Mellan åren 1962 och 1965 återhämtade sig tillsynes Kinas politik. Det Stora Språnget var avslutat, skadorna var i princip reparerade och den ekonomiska tillväxten hade ökat.

Den Socialistiska Utbildningsrörelsen var från början en kampanj för att återställa kollektiviseringen i jordbruket på landsbygden. Man upptäckte dock snart att korruption bland gräsrotsbefolkningen var avsevärt utbrett.

Socialist Education Movement ändrades då från att ha berört kollektivisering av jordbruk till att rena det lokala ledarskapet i byarna från korruption.

Mao skrev ihop ett utkast till en möjlig lösning (Some Problems in Current Rural Work - som också kallades Early Ten Points) som han cirkulerade i Central Kommiten. Detta utkast ändrade inte bara på inriktningen utan också på metoderna. Först hade man tänkt att skicka ut arbetsteam som skulle leda och övervaka kollektiviseringen av jordbruken men ändringen av inriktning till bekämpning av korruption gjorde att man fick använda andra arbetsmetoder.

Man valde att blåsa liv i idéen om poor peasant leagues som i sin tur skulle övervakas av arbetsteamen.

I Juni 1964 insisterade Mao på att de korrumperade ledarna man ofrånkomligen skulle stöta på inte skulle straffas utan bara dömas av befolkningen i byn det gällde. Förhoppningsvis skulle då den korrumperade stackaren inse sina fel och bättra sig.

I September samma år fick Liu Shaoqi i uppdrag att revidera Ten Points. Denna revideringen kom att kallas Revised Later Ten Points. Detta utkast bar tydliga spår efter Liu´s fru Wang Guangmei som tillsammans med ett arbetsteam förklädda tagit sig in i ett antal byar för att på plats ta reda på hur långt ner korruptionen sträckte sig. Det hon såg av korruption, brutalitet och demoralisering gjorde henne chockad.

Man upptäckte ett nätverk där det lokala korrumperade ledarskapet ofta hade kontakter högre upp i partihiearkin.

Detta faktum gjorde att man gav poor peasant league tillgång till en kommun-nivå organisation samt understöd av en militia. Detta tyckte inte Mao om. Liu´s attack var riktat´enbart mot ledarskapet och inte mot "kapitalistelementen" bland bönderna som möjliggjorde korruptionen.

I Januari 1965 kom så Mao återigen med ett förslag (som senare skulle bli känt som De 23 Artiklarna) där han talade för ett samarbete mellan bönder, det lokala ledarskapet och arbetsteamen. Han ville bygga största möjliga allians för att kunna komma åt den syndande minoriteten.Vidare ville han att endast de grövsta fallen av korruption skulle dömas efter lag; i övrigt skulle lagbrytaren överlämnas för att dömas av byinnevånarna.

Mao menade att det onda som man attackerade också fanns på högre nivåer, ända upp till Central Kommiten själv där flera av medlemmarna "tagit kapitalismens väg". Detta var illavarslande då det såg ut som om Mao menade att man måste komma åt de centrala korrupta Partimedlemmarna innan man kunde göra något åt landsbygden.

Månaden efter detta uttalande började USA bomba Norra Vietnam och krigsfaran gjorde att man för tillfället inte gjorde så mycket åt utrensningen.

Den mest framträdande under denna tid var Mao´s oförmåga att få sin vilja igenom. Han hade fortfarande tillräckligt inflytande för att få igenom sina förslag men inte alltid auktoriteten att se till att förslgen genomfördes. Man motarbetade honom med passivt motstånd.

Han lyckades dock med att förhindra förslagen från ekonomen Sun Yefang som menade att profit var den bästa mätaren på framgång och att profiten skulle användas som sporre för bättre prestationer. Han menade också att Kinas huvudmål inte skulle vara att maximera produktionen utan att minimera kostnaderna.

Visserligen gick en liten del av förslagen igenom, som t.ex. att tex bonusutbetalningar användes som sporre men det var i stort sett allt. Industrin hade fortfarande produktionen och inte kostnadsminimering som huvudmål.

