt ihop en bok om opiumhandeln, som till stora delar var hämtad från tidningen Chinese Repository som publicerades i Canton av Amerikanska missionärer. Ett Anti-Opium sällskap bildades under ledning av Ashley (senare Lord Shaftesbury).

Den f.d. opiumhandlaren Jardine som kom direkt från Canton organiserade en kampanj som förbluffande nog undvek frågan huruvida opiumhandel var moraliskt att bedriva eller inte. Istället koncentrerade man sig på att ställa regeringen till svars för det som hänt, eftersom man tillåtit och t.o.m. uppmuntrat odlandet av opium i Indien för den kinesiska marknaden. Regeringen hade därför, enligt Jardinel, en moralisk skyldighet att kompensera köpmännen som blivit av med allt sitt opium. Att brittiska medborgare satt som gisslan användes också flitigt i kampanjen.

Englands beslut om att gå i krig dryftades på ett möte i kabinettet vars enda punkt var kompensationen av handelsmännen.Man enades om att regeringen inte skulle betala några kompensationspengar. Nej, Kina borde ju rimligtvis betala både för det beslagtagna opiumet samt de utgifter som skulle gå åt i kampen att övertala dom att betala (!). Smart drag!

Man skickade alltså ett brev till den kinesiska kejsaren där man inte alls gick emot Kinas rätt till importförbud eller landets rätt till handlingar för att se till att anti-opium lagarna följdes. Nej, det man kritiserade var oskicket att först stifta lagar som man inte verkar bry sig om för att sedan, nästan 100 år efteråt, plötsligt slå till med full kraft utan förvarning (nåja!). Detta var lite överdrivet: Kina hade försökt redan 1821 och senare 1829 att få ett slut på opiumhandeln och misslyckats så "helt plötsligt" var kanske inte rätta orden. Skälet till att man inte tog dessa varningar på allvar var att man kallt hade räknat med en legalisering under 1830-talet, vilket som vi har sett aldrig skedde.

För att spä på oroligheterna ytterligare dödades en kinesisk bonde i ett fylleslagsmål med en brittisk sjöman. Kineserna begärde utlämning av gärningsmannen men ingen visste vem i fyllegänget som var den skyldige. För att understryka sitt krav om utlämning stoppades all handeln med de utländska handelsmännen och alla kinesiska tjänare drogs tillbaka från fabrikerna. En repris av gisslandramat verkade nära förestående så engelsmännen tog sitt pick och pack och drog sig tillbaka. Man tänkte först bege sig till Macao men portugiserna ville inte riskera sin egen position och vägrade britterna tillträde. Sålunda kom man att slå sig ner på ön Hong Kong. Som försvar av ön tog man med sig alla opiumskepp från Lintin Island. Denna händelse bekräftade tanken man länge haft, att det var nödvändigt med en plats i Kina som var under brittisk kontroll, där brittiska lagar skullle gälla.

Så var det då frågan om kompensationen till handelsmännen. Man hade order om att försöka övertala de kinesiska förhandlarna att man verkligen inte ville tvinga på Kina sitt opium men att det skulle vara bäst för alla parter om drogen blev legal (!).

För att sätta kraft bakom sina krav tänkte man att en blockad av den kinesiska kusten norrut till en plats bara några 100 miles från Beijing nog skulle få kineserna uppmärksamma på dessa krav. Elliot höll inte med . Han visste att en blockad skulle vara mer till skada än till nytta. För att verkligen efterfölja blockaden skulle man vara tvungen att med kraftigt militärt våld borttvinga kinesernas handelfartyg, ett förfarande som skulle väcka ont blod hos befolkningen men som inte nämnvärt skulle bekymra kejsaren och hans regering. Elliot föreslog istället att man skulle segla uppströms i Cantonfloden och slå ut forten vid Bocca Tigris, en handling som skulle kunna ske med minimal risk för manskapen och civilbefolkningen.

Den engelska regeringen med Lord Palmerston i spetsen tyckte däremot att en blockad lät som en bra ide så hela flottan seglade norrut för att verkställa ordern. Man erövrade Zhoushan Island vid Hangzhou bukten som temporär bas och för att skydda basen på ön invaderade man och erövrade den lilla staden Ningbo på fastlandet.

