Under revolutionen 1911-12 blev de lokala myndigheterna i provinserna gradvis mer och mer militariserade.

De soldater som gjort myteri (och startat hela revolutionen) blev nu de enda med reell makt i landet.Försvinnandet av de traditionella formerna av social kontroll och en oförmåga av de purfärska republiken att ersätta dessa ledde till totalt avskaffande av lag och ordning. I detta klimat uppstod krigsherrarna, war-lords, som denna tidsperiod fått sitt namn ifrån.

Dessa war-lords var militära guvernörer (gujuns) eller senior commanders som hade den reella makten i provinserna.

För att kunna behålla politisk stabilitet i en provins var varje war-lord tvungen att kontrollera områden som kunde betala skatt för att kunna hålla igång krigsapparaten som kontrollerade provinsen. Resultatet blev en sorts feodalism i begränsad skala. Många av de som ingick i krigsherrarnas privata småarméer var från fattiga familjer och sådana familjer som man inte skulle vilja ha som granne: småtjuvar och stråtrövare.

Den snabba utvecklingen av moderna arméer efter 1890 hade öppnat karriärvägar som inte krävde någon högre bildning. Att kunna stava sig igenom en enkel text räckte gott och väl. Detta innebar att arméen drog till sig diverse ljusskygga typer som nu till allas förskräckelse ingick i krigsherrarnas styrkor och in a sense styrde landet.

När Yuan Shikai dog var Duan Qirui Premiärminister. Duan satt kvar på denna post när Yuans efterträdare Vice-President Li Yuanhong blev ledare för landet.

Duan skulle komma att bli en av huvudaktörerna i splittringen av Beiyang Armén.

Duan föddes i Anhui. Pappan var brigadier i Li Hongzhangs Huai Armé så Duan hade nog lite påbrå.

Han gick ut Beiyang Military Academi som toppstudent och sändes till Tyskland för att under 2 års tid studera artileri. När han återvände hem blev han utnämnd till Director på Baoding Military Academy

Den andra aktören i splittringen var Feng Guozhang som var född i Zhili av fattiga bondeföräldrar. Familjen hade sålt allt de ägde för att ge sönerna en utbilding, men Feng (som var den 4:e sonen) var tvungen att hoppa av (säkerligen därför att utbildingen av de 3 första sönerna ätit upp de mesta av tillgångarna). Det sades att han under en tid försörjt sig på att spela fiol på teatrar med mindre bra rykte. Vad detta dåliga rykte berodde på framkommer inte i boken...

Feng tog värvning och utmärkte sig så till den grad att han skickades till Beiyang Military Academy. År 1895 sändes han som militärattache till Tokyo och hans rapporter därifrån kom till Yuan Shikais kännedom.

År 1916 var han dujun i Jiangsu. När Yuan Shikai kastade in handduken blev han Vice-President under Li Yuanhong.

Den tredje aktörern var Cao Kun som också var född i Zhili av fattiga föräldrar. Han tog tidigt värvning. Av en ren händelse kände han Yuan Shikai sedan tidigare och denne erbjöd honom befäl över en styrka som kallades 3rd Army, tidigare kallad 3rd Division. År 1913 var Cao dujun i Zhili.

Den fjärde och sista aktören hette Wu Peifu. Han var bra mycket yngre än de andra men vann förtroende eftersom han var en utomordentlig soldat. Han var född i Penglai, Shandong. Wu’s pappa dog när han var 14 år och eftersom Wu’s familj var mycket fattig tog han värvning i armén för att tjäna sitt uppehälle. Efter att ha sett japanerna invadera hans hemtrakter Penglai år 1895 blev Wu mycket patriotisk. Han svor därför att aldrig sätta sin fot i en utländsk koloni och dog faktiskt senare hellre än att föras till en av Franrikes lydstäder för medicinsk vård!

Som alla andra i skaran gick han igenom Beiyang Military Academy och blev stationerad till 3rd Division (senare 3rd Army) under Duan Qirui, senare Cao Kun.

Beiyang Armén (hädanefter kallad BA) höll norra Kina innanför muren, förutom Shanxi som var i händerna på en revolutionär kallad Yan Xishan. BA befälhavare var också dujuns i Jiangsu, Anhui och Hubei.