För att kunna visa upp exempel på sina idéer visade Mao upp oljefälten i Daqing i Manchuriet som en modell för tung industri. Daqing var ett industriområde utan egentlig stad knutet till sig. Arbetarna bodde iställlet i byar där deras familjer odlade maten själva. Som modell för jordbruket visade Mao upp Produktionsbrigaden i Dazhai. Dazhai var en fattig brigad i Shanxi som odlade en illa eroderad mark. Mao visade på att trots att översvämmingar tre gånger hade förstört de terrasser man byggt för hand för att få odlingsbar mark hade man ändå fortsatt kämpa och återuppbyggt jordbruksmarken. Senare blev dock bridagden kritiserad för att ha kraftigt överdrivit odlingsvolymen samt att man fått enormt mycket hjälp från staten.

Inom filosofin, det skrivna ordet och dramatiken fanns 4 karaktäristiska som Mao inte kunde acceptera:

Det första var ett fasthållande av åsikten att det stora språnget varit ett misslyckande (vilket det ju hade). Det andra var ett förtäckt stöd för Krushchevs teori att Partiet och Staten skulle bestå av folket vs. teroin (som Mao hade) att staten skulle representera arbetarklassen. Den tredje faktorn syntes tydligast i operan (som var Kinas vanligaste dramaform) där man inte alls hade teman som speglade moderna socialistiska tankar utan endast traditionella dramer. Den fjärde var skrivandet av politiska historiska romaner som var ämnade att höja anseendet hos de Partimedlemmar som hade siktet inställt på att klättra vidare upp i hierakin.

Mao förhärdade i sin kritik mot nutida litteratur. I ett landomfattande möte i Maj 1963 mellan författare bad Mao dessa att identifiera sig med bönder och arbetare samt att "acceptera konflikt" (vad detta egentligen innebar verkar oklart).

Man gick med på allt detta men inget hände egentligen efter att konferansen avslutats. Ett år senare varnade Mao att om man inte ändrade sig skulle man snart bli en Petöfi Club (?). Följande månad kom Partiet överens om att en utrensning av litteratur och konst var på sin plats. Men fortfarande gjordes inget för att påbörja detta. (Som vi sa tidigare hade Mao kraft att få igenom förslag men inte alltid kraft att implementera dessa)

Vid denna tid 1965 kände Mao att han var i en position där han ev. kunde återta sin forna auktoritet. Han hade en stor politiska fördel då han han hade stöd av Lin Bao som hade blivit försvarsminister efter Peng Dehuai. Kinas militära styrkor uppgick till ca 4 miljoner män där alla var utvalda för sin politiska korrekthet. De flesta i styrkorna var bönder.

Genom att flytta soldaterna in i det civila samhället blev dessa män en politisk maktfaktor att räkna med. Armen ledde en landsbyggds militia som agerade stöd åt av de återupplivade poor peasants league.

I September samma år krävde Mao (som nu var rätt frustrerad) kritik mot ett specifikt drama, en pjäs som skrivits av historiken Wu Han, Peng Zhen´s vice-Borgmästare i Beijing (och Deng Xiaopings bridgepartner!)

Pjäsen The Dismissal of Hai Rui handlade visserligen om en ämbetsman under Mingdynastin men med lite god vilja kunde man se en allegori om dagens Kina i pjäsen. Kravet fick ett svalt mottagande. Partipressen i Beijing vägrade t.o.m. att trycka den kritiska artikeln men Lin Bao´s Liberation Army Daily gick med på att trycka den. Kulturrevolutionen stod nu bakom knuten och väntade.

Enligt läroboken blev förvirringen så stor i Kulturrevolutionens spår att det är svårt att veta vad det ursprungliga målet var. Det stora antal grupper som i Maos namn följde sina egna mål och intressen gör det nästan omöjligt att få en klar bild av den dominerande politiken. Mao´s egna "direktiv" var vaga och generaliserande. Han kan ha velat att endast ändra vissa smärre saker i kulturpolitiken men å andra sidan kanske han redan från början planerade för en revolution. Ingen vet med säkerhet, Mao visste säkert men han är ju död!

Det vi emellertid vet var att Mao´s största fruktan var att en ny härskarklass höll på att skapas. Han trodde att källan till denna nya elit låg i det centraliserade och auktoritära ekonomiska systemet. Han hade börjat att tro att Partiets fientlighet mot kritik från yttre källor skyddade den nya elitklassen, samt att flertalet av Kinas författare och lärare tryckte ner kritikerna så att de aldrig fick sin röst hörd. I förlängningen fruktade han att Fascismen skulle återuppstå.