För att undvika fientlighet hos lokalbefolkningen lät man armén, istället för att ha sin bas i den kinesiska byn, sätta upp sitt läger vid ett träsk i närheten med stora härliga malariamyggor i. Här skördade malaria och dysenteri mer offer än vad som skulle ha skett i ett regelrätt slag.

Flottan utgick från Zhoushan Island och seglade mot Beihe nära Beijing. Den kinesiska regeringen fick snabbt tänka om då tungt beväpnade skepp närmade sig huvudstaden. Lin Zexu sätt att komma tillrätta med opiumproblemet hade aldrig haft fullständigt stöd från regeringen Många Manchuer, vars primära mål var att behålla kontrollen över Kina och först i andra hand kineserrnas välfärd var de som var mest kristiska. Den mest inflytelserika manchuern vid hovet Muchanga som tidigare talat för döva öron när han kritiserade Lin Zexu fick nu vatten på sin kvarn när krigsflottan närmade sig.

Qishan, Guvernör-Generalen över Zhili (Hebei) utanför vars territorium flottan låg accepterade att ta kravbrevet från Lord Palmerston till hovet. I detta brev nämndes Lin Zexu så ofta att hovet fick den uppfattningen att bara man avskedade Lin skulle engelsmännen ge sig av. Man degraderade alltså snabbt Lin och tvingade honom i exil. Detta fick engelsmännen veta via Qishan som övertalade engelsmännen att förflytta flottan till en säkrare position (för kineserna) genom halvlöften om förhandlingar i Canton.

Han lovade att han personligen skulle åka landvägen till Canton och förbereda förhandlingarna. Elliot accepterade detta eftersom han visste att skeppen inte skulle klara av den norra monsunen som skulle dyka upp inom några få veckor. Flottan åkte alltså söderut och kineserna vid hovet kunde andas ut.

Givetvis var allt detta en stor bluff av kineserna. Kejsaren hade gett order om att förhandlingarna skulle dra så ut på tiden att engelsmännen skulle bli uttröttade. Under denna tid skulle trupper samlas ihop för att krossa britterna!

I Canton gick det 5 veckor av tröstlösa förhandlingar som inte gav något resultat. Engelsmännen tröttnade på detta och en attack på ett av de yttre forten i Bocca Tigris gjordes. Man använde den brittiska flottans första ångfartyg Nemesis

(som endast behövde 3 meters vattendjup) för att ta sig in nära fortet och skjuta det sönder och samman. 1500 fotsoldater sattes sedan iland och sopade mattan med den Manchuriska garnison som fanns i fortet. Engelsmännen klarade sig helt utan förluster.

Elliot gav order att dra sig tillbaka för att låta läxan sjunka in, men eftersom Elliot beordrat reträtt fick Kejsaren rapport av Qishan om en seger (!).

Britterna slog då till igen, denna gång mot ett av de inre forten i Bocca Tigris, med samma resultat som förra gången. Elliot drog sig återigen tillbaka och kejsaren fick återigen en rapport om seger!

När denna andra attack inte heller hade någon som helst effekt beordrade Elliot upp fartygen mot Canton.

Man stannade 5 miles från staden och väntade. När kinesiska fire-rafts (?) attackerade (vilket inte gick så bra eftersom det var ebb) beslutade man att ta över de fabriker man tidigare lämnat i utkanten av Canton. När inte ens detta gav någon reaktion från Kejsaren erövrade man också höjderna kring staden. Trupperna gjorde sig beredda att erövra det sista hindret Hill of the Five-Storeyed Pagoda (från vilken det faktiskt hängde en vit flagga!) innan man gick över till att erövra Canton. I denna situation fick man kontraorder från Elliot som sa att man inte skulle avancera ytterligare. Detta togs som ett tecken på svaghet av Cantons gentry som samlat ihop en militia på drygt 8000 man.

De 700 soldater som ingick i britternas attackstyrka togs med överaskning av ett monsunregn och blev i samma veva attackerade av militan. Regnet gjorde att britternas musköter inte fungerade och man var snabbt tvungen att slå till reträtt.

Dagen efter denna pinsamma expidition beordrade militärbefälhavaren Gough Cantons myndigheter att dra tillbaka sin militia vilket gjordes. Man gjorde sig återigen beredd att gå in i Canton med militärstyrkorna men fick återigen kontraorder från Elliot som sades ha förhandlat fram vapenvila och fred . Goughs armé drog sig återigen tillbaka och i Canton skapades myten om att en folklig militia kunde slå tillbaka brittiska styrkor. Efter detta vågade ingen ämbetsman i Canton söka försoning med brittiska styrkor utan att anklagas för feghet (!).