Utanför muren, i nord-öst, var makten i händerna på Zhang Zuolin, en liten 1,5 meters gubbe som såg oerhört bräcklig ut.

I nord-väst hade makten också trillat mellan fingrarna på BA. De lokala härskarna var mer inriktade på förbindelser med Ryssland och Japan än med Beijing. Yttre Mongoliet var på väg att bli en lydstat till Sovjetunionen, inre Mongoliet var i uppror lett av Mongoliska nationalister (som var understödda av Japan!).

Som en buffertzon mellan norr och söder låg provinsen Hunan vars befolkning stödde Södra Kina.

I Beijing planerade man att erövra Hunan och sedan gå vidare söderut. Nu var ju inte kineserna dummare än att man insåg att detta skulle kunna medföra fler utdragna inbördeskrig. Många stödde därför idén att kunna få en förhandlingsbar återförening.

När Yuan Shikai dog och hans Vice-president tog över var frågan under vilken konstitution han gjort detta.

Hade han gjort detta under 1912 års konstituition hade han rätt att sitta kvar tiden som var kvar av Yuans 7-åriga utnämning. Dessutom var då 1913 års Parlament den enda legala Hade han däremot gjort detta under den konstitution som Yuan Shikai framtvingat år 1914 hade han bara 3 dagar på sig att utlysa nyval.

Södern insisterade på att 1912 års konstitution var den enda som var giltig. Li Yuanhong höll med om detta (eftersom han annars skulle ha mist sin maktposition inom 3 dagar!). Duan Qirui, som var premiärminister motsatte sig detta.

Som en protest mot Duans protest (!) deserterade marinen till Södern. Feng Guozhang övertalade dock Duan att ge med sig.

När Duan så till sist accepterade 1912 års konstitution upplöste Söderns separatistregering sig själv och Kina var återigen (om än bara i teorin) återförenat.

Guomindang medlemmarna återvände till parlamenetet men det stog snart klart att Beiyang generalerna (med stöd av den offentliga oppinionen) var ovilliga att acceptera parlamentet vars medlemmar (som mest bestod av Guomindang) backades upp av de syd-västra arméerna.

Perioden som följde präglades av en viss oenighet:

När t.ex. Guomindang la en propostion att provinsstyren skulle väljas lade sig The Progressive Party i och protesterade. TPP vädjade till militären som stödde dom i denna fråga.

De olika dujuns lade in sitt veto mot utnämnadet av Tang Shaoyi som utrikesminister. President Li Yuanhong klagade på att han konstant blev överkörd i sina beslut av Duan Qirui och hans kabinettsekreterare Xu Shuzheng.

Även fast Kina i teorin var återförenat var den reella sanningen en annan.Duan Qirui var övertygad om att den enda vettiga vägen att verkligen återförena landet var med våld. För att kunna göra detta krävdes nära relationer med Japan.

Duans plan var att med lånade pengar (från Japan) bygga upp en armé som skulle kunna användas mot Södern samt senare kunna hjälpa de allierade i världskriget som pågick.

Duan och hans kollegor har tidvis anklagats för att sålt ut Kina till Japan (precis som Yuan Shikai påstås ha gjort) men vid närmare granskning kanske det inte fanns så mycket annat att göra:

Kina var i praktiken delad, Regeringen var bankrupt och hade ingen ingen bra kreditvärdighet och alltså ingen chans att få lån. Västmakterna låg i krig. Det fanns egentligen bara ett land som man kunde vända sig till och som var villiga att ställa upp med pengar och det var Japan.

Det fanns flera skäl till att Kina ville medverka i 1.a Världskriget:

Dels skulle Kina vara en allierad med Japan och därmed kanske dämpa Japans alla krav som krävdes igengäld för de stora lånen, dels kanske man genom att alliera sig med västmakterna kunde få en del favörer.

De favörer man mest hoppades på var en annullering av de stora skadestånd för Boxarupproret som man betalade till Tyskland och Österrike. Man hoppades vidare att krigsskadeståndet till övriga västmakter avseende Boxarupproret skulle kunna uppskjutas (kanske för oändlig tid) samt att man skulle få tillåtelse att stationera trupper igen i området kring Tianjion (som förbjudits efter boxarupproret).