Publiceringen av den kritiska artikeln mot pjäsen var ett stort projekt. Artikeln hade tagit 7 (!) månader att skriva och hade ofta blivit reviderd av Mao´s fru Jiang Qing, journalisten Zhang Chunqiao samt litteraturkritikern Yao Wenyuan. Mao verkar själv ha haft rätt så lite att göra med artikeln eftersom han efter publiceringen faktiskt kritiserade flera detaljer i den.

Artikeln publicerades återigen den 29 November 1965 i Liberation Army Daily och spreds över hela landet. Det var nu i praktiken omöjligt för övriga Partiorgan att vara stillatigande.Peng Zhen försökte få artikeln till en akademisk fråga huruvida beskrivningen av Mingperiodens ämbetsman Hai Rui var korrekt eller inte. När den kritiska artikeln trycktes i Peoples Daily sattes den därför på de akademiska sidorna i en kolumn man valt att kalla "Let a Hundred Flowers Bloom". Efter artikeln följde en kort kommentar av Peng Zhen själv där han uppmande till en akademisk diskussion.

Som ett trollslag ändrade fakulteterna inom juridik, historia och sociala ämnen i Kinas alla universitet sin inriktning och undersökte nu enbart Hai Ruis liv och leverne (!). I December samma år skrev Deng To en artikel om Hai Rui som praktiskt nog undvek alla politiska undertoner. Redaktören i Peoples Daily kommenterade på ett sådant sätt att han lät påskina att ämnet nu var uttömt och därför borde läggas ner. Wu Han, författaren till pjäsen bedyrade dock att hans pjäs inte skulle ses som en politisk allegori.

I Mas sammankallade Mao Standing Commitee of the Political Bureau där han krävde att ungdomarna i landet skulle vara fria att uttrycka sin idéer. Han menade (och fick det att låta som ett förtäckt hot - vilket det säkert var) att han under lång tid försökt övertyga de lokala myndigheterna att man skulle revoltera mot Central Kommiten om CK inte gjorde sitt jobb. När han med detta hot lyckats tysta Standing Commitee sammankallade han Central Kommiteen där han upprepade kraven. Dnna gång benämnde han dock Propagandeavdelningen inom partiet för "Djävulens HQ" och fördömde Peng Zhen vid namn.

Peng Zhen uppträdde efter detta aldrig mer offentligt. De Fems grupp (?) upplöstes och ersattes med en ny Central Cultural Revolution Group där de flesta medlemmar hade en eller annan anknytning till Mao. Bland de som samlades kring Mao fanns hans fru Jiang Qing, Yao Wenyuan som skrivt artikeln åt Mao, Chen Boda som varit Mao´s f.d. sekreterare, Zhang Chunqiao som var en berömd journalist från Shanghai. Deng Xiaoping, Liu Shaoqi och Zhou Enlai fördömde alla Peng Zhen (På punkten om dessa tre också ingick i gruppen är boken lite otydlig).

Med Peng Zhen ute ur bilden startade man upp en kampanj mot de anti-Maoistiska författarna i Beijing. Ledd av Liberation Army Daily publicerades flera tusen artiklar om Hai Rui under en period av några veckor. En halv miljon av Yao´s (och Mao´s) kritiska artikel trycktes. Med hjälp av telegraf skickade man texten till landorten där den spreds bland folket. Yai skrev ytterligare en kritisk artikel, denna gång riktad mot Deng To.

En kort tid efter detta anklagades Peng Zhen och några kollegor för konspirationsförsök för att störta Mao från makten. Man sa att konspirsatörerna i hemlighet möttes på Beijings Zoo (!) där man diskuterade hur man skulle samla bevis för att Mao under De Stora Språnget utfärdat order utan Partisanktion.

Lin Bao sa i ett tal att "reaktionärer som infiltrerat Partiet skulle tryckas ner. I vissa fall skulle de dömas till döden".

han fortsatte sedan med att försöka helgonförklara Mao genom att beskriva Mao som ett geni och insistera att "ett enda ord från Mao är bättre än 10.000 från oss". Mao blev givetvis förskräckt över att bli upplyft på en piedestal men erkände att han inte var i position att officiellt slå ifrån sig dessa påståenden.

Lin Bao´s roll i Kultur Revolutionen är något dunkel. I Maj 1966 blev Lin Bao Chief of Staff. Han fixade sedan in gamla bekanta till sig på viktiga poster inom Partiet, bla posten som Chef för Propagandaavdelningen.