Freden som slutits vid Qunbi förkastades av båda ländernas regeringar. Qishan blev arresterad och slagen i kedjor när det kom fram att han vilselett kejsaren angående segrarna som egentligen var förluster. Kejsaren hade svårt med tanken på att behöva överlämna ön Hong Kong som brittiskt territorium och Palmerston var också totalt emot ett övertagande av ön eftrsom Hong Kong ingalunda kunde ersätta fler hamnar att bedriva handel i. Så vad gjorde man? Man kallade hem Elliot.

Hans efterträdare Sir Henry Pottinger anlände till Kina i Augusti 1841. Han hade levt sitt liv i Indien som pådrivande politisk aktör vid den Indiska prinsarnas hov. Han var beredd att behandla det kinesiska hovet på liknande sätt. Han hade inga betänkligheter om opium, frågan var väl om han brydde sig alls om det moraliska i opiumhandeln.

Han satte genast igång att organisera en militärexpedition som skulle slutföra blockaden som Elliot blivit bortlurad ifrån. Denna gång skulle man inrikta sig på att spärra Grand Canal vid Nanjing. De brittiska militärstyrkorna, med infanteri på flodstranden och flottan sakta seglande uppför Yangzi, stötte inte på något organiserat motstånd under de 36 dagar som expeditionen pågick.

Vid staten Jinjiang stötte man på Manchuriska Bannermen som slogs med stort mod men för de bättre beväpnade brittiska styrkorna var dom inget större problem . Till britternas förfäran tog bannermännen hellre sitt eget liv än att förnedras som besegrade av utländska barbarer, men inte förrän de först dödat sina fruar och barn!

När styrkorna närmade sig Nanjing sände stadens Guvernör-General en rapport till Beijing där han sa att han omöjligen kunde försvara staden mot de utländska styrkorna. Kejsaren blev slutligen tvingad att ge upp. Man skickade en kejserlig prins Yilibu, som tidigare varit i exil för hans vänliga attityd mot utlännigarna, till Nanjing för att förhandla.

Väl kommen till Nanjing fick han sällskap av ytterligare en prins Qiying. Med sedvanlig kinesisk slughet sände Qiying en av Yililbus slavar Zhang Xi, förklädd till mandarin av femte graden för att spionera på britterna. Zhang Xi blev övertygad om att utlänningarna inte var ute efter erövring av landet utan endast för att få avsättning för sina handelsvaror. Han rapporterade detta till Qiying som vidarebefordrade detta till hovet.

Genom att göra detta blev han personligen ansvarig för att detta verkligen stämde (vilket det, tur för Qiying, gjorde!)

Efter detta steg Yilibu, Qiying och Nanjings Guvernör-General ombord på det brittiska skeppet Cornwallis, där de bugade för Drottningens porträtt för att visa sin vilja att förhandla som jämlikar (vilket var rätt så främmande för Kinesererna).

Fördraget var avklarad med förvånansvärd fart. Man gjorde två versioner, en kinesisk och en engelsk varav den engelska sades vara den som var den styrande.

I den engelska versionen fastslogs att Hong Kong skulle bli Brittisk koloni (vilket underligt nog inte stod i den kinesiska versionen av föredraget).

Vidare fastställdes importskatterna till 5 %, vilket med ödets ironi faktiskt var större än vad handelsmännens betalat innan. Skälet att britterna inte visste detta var att all handel tidigare hade skett via Hong handelsmän som betalat alla nödvändiga avgifter till staten.

Opium nämndes inte alls i fördraget men kineserna kompromisade och erbjöd sig att legalisera handeln under förutsättning att britterna lovade att betala en avtalat opiumskatt. Britterna som hade nog med sina egna skatter vägrade. Opiumproblemet blev för tillfället olöst. Hong Kong administrationen fick order om att bannlysa opiumhandel på ön i tron att (de kinesiska) städerna på fastlandet också skulle göra detta, men inom ett år erkände kineserna att man inte kunde hålla efter handeln och då tillät men handeln att fortgå även i Hong Kong.

The Treaty of Nanjing - det första av de unequal treaties som skrevs var grovt indelad i 3 avdelningar:

Den första avdelningen inkluderade krigsskadeståndet till England plus utlägg för det beslagtagna opiumet.