Vid denna tid blev det lite klarare vad Mao ville göra. Han ville att Partiet skulle ställa sig så att icke-partimedlemmar kunde komma med kritik. Genom den debatt som skulle följa hoppades han att klimatet skulle ändra sig så att hans icke-byråkratiska, icke-elitisiska idéer skulle få fäste igen.

För att åstadkomma detta var det första steget att se till att ungdomar hade fri tillgång till medierna.

Vid Beijngs universitet hade en juniormedlem i ledningen Nie Yuanzi satt upp en väggtidning där hon kritiserade Partiets administration. Partiet skickade ut Youth League för att stoppa distributionen av väggtidningen. Som svar på detta beordrade Mao att väggtidningen skulle publiceras i dagstidningarna samt spridas i landet.

Den 2 Juni publicerades den i People´s Daily tillsammans med en ledare med den roliga titeln Sweep Away all the Freaks and Monsters (!). Dagen efter sparkades Paretirepresentanten Lu Ping från Universitetet. Som av en ren händelse var hans beskyddare ingen annan än Peng Zhen! Bakgrunden till detta var att många studenter tidigare hade kritiserat Universitetsledningen men blivt tvingade till exil på landsbygden. När Lu sparkats återvände 6.000 (!) av dessa i triumf.

I de första dagarna i Juni skickades workteams till universiteten. Detta förfarande var vanligt i kanpanjer mot felande lokalstyren men ovanligt när det gällde studenter. Den ansvarige för detta var Liu Shaoqi som fått igenom förslaget i CK när Mao inte var närvarande.

Arbetsteamen ställde upp 8 regler som man krävde skulle följas. I reglerna fanns självklara saker som förbud mot förargelseväckande beteende, sabotage och ockupation av byggnader men också regler som förbud mot väggtidningar, öppna demonstrationer samt att ingen kontakt fick ske mellan studenter i olika fakulteter. Det hände vid flera tillfällen att arbetsteamen tog i med hårdhandskarna när det gällde "outside agitators" .

I början var folk vänligt inställda till arbetsteamen men ju längre tiden gick desto mer hårdnade oppinionen. De som var öppet fientliga till teamen skapade rivaliserande "revolutionära/radikala" organisationer. De studenter som ingick i dessa revolutionära organisationer var till mångt och mycket barn till medelklassen som regimen gått hårt åt. De som stödde teamen var oftast barn till den styrande klassen cadres.

Incidenten slutade med en bokstavlig sammandrabbing den 19 Juni mellan radikal studenter, arbetsteamen och deras supportrar. Liu Shaoqi´s hustru fördömde detta studenternas protester som kontra-revolutionärt beteende.

Mao som befanns sig i Södra Kina informerade dock studenter (via sin fru) att händelsen tvärtom varit en sann revolutionär händelse.

Den 16 Juli simmade Mao, trots sin ålder, en lång sträcka i Yangzifloden. Med detta ville han visa att det var för tidigt att räkna ut honom från det politiska spelet. Han åkte tillbaka till Beijing två dagar senare och krävde att arbetsteamen skulle dras tillbaka. All skuld la Mao på Liu. Det blev hårda förhandlingar och Liu fick ge med sig. Trots detta beslutade sig Liu, den 24 Juli, att inte dra tillbaka teamen. Nu blev Mao rejält arg och sammankallade ett extramöte dagen efter där han tvingade Liu att lyda och dra tillbaka sina team.

Mao skrev någon vecka senare en egen väggtidning med överskriften Bombard the Headquarters. I tidningen uppmande han de radikala studenterna att rikta sin kritik till den högsta ledningen för Partiet och Staten. Det stod helt klart att Liu Shaoqi egentligen var det verkliga målet.

De radikala studenterna såg tillbakadragandet av arbetsteamen som en triumf, men de som säkerligen gav dom ännu mer segerkänsla var det faktum att Youth League upplösts. Inte bara hade YL motsatt sig Kulturrevolutionen utan visade också tydliga tecken på stagnation. Rörelsen hade skapats för att appelera till ungdomar men få YL medlemmar var under 20 år och ännu färre var flickor.

Den dominerande högerflnaken av Red Guards formade United Action Commitee som öppet stödde etablisemanget och attackerade Lin Bao. För att avleda kritiken från de höga partimedlemmarna koncentrerade man sina attacker på "borgarintellektuella". Man organiserade privilegiade arbetare i staden och rika bönder på landsbygden för att attackera de radikala studenterna. De radikala som hade oturen att arresteras blev kastade i fängelse.

Mao försökte ändra balansen. I ett brev den 1 Augusti till den radikala delen av Red Guards förklarade han sitt stöd för deras kamp. Han sa också att han med alla medel skulle försöka få organisationen av arbetare och bönder upplöst.

Den 10 Augusti åsidosatte han t.o.m. alla normala säkerhetsåtgärder och gick personligen ner till studentmassorna och talade med dom.

Dagen efter togs ett besllut i CK där man fastslog att Kultur revolutionen var korrekt, att detta var den naturliga följden på den socialistiska revolutionen.

Tonen i beslutet var lågmäld men detta hindrade inte Lin Bao från att uppmuntra Red Guards att revoltera mot all gammal ideologi, vanor och tjänster. Händelserna tog nästan farsartade proportioner när studenter (och de som dragits med i kampanjen) revolterade mot allt från gatunamn och klädstil till västerländska frisyrer och konst på museer.

Allt detta hindrade dock inte de konservativa RG att fortfarande attackera de radikala men nu på ett annat plan.

Liu Shaoqi´s instruerade nämligen studenterna att bara elever med "rätt" bakgrund hade rätt att delta i Kultur revolutionen. Under ytan var detta egentligen en bitter kamp mellan de privilegierade barnen till den nu härskande klassen och de underprivilegiade barnen till den f.d. dominerande klassen.

När frågan om regimens politik sett från Kultur Revolutionens synvinkel kom upp satt i princip hela Liu Shaoqi´s regering löst. Tom självaste Zhou Enlai var i farozonen men hans stöd för KR och hans identifikation med dess ledare gjorde att han endat blev utsatt för sporadiska attacker. Detta gjorde att han kunde rädda de flesta av sina ministrar - och eventuellt regimen - genom att hålla regeringen intakt och fungerande.

Under tiden hade de radikala studenterna sökt stöd hos vissa grupper av underpriviligerade arbetare.

Upp mot 70 % av industriarbetarna åtnjöt förmåner som fri sjukvård, fria bostäder och pensionsrätt. Givetvis motsatte sig dessa 70 % de radikala studenterna. Övriga 30 % hade inte alls dessa fina förmåner utan stödde med glädje de radikala i deras strävan. De arbetare som inte jobbade i industrin utan i klassiska hantverksyrken stödde också de radikala.

Under denna tid sattes enorma mängder väggtidningar upp som bar de radikalas budskap. Detta förfaringssätt uppmuntrades av Mao.

Genom att liera sig med industriarbetare tog man in KR på verkstadsgolvet. En intensiv kamp följde. Center för denna kamp var Shanghai men liknande händelser hände i andra städer också. De vänster-radikala arbetarna formade en organisation som man kallade Red Rebels och de konservativa formade en rivaliserande grupp som man kallade Scarlet Guards. Partiet i Shanghai och fackföreningarna stod på de konservativas sida.

De som stödde KR hade kommit till insikt att man nu gått över linjen, att man gått så långt att det enda som återstod var att störta den konservativa regimen. Om inte, hade man säkerligen fruktansvärda reprisalier att vänta.

I Augusti 1966 ockuperade Red Guards, i sin frustration över att inte ha fått intervjuva Shanghai´s guvernör, stadshuset. Via fackföreningarna organiserade men motstånd. Efter flera dagars strid lyckades man kasta ut (den lilla) ockupationsstrykan. Man skickade då efter ledarna för de Radikala RG från Beijing för att försöka organisera de underpriviliegerade industriarbetarna. När dessa senare skulle skicka en delgation till Beijing passade konservativa järnvägsarbetare att skjuta in den järnvägsvagn de åkte i på ett sidospår och lämna dem där utan lok!

Denna kamp var i princip för ett avskaffande av de officiella fackföreningarna. dessa upplöstes officiellt den 27 December men erasattes med en gång av Scarlet Guards. rebellarbetarna organiserade sig då i en alternativ fackförening där man krävde bättre lön och förmåner samt rätten att bli registrerade i staden dom jobbade i.

Höger-flanken svarade med att ge de arbetare som var konservativa stora lönelyft samt bonuspengar. Vänster-flanken fördömde detta som ett cyniskt trick.