Detta trodde man skulle avskräcka kineserna från att göra något liknande i framtiden.

Den andra avdelningen handlade om handeln i Canton; britterna ville inte ha kvar det korrupta Hong systemet, man ville vidare ha en stipulerad importskatt (5%, se ovan) samt regler för kommunikation mellan brittiska och kinesiska myndigheter (som inte tillåtits innan).

Den tredje kategorin innehöll krav att britterna skulle få ha Hong Kong som Engelsk koloni samt öppnandet av 4 nya Treaty Ports - städer där britterna skulle ha rätt att bedriva handel i (förutom Canton)

Detta avtal var faktiskt inte i favör för britterna som man kan frestas att tro:, man hade tex. ingen rätt att röra sig utanför dessa 4 städer, förutom en liten bit in i landet för rekreation; man hade inte rätt att köpa mark eller egendom; man tilläts inte sätta upp fabriker för att tillverka något eller ha kontakt med sina slutkunder.

Vid förvärvande av Hong Kong var orginalidén att kinesiska invånare skulle lyda under kinesiska lagar men man kom fram till att detta inte var praktiskt möjligt att göra. Britterna trodde i det längsta att Hong Kong skulle vara en temporär lösning , vilket gjorde att man först inte byggde permanenta byggnader på ön. När väl de kinesiska handelmännen började strömma till fick man lov att tänka om!

År 1845 förhandlade Frankrike och USA till sig liknande fördrag. Det Kinesisk-Amerikanska fördraget vid Wangxia inkluderade en most-favoured-nation klausul vilket innebar att man försäkrat sig om att få alla rättigheter som de andra fördragsnationerna hade. Kejsaren utsträckte detta i sin välvilja (!) till att omfatta alla nationer som skrivit fördrag med Kina.

Man brukar säga att upptakten till andra kriget till stor del orsakades av en enda man: Dr John Bowring.

Bowring hade 1847 utsetts av Palmerston, till ny konsul i Canton, en post som Bowring var överkvalificerad för.

Troligen blev han utnämnd till konsul med tanken att han senare skulle bli Super Intendent.

Bowring hade sedan 1830-talet varit förespråkare för frihandel med Kina och var väl förtrogen med Kinesernas sedvänjor.

Han var evangelikal kristen och skrev ett antal psalmer varav en som fortfarande är välkänd i anglosaxiska länder : "In the Cross of Christ I Glory". Bowring var med och grundade Peace Society och var välkänd inom brittiska intellektuella krestar. Han hade varit editor för de första numren av tidskriften Westminster Review och var god vän med Mary Wollstonecraft Shelley

Den brittiska regeringen hade lagt ansvaret på konsuln att se till att alla Brittiska handelmän betalde handelsskatt till kinesiska myndigheter. Eftersom Hong systemet övergetts var det nu upp till var och en av handelsmännen att se till att skatten blev betald. Det är nog inte helt oriktigt att anta att en och annan gärna fuskade med denna skatteinbetalning.

En brittisk konsul hade också skyldighet att omedelbart rapportera till kinesiska myndigheter om brittiska medborgare var inbegripna i smuggling av varor. Konsuln hade också rätt att beslagta allt smuggelgods han kunde komma över. Allt detta gjorde nog att konsultjänsten inte var någon uppskattat funktion ur handelsmännens synvinkel.

De andra fördragsländerna ställde inte samma hårda krav på sina konsuler och Palmerston utnyttjade most-favoured-nation klausulen till att befria den brittiska konsuln från detta betungande ansvar.

År 1850 dog kejsaren Dao Guang. Han efterträddes av sin 19-åriga son som tog kejsarnamnet Xian Feng.

Han hade redan innnan hans far dog uttalat sin beslutsamhet att stå emot utlänningarnas påverkan.

Muchanga som hela tiden varit vänligt stämd mot utlänningarna samt Qiying degraderades.

Britterna hade ovetandes om vad som skulle hända skickat brev till hovet och adresserat breven personligen till dessa två hovfunktionärer. Xian Feng tog genast tillfället i akt och anklagade Muchanga och Qiying för otillåten korrespondans varefter de avsattes.

År 1853 när Taipingerna erövrade Nanjing blev handeln helt paralyserad. Eftersom man inte kunde sälja sina varor för silver kunde handelmännen inte heller betala sin handelsskatt.