I November anlände Zhang Chunqiao från Beijing med Maos auktoritet och tvingade Shanghais myndigheter att ge sig för rebellkraven. Scarlet Guards vägrade dock att att göra detta och startade strejker som lamslog hela staden.

Denns strejk var uppkomsten till att de radikala rebellerna - som försökte få ett stopp på strejken - tog makten över fabrik efter fabrik. Den 14 Januari tillskansade man sig makten från myndigheterna i staden. Vid det här laget fanns upp mot 700 olika radikala grupper som inte tillsammans kunde forma en effektiv administration. Man förslog då att alla dessa grupper skulle skapa en "Paris Commune" myndighet i staden, med direkta val samt med lika lön för de styrande som arbetarna.

Under denna tid fanns en sorts demokrati i Shanghai, frihet att kritisera, ett valt fabriksstyre och stadsstyre samt fria fackföreningar trots att Red Rebels var outnumbered av Scarlet Guards (400.000 RR vs 800.000 SG)

Detta gick verkligen hem hos folket. I ungefär hälften av Kinas provinser gjordes försök till upprepning av händelserna i Shanghai.

Attityden i Beijing till Paris Kommunen var tvekande. Det var visserligen sant att man först stött rörelsen eftersom händelserna var helt i Kultur Revolutionens anda men nu verkade det som om denna rörelse (med alla spinoffs) skulle hota Beijing regimens makt. Snart förbjöd Mao denna rörelse officiellt.

Radikalrebellernas ekonomiska krav avslogs, de nya fackföreingarna fördömdes och kontrakt-arbetarsystemet återinfördes. Arbetarna fick dock rätt till stadsregistrering.

People´s Liberation Army som först fått i uppdrag att understödja Red Guards ändrade nu inriktning.

De nya orderna var att stödja vänster-falangen samt att bekämpa de organisationer som motsatte sig kulturrevolutionen.

Lin Bao hade genom att byta ut personal lyckats få en ganska hög kontroll över armén som var direkt ansvariga till Försvarsministeriet, men halva armestryrkorna stod under decentraliserat regional och lokal kontroll. Dessa regionala kontrollcentra var, mer eller mindre, en bild av hur styrkorna ockuperat Kina i det tredje inbördeskriget 1949.

De Revloutionära Kommiteerna sattes upp av militär personal från styrkorna under regional kontroll.

Man har diskuterat om detta var ett försök till militärt maktövertagande men skapandet av dessa kommiteer tog så pass lång tid som 18 månader av diskussioner och förhandlingar vilket kullkastar teroin om att en militärkupp skulle vara anledningen.

I mitten av 1967 dök en tydlig, men inte alls förenad, ulta-vänster fraktion upp. Bland ledarna kunde man hitta redaktörerna för två stora dagstidningar People´s Daily och Guangming Ribao samt redaktören för partiorganet Red Flag. Denna grupp hade starka band till Filosofiinstitutet som representerades av inga mindre än Guan Feng, Wang Li och Qi Benyu från den Centrala Kultur Revolutions kommiteen.

Denna ultra-vänster visade sig öppet efter en incident i Wuhan, där en väpnad konfrontation, från April till Juli 1967, mellan å ena sidan radikala studenter och arbetare och å andra sidan konservativa arbetare snabbt eskalerade.De radikala arbetarna tillhörde stålindustrin, medans de konservativa tillhörde en sammanslutning av grupper som kallade sig Million Workers.

Det Kulturala Revolutionsmyndihgeterna i Beijing skickade en delegation för att utröna vilken av dessa grupper som var sant revolutionära. I delegationen ingick flera medlemmar i ultra-vänstern. Detta var en förolämpning mot de konservativa Million Workers som gick bärsärkargång, intog staden samt den nya Yangzi bron. Man ockuperade hotellet där medlemarna i delegationen bodde och spöade skiten ur Wang Li, som var en av delegationsmedlemmarna.

Beijing tvingades gå in med vapenmakt, understödd av krigsskepp för att lösa krisen.

Wang Li återvände som hjälte till Beijing och blev betraktad som ultra-vänsterns ledare. Han framförde tre krav:

Det första var att rensa ut kapitalisterna ur armestrykorna. Det andra kravet var att vidare formering av revolutionära kommiteer som huvudsakligen bestod av militär personal inte skulle vara tillåten tills kapitalistutrensningen blivit klar. Det tredje och sista kravet var en höjning av nivån på attacken mot Liu Shaoqi.