Samma år invaderade triaden Short Swords Shanghai vilket gjorde att den kinesiska tullmyndigheten där slutade att fungera. Handelmännen fick av konsulen i Shanghai order om att betala in sina avgifter i kontanter till konsulatet som förvarade dessa tills kineserna åter skulle ha möjlighet att öppna sin tullmyndighet.

Kinesiska lokala myndigheter protesterade vilt (säkert i tron att detta var ett sätt för de främmande handelmännen att behålla skattepengarna själva) men blev lugnade av beskedet att England, Frankrike och USA utsåg inspektörer som skulle övervaka så att allt skulle gå rätt till.

Lord Palmerstons efterträdare som Foreign Secretary Lord Clarendon ansåg att inspektörerna som skulle övervaka att kinesernas rättmätiga skatter samlades in, rimligen borde utses av kinesiska myndigheter, vilket skedde. Vissa av dessa inspektörer blev med tiden mer nitiska att se till att kinesernas skatter betaldes in än kineserna själva.

Den myndighet som skapades kallades Imperial Maritime Customs.

Det kejserliga Kinas politik efter 1847 var något udda vad gällde kontakten med utlänningarna. Man gav order till alla lokala myndigheter att hänvisa frågor och krav som utlänningarna kom med till myndigheterna i Canton. Cantons myndigheter fick order om att inte alls kommunicera med utlänningarna. Undantag gjordes om myndigheterna blev tvingade (med vapenmakt) att lyssna!

Ett försök att lösa detta stora problem var att använda rätten till en revision av den ursprungliga Treaty of Nanjing. Det Amerikanska fördraget vid Wangxia hade blivit reviderat efter 12 år och England krävde nu samma rätt under most-favoured-nation klausulen. Vissa av kraven i det ursprungliga fördraget hade inte fungerat speciellt bra, andra krav hade helt enkelt undvikits av kineserna.

Bowrings förhandlingsresor tillsamans med en representant från USA McLane liknade nu allt mer den situation som Elliot hade hamnat i: man förhalade helt enkelt frågan om revision i det oändliga.

Bowring och McLane gav sig då av till Shanghai, i tron att man via de lokala myndigheterna där skulle kunna kommunicera med Beijing. Den kinesiske Guvernören i Shanghai Qierhanaga lovade att han genast skulle beordra guvernören i Canton Ye Mingshen att förhandla med Bowring.

Väl tillbaka i Canton visade det sig att Ye inte hade myndighet från Beijing att förhandla.

Bowring och McLane bordade då åter sitt skepp och for tillbaka till Shanghai.

Där meddelade man guvernören att man var på väg norrut till Beihe och att man förväntade sig att en myndighetsperson med full auktoritet att förhandla skulle vänta på dom där.

Ingen stod och väntade på Bowring och McLane när dom anlände till Beihe. Av en ren händelse (vilken nog var rätt så välplanerad) mötte dom en Salt commisioner som råkade befinna sig i Beihe på genomresa. Han gick med på att informera hovet - inofficiellt givetvis -om deras krav. De båda utlänningarna blev sedan inbjudna till ett kejserligt tältläger bokstavligen ute i bushen. Flera miles från bebodda trakter drog den ändå till sig en hel del nyfikna personer som tvingades bort från platsen av vakter utrustade med piskor!

De Brittiska och Amerikanska kraven var rätt så lika, förutom att britterna ville ha en legalisering av opiumet inskrivet i fördraget. McLane höll givetvis med om att en legalisering skulle vara bra för alla parter men hans regering tyckte annorlunda och därför fanns inte kravet från den Amerikanska sidan.

Vissa av kraven gällde direkta kinesiska misslyckanden att uppfylla det ursprungliga fördraget:

Ett extraskatt hade t.ex. lagts på te-handel, vilket stred mot det som avtalats i fördraget.

Man hade fortfarande ingen tillgång till själva staden Canton, utan var hänvisade att vistas i kolonier i stadens utkanter.

Andra krav gällde problem som inte tagits upp i det ursprungliga fördraget:

Man ville ha bättre samarbete mellan kinesiska och utländska myndigheter för att kväsa sjöröveriet

Man ville ha regler för emigration av kinesiska arbetare (säkert menade man till Hong Kong) samt bättre samarbete när det gällde att, som utlänning, hyra egendom runt Canton. Tidigare hade stadens gentry kraftigt motarbetat detta.

Resten av kraven gällde sådant som rörde relationer och handel:

Man ville ha en permanent ambassadör i Beijing. Vidare ville man ha staden Tianjin som en treatyport; man kunde eventuellt gå med på att avsäga sig rätten att handla i Ningbo (eftersom handeln där ändå gick på tomgång). Till sist kastade man in ett krav, utan större förhoppning att det skulle godkännas: man ville ha rätt att färdas och bosätta sig i det inre av Kina.

Sändebuden väntade i 5 dagar i tältlägret innan svaret anlände från Beijing. Svaret var en hel rad avslag, den kejserliga regeringen ville inte gå med på ett enda krav. Enligt Amerikanska och Brittiska myndigheter var detta inte så farligt. Det skulle säkert komma flera chanser att revidera fördraget men för Bowring var detta ett oerhört svårt slag.

Att kraven avslogs var bara ett i raden av många besvikelser för Bowring. Problemen hade börjat redan när han anlände till Canton. När han informerat de kinesiska myndigheterna om sin ankomst förväntade han sig åtminstone att bli mött av Superintendent of Finances som enligt avtalet i fördraget var konsulens like. Istället möttes han av en simpel militärofficer i ett Hong varumagasin. Detta var en dubbel förolämpning, inte bara insinuerade detta att han var en barbar (eftersom endast barbarer förhandlade med militären) utan också att han ansågs mindre värd än konsul. Platsen för mötet var kanske lämplig för en handelsman men inte för en konsul.

När Bowring väl installerat sig i Canton blev han genast indragen i en atmosfär av rykten, missinformation och osäkerhet som präglade kontakterna med de kinesiska myndigheterna. Faktum är att Bowring knappast hade något tillfälle att direkt kommunicera med de kinesiska myndigheterna, en rätt som förlänats honom i fördraget.

Kinas utrikespolitik syftade egentligen bara till en sak: att få fördragskraven verkningslösa. I de fall man inte kunde komma undan kraven brukade man förhala ärendet så länge som möjligt.

Å andra sidan, om ett ärende ansågs vara överensstämmande med kejsarens egna planer kunde man emellanåt göra de utländska kravställarna till viljes.

Den välinformerade Brittiska myndighetspersonen Meadows ansåg att kineserna fortfarande hade svårt för påståendet att de utländska konsulerna och ledarna verkligen representerade sin hemregeringar.

1856 hade handeln äntligen kommit igång igen. Krimkriget hade tillfälligt fått bort England och Frankrikes uppmärksamhet från Kina och livet gick sin gilla gång.

Två år tidigare, 1854 hade Triad uppror blossat upp runt Canton men dessa hade slagits ner. Nu hade de överlevande rebellerna blivit pirater. Canton floden blev farlig att färdas på. Detta ledde till att många kinesiska handelmän sökte sin tillflykt till Hong Kong som började växa ohämmat. Vid denna tid kom de lokala myndigheterna i Canton på att man skulle betrakta Hong Kong som utländskt område vad gällde handeln vilket gjorde att att alla kinesiska handelmän var tvungna att söka tillstånd för att bedriva handel med (eller från) Hong Kong.

Dessa två skäl, utökningen av Hong Kong samt handellicenserna, gjorde att myndigheterna i Hong Kong tillät de kinesiska handelmän som hade tillstånd att ha Union Jack - den brittiska flaggan, på sina skepp.

I oktober 1856 bordades den lilla båten Arrow, som förde brittisk flagg, av kinesiska trupper i Canton och besättningen anklagades för samröre med pirater.

Hong Kongs konsul Parkes (i boken står det att han var konsul i Canton men detta borde vara fel eftersom Bowring var det) krävde att myndigheterna omedelbart skulle släppa besättningen. Man krävde också en officiell ursäkt av Ye Mingshen. Bowring, som vid det här laget var rejält trött på de lokala kinesiska myndigheterna, stödde Parkes i hans krav.

När kraven inte efterföljdes kallade Bowring upp krigsskepp i Cantonfloden.

När den Engelska regeringen och allmänheten fick höra talas om detta beklagade man Bowrings taktik och satte honom som personligt ansvarig för handlingarna. Regeringen beslöt att avskeda Bowring vid första bästa lämpliga tillfälle.