Det sistnämnda kravet kräver en förklaring. När CK i Mars 1967 beslutade att Liu Shaoqi´s politik och skrifter skulle bli kritiserade skulle Liu peronligen inte utgöra mål för kritik. Detta ville ultra-vänstern ändra på så man började sin personliga attack mot Liu genom en artikel kallad Patriotism or National Betrayal?. Artikeln som var skriven av Qi Benyu gick i stora drag ut på att Liu, genom att ha prisat en film kallad The Secret History of the Qing Court, därmed visat att han var fiende till massorna. Logiken haltade kanske men var en inkörsport till vidare anklagelser för samröre med Chiang Kaishek under 1930-talet.

Detta visade hur ultra-vänstern tänkte. Istället att som Mao tro att de flesta funktionärer inom partiet som felat kunde rehabiliteras ville UV inte acceptera detta. Man proklamerade istället för storstädning i administrationen på alla nivåer.

Mao inflytande vid denna tidpunkt var för svag för att effektivt kunna stopppa UV. kampen om de revolutionära kommiteerna och kampanjen för att dra ut de konservativa i armestyrkorna fortsatte. Fortsatte gjorde också anklagelserna mot Liu, ännu en gång mot Mao´s vilja. Hans försök till att omdirigera kritiken från Liu´s person till hans verk misslyckades.

Kultur Revolutions Rådets intentioner verkade vara att representanter för massorganisationerna skulle ingå som dominerande part i revolutionskommiteerna. I Beijing formade sig en revolutionskommitee genom att Xie Fuzhi Minister of Public Safety startade upp med en majoritet av folk från cadres, militärer, landsortsbönder och statsanställda.

Ultra-Vänstern protesterade mot detta eftersom man trodde att denna revolutionskommitee bara var en bluff.

Deras inflytande skulle dock snart få ett abrupt slut.

Ultra-vänsterna egna extrema åtgärder skulle visa sig leda till deras fall. I allians med den nyligen hemkomna konsulen i Jakarta anklagade man Liu Shaoqi´s regim för att ha misslyckats med att skydda den kinesiska befolkningen i Indonesien. För att riktigt sätta kraft bakom orden ockuperade man Utrikesministeriet, plundrade deras arkiv. Man ordnade sedan ett upplopp i Hong Kong, ställde ultimatum till den Brittiska administrationen sam brände ner den Brittiska legationen i Beijing. Som om inte detta var nog attackerade och förnedrade man Sovjetiska diplomater, Japanska kommunister och andra av utländskt ursprung.

Mao och hans folk reagerade snabbt med att försöka bryta UV inflytande. Även om denna handling kom snabbt hade arbetet med att motarbeta rörelsen börjat flera månader tidigare:

Mao fördömde Shanghai´s Paris Kommun. Ytterligare åtgärder gjordes t.e.x. så tog rätten till fria resor som Red Guards och andra revolutionsgrupper åtnjutit bort. Skolor och colleges öppnades igen. Kulturrevolutionsrådet meddelade att rebellrörelser var förbjudna att ingå i federationer.

Dessa åtgärder misslyckades. De vikitgaste revolutionsgrupperna hade redan etablerat kommunikation genom landet så att man inte behövde resa. Skolorna var officiellt öppna, men inga lärare vågade undervisa, böckerna hade blivit förstörda och ingen vågade yttra något som skulle kunna dra till sig kritik.

Sommaren 1967 var krigets sommar i Kina. Strider mellan olika fraktioner tog oanade proportioner, med hjälp av beslagtagna vapen, hemmagjorda pansarfordon , Anti-tank stridsmedel, Molotov coctails och t.om improviserade kemiska stridsmedel.

Maoisterna försökte mitt i denna röra få någon sorts enhet och tvinga fraktionerna till en diskussion istället för att skjuta ihjäl varandra. Till detta använde man Maos berömds Lilla Röda Bok (Sayings of Chairman Mao) som hade blivit skapad huvudsakligen för att definiera innehållet i revolutionen.

Lin Bao använde senare denna bok i sin Mao-dyrkande kult han skapat.

Men en enhet verkade långt borta. Mao turnerade runt i landet och talade om vikten av enhet och diskussion. Som ett svar gick tryckeriarbetarna på New China News Agency till Qinghua Universitetet och försökte övertala studenterna att lägga ner sin vapen. Bad Idea. Man beskjöts och flera blev dödade.