Allt detta drog emellertid med sig regeringen på fall, efter det att en affär med censur angående Arrow incidenten kommit i dagen.

Regeringen lyckades bli omvald och fick då den smarta idén att använda dessa krigshandlingar som ett medel att få igenom sina krav på revideringen av fördraget som man tidigare förnekats.

Man hoppades att erövringen av Canton och avsättandet av Ye Mingshen skulle tvinga det kejserliga hovet att förhandla. Om inte detta hjälpte tänkte man sig en attack vid Dagu nära Tianjin med 9-10 stridsskepp som skulle förlama den kinesiska motståndet utan alltför mycket blodspillan.

Man lyckades få med sig Frankrike och USA på samma linje och började planera kriget.

Canton ockuperades rätt så lätt, men sedan gick saker och ting på tok.

Stridskeppen som skulle anfalla Dagu blev försenade vilket gjorde att kineserna förstärkte de fort som skyddade staden. Seymor den marina befälhavaren vägrade att landsätta sina trupper om inte forten först slogs ut.

Ett tag såg det ut som om en landsättning inte skulle behövas då Amerikanska och Ryska myndighetspersoner försökte medla mellan västmakterna och Kina men förhandlingarna strandade på kravet om en permanent ambassadör i Beijing

Den 20 Maj 1858 slog så stridsskeppen ut forten vid Dagu och öppnade vägen in mot Tianjin.

När detta kom till hovets vetskap skickade man snabbt ut medelandet att två sändebud med full auktoritet att förhandla skickats till Tianjin. De 2 sändebuden Gueiliang och Huashana var Manchurier av hög ställning.

Förhandlingarna var rätt så hårda. Britterna försökte få igenom sina krav med hot om ytterligare militäraktioner.

Plötsligt anlände Qiying och annonserade att han av kejsaren fått i uppdrag att komma och assistera i förhandlingarna.

Han satte genast igång med sitt sedvanliga smicker.

Nu var britterna för en gångs skull riktigt sluga. I Canton hade man efter ockupationen (antar jag) gått igenom arkiven och hittat ett memo från Qiying till kejsaren där han beskrev hur han lurade utlänningarna med smicker. Detta memo drog man nu fram och visade upp. Qiying bröt ihop och började storgråta. Han gav sig av i förtvivlan, blev dömd för desertering och beordrades senare att ta sitt eget liv, vilket han gjorde.

Efter detta fick britterna igenom alla sina krav, även kravet om en permanent stationerad ambassadör i Beijing.

Kineserna protesterade givetvis högt och ljudligt men gick ändå med på detta.

Förutom kravet på ministerposten innehöll det nya fördraget Treaty of Tianjin följande:

Kina skulle betala ett krigsskadestånd till England på 4 miljoner taeler (?).

Förutom de 5 redan existerande fördragshamnarna öppnades nu 10 till.

Man förhandlade till sig rätten för utlänningar att resa fritt i Kina under förutsättning att man hade giltigt pass samt att missionärer skulle tillåtas att röra sig fritt i landet.

Sist men inte minst legaliserade man opium och opiumhandel.

Fransmännen passade på att kräva 2 miljoner taeler i krigskadestånd och fick sitt fördrag reviderat. USA gjorde likadant. De tre föredragen liknade varandra väldigt mycket eftersom man drog nytta av den most-favoured-nation klausul som alla hade.

Kejsarens reaktion var inte riktigt som man väntat. Att opium blivit legalt brydde man sig inte så mycket om

Opium hade faktiskt under en längre tid sålts och köpts helt öppet i de inre delarna av landet. De lokala myndigheterna valde att ta ut en opiumskatt av handlarna som ett sätt att få in pengar till kriget mot Taipingerna.

Det som kejsaren däremot motsatte sig var öppnandet av 10 nya treatyports. Fyra av dessa låg vid Yangzi floden vilket innebar att utländska handelsmän skulle komma långt in i landet med sina skepp.

Förhandlarna vid Tianjin försäkrade dock kejsaren att det enda han behövde göra var att anklaga sina förhandlare för myndighetsmissbruk och ogiltigförklara hela fördraget.