Mao kallade till sig ledarna för Red Guard och anklagde dom och deras följeslagare för deras uppträdande. Red Guard blev tvingade av Mao att låta grupper av studenter och arbetare gå tilbaka till skolorna och arbetsplatserna. Dessa formade sedan den första Mao-Zedong-Thought teams.

De redaktionella medlemmarna i Ultra-vänstern sparkades från sina poster. Qi Benyu försvann helt från politiken.

I Bejing uppllöstes ultra-vänster fraktionen. Ute i provinserna tog det avsevärt längre tid.

Mao´s kampanj för enhet hade sakta men säkert lyckats. Oroligheterna försvann. I mitten av 1968 hade systemet med de revolutionära kommiteerna i princip färdigställts.

Denna nya enhet vanns på beskostnad av Liu Shaoqi. Både Mao och Zhou Enlai slutade att försvara honom. Atacker mot de flesta andra dog, enbart mot Liu fortsatte det. I September 1968 togs han ifrån alla sina poster och utkastad ur kommunistpartiet. Anklagelserna var fortfarade för samröre med Chiang Kaishek på 1930-talet.

Den naturliga efterträdaren var till Liu var Lin Bao.

På CCP´s 9:e kongress som hölls 1:a April 1969 valdes personer in i CK så att 40 % var militärer. Av de 16 i politbyrån var 10 militärer. Ingen Red Guard ledare blev fullvärdig medlem i CK.

Kulturrevolutionen hade ledit till oberoende av vissa organisationer ute i landet. dessa började att bråka när detta oberoende skulle tas ifrån dom. I många fabriker protesterade arbetarna högljutt mot det nya chefsskapet.

Sakta men säkert kom dock kontrollen tillbaka till partiet. Många som avsattes i samband med Kultur Revolutionen återinsattes nu på sina poster. Red Guards blev övertalade att deras plats var på landsbygden. Detta eliminerade dessa som politisk kraft.

Man gjorde väggtidningar officiellt tillåtna igen, politisk undervisning gjordes återigen viktig. Studenter var tvungna att tillbringa 2 månader om året i produktionen.

Detta återuppbyggande ska inte helt ses som ett kliv till höger utan mer som en enhet inför en yttre fiende - Sovjet- som invaderat Tjeckoslovakien och började röra misstänkt mycket trupper vid Kinesiska gränsen.

I September 1971 kraschade ett Trident plan innehållande Lin Bao med sällskap i Manchuritet. Alla ombordvarande dog ögonblickligen. Rykten sa att Lin Bao hade planerat att lönnmörda Mao och hade flytt när detta uppdagats. Hur det än var med detta hade Lin´s död en viss genomslagskraft i systemet.

En diskussion om den framtida industrin där Lin yrkat på teknisk hjälp från Sovjet las ner; diplomatiska förbindelser med USA som Lin motsatt sig kom till stånd. Mao sa senare att Lin motsatt sig återuppbyggandet av kommunistpartiet. En del andra, mer eller mindre, suspekta anklagelser florerade. Tex så påstod en filosofi professor att Lin Bao hade använt ett gammal Confucianskt yttryck (restoration of the rites) som enligt professorn kunde tolkas som om Lin velat ha tillbaka ett feodalsystem.

På den 4:e nationella Folk Kongressen i Januari 1975 valdes Deng Xiaoping till medlem i Politbyråns sekretariat.

Många människor från före Kulturrevolutionens tid dök åter upp på viktiga poster, Bara en stackars vänster-Falangare Zhang Chunqiao blev vald till en ledande position i regimen.

En ny konstitution skrevs där bla kommunernas varande blev en del av grundlagen. Rätten att strejka fanns också med på ett hörn. Mao var inte närvarande men de beslut som fattades reflekterade hans åsikter.

Zhou Enlai dog av cancer den 8:e Januari 1975. Attackerna mot Deng ökade. I April 1976 under en festival samlades flera hundra människor för att lägga blommor på Zhou´s grav. När polisen i Beijing dagen efter försökte plocka bort kransarna utbröt ett blodigt upplopp.

Två dagar senare sparkades Deng Xiaoping och Hua Guofeng som varit ansvarig för nertryckandet av upploppet blev utnämnd till 1:e Vice-Ordförande i Partiet. Detta något udda förfarande var Mao´s sista politiska utspel. Fem månader senare dog Mao, den 9:e September 1976.