Fredrick Bruce som varit sekreterare under förhandlingarna (och som spelade en viss roll i Taiping upproret : se denna rapport!) valdes till ambassadör i Beijing. Hans stationering i Beijing skulle dock inte vara permanent utan han skulle endast finnas där då affärerna krävde detta. Med sig på sin färd mot Beijing hade han en stor styrka marinsoldater eftersom kineserna ändå inte verkat acceptera kraven de skrivit under på i fördraget.

Den mongoliske generalen Sengelincin (känd som Sam Collinson i den brittiska armén) hade under denna tid fått befäl över 50.000 man och hade rustat upp forten vid Dagu och spärrat av floden. När den brittiska expidtionen med Bruce i spetsen skulle gå iland den 25 juni 1859 öppnade forten eld. Hälften av styrkan som gått iland omkom, däribland Amiral Hope (vem nu det var!). Det var under detta slag som den Amerikanske Kommendören Tatnall myntade uttrycket "blod är tjockare än vatten". Britterna slog till reträtt!

Av lättförståliga skäl blev den brittiska regeringen lätt sura när de fick höra nyheterna om slaget vid Dagu forten. Vissa kritiker menade att Bruce borde ha förstått att kineserna tänkte göra något liknande. Kritikerna menade vidare att Bruce borde vänt vid Dagu, åkt tillbaka samma väg han kommit samt skickat en officiell protest till Beijing.

Lustigt nog hade kineserna inbjudit Bruce och hans soldater till en fredlig ankringsplats 10 miles uppåt kusten , men detta efter att forten angripit!

Vad alla dock var överens om, både kritiker och andra, var att England i Bruce´s skepnad lidit stor förudmjukelse.

Man rustade återigen för krig!

Ett ultimatum skickades till Beijing i Mars 1860, där man krävde att ambassadören skulle tas emot i Beijing under fredliga och respektabala former. Detta krav (plus några till) blev bryskt avvisade av Beijing som samtidigt varnade för att kineserna i fördragshamnarna skulle bli hetsade mot utlänningarna om man fortsatte med sina ambassadörsplaner!

Detta hot var rätt så svårt att ta på allvar. Vid hovet hade en och annan myndighetsperson fått ett för stort ego av att Engelsmännen slog till reträtt vid Dagu. Canton militian hade redan visat sig vara underlägsen britternas reguljära styrkor så man fruktade inte ett eventuellt anfall av militia i de 15 fördragshamnarna.

Brittiska och Franska trupper landsteg den 1 Augusti 1860 vid Tianjin. Man mötte inget motstånd. Kineserna gav sig totalt. Man sades sig vara villiga att acceptera ultimatumet från Mars samma år men Elgin, befälhavaren för stridsskeppen sa något i stil med : "I Mars hade det varit läge att acceptera ultimatumet. Nu är det Augusti och vi är i krig!".

Tianjin föll snabbt under brittiskt-franskt kontroll. Kineserna gav sig och ville förhandla. Nu visade det sig att en stor styrka med Sengelincin´s män låg i bakhåll för medlarna när de var på väg till Beijing för att förhandla.

13 personer i eskorten blev dödade, däribland många av medlarna.

Detta blev för mycket för de brittiska-franska expeditionen. Man gick in med full styrka i Beijing och erövrade staden.

Som hämnd för de mördade medlarna försökte man hitta en passande aktion som inte skulle innebära förlust av människoliv men som ändå skulle vara kännbart för kineserna.

Fransmännen ville bränna ner det kejserliga palatset men britterna protesterade. Man trodde att detta bara skulle få regeringen att göra detsamma som kejsaren gjort: åka på en "jaktresa" till Jehol, dvs fly från staden.

Man kunde däremot tänka sig att bränna ner det s.k. Sommarpalatset, ett enormt palatsområde som redan blivit plundrat både av allierade soldater och av den lokala ortsbefolkningen. Eftersom Sommarpalatset redan delvis var förstört så verkade britterna inte ha några betänkligheter att bränna ner återstoden av Sommarpalatset till grunden, vilket man också gjorde.

Som straff för det Kinesiska motståndet lade man till en flertal krav i Treaty of Tianjin, bla ett större krigsskadestånd samt öppnandet av Tianjin som en sextonde treatyport.

Man drog också tillbaka sitt förslag om en ambassadör i Beijing som inte skulle finnas permamnent stationerad.

Från och med nu skulle det finnas en sådan i Beijing och han skulle vara där permanent. Och därmed basta!

KINESISKA.COM - Kina Arkiv - Kinas historia