Det fanns dock starka krafter som opponerade sig mot ett inräde i kriget. Presidenten och Vice-Presidenten var båda mot ett krigsinträde, likaså en majoritet inom kinesiska kommerciella och intellektuella kretsar.

I Parlamenetet röstade de flesta Guomindang medlemmar nej till detta. Det var egentligen bara Duan Qirui och Liang Qichao som ville gå med i kriget. Dessa två höll ett extrainkallat möte med landets dujuns där deras idéer fick gehör.

Vid samma tid höll oppinionen i parlamentet på att svänga till Duans fördel. Om Duan hade vetat hur händelseutvecklingen skulle te sig hade han säkerligen väntat ut ett positivt beslut (vilket inte borde ha dröjt alltför länge) men istället sammankallade Duan Citizens Corps, en organiserad mob som han använde för att trakassera Parlamentsmedlemmar att rösta till hans fördel.. Parlamentet svarade med att rösta om Duans avgång. President Li höll med och Duan var utan jobb.

De flesta provinser protesterade mot avsättandet av Duan Qirui, med undantag av 3 Yangzi provinser

Zhang marscherade med sina trupper mot Beijing för att återinsätta Duan.

Men saker och ting blev inte riktigt som Duan tänkt sig. För att finna förklaringen måste vi se till Zhang Xuns bakgrund:

Som de flesta av sina kollegor var hans uppväxt fattig och svår. Eftersom han var föräldralös tog han i tidiga år värvning och han slogs både i Sino-Franska och Sino-Japanska kriget. Han steg snabbt i graderna och kom till Yuan Shikai's kännedom .Zhang Xun var en hängiven rojalist. Denna lojalitet mot Manchuerna kan kanske förklaras med att Zhang var den som hade hand om eskorten av Änkekejsarinnan till Beijing efter Boxarupproret och hade vunnit hennes förtroende. Zhang's högkvarter i XuZhou i Norra Jiangsu ansågs också som ett centrum för rojalister.

När Zhang närmade sig Beijing med sin armé begärde han att det gamla Parlamentet skulle upplösas, vilket man gjorde (med all sannolikhet i rädsla för hans armé).

När väl Zhang hade ockuperat Beijing gjorde han inget försök till att återinsätta Duan. Istället proklamerade han återinsättandet av den unga ex-kejsaren och erbjöd höga poster (i den återinförda dynastin han tänkt skapa) till president Li och Vice-president Feng. Duan Qirui fick däremot inget flott erbjudande.

Detta återinförande av ex-kejsaren var dock kortlivad. All dujuns protesterade hej vilt och använde Biyang armén för att köra ut Zhang och hans styrkor ur Beijing. Ledaren för Beiyang styrkorna var en ung kristen general Feng Yuxiang som var känd för sin stora kroppshydda och sina guldörhängen.

President Li beslutade sig för att avgå och Vice-president Feng tog över styret den 2 Juli 1917.

När Duan återinsatts var hans första åtgärd att sända trupper till Hunan som ett första steg att erövra södern. Några dagar senare proklamerade man också krig mot Tyskland (!).

Responsen i Söder lät inte dröja på sig. Man formade en ny rivaliserande regering i Canton och startade Movement for the Protection of the Constitution. Till Canton kom 250 medlemmar ur det upplösta Parlamentet (i Norr) och man valde Sun Yatsen som Grand Marshal med två andra kineser som marshals.

Duan Qirui gjorde nu ett misstag: han tillsatte en Beiyanggeneral som dujun i Hunan och skickade trupper för att se till att generalen blev installerad. Södra sidan skickade genast upp trupper för att stödja den redan sittande dujun i området som tillhörde Guomindang. Trupperna som Duan skickat leddes av två f.d. kollegor till President Feng. I november cirkulerade dessa två telegram där de begärde att kriget skulle stoppas. De stöddes av dujunerna i Zhili, Hubei, Jiangxi och Jiangsu, samt av alla i Beiyangarmén och alla från Zhili. Detta var början på det som skulle komma att kallas Zhili clique.

Denna fraktion hade ett missvisande namn. De få som var med i denna fraktion stödde alla Duan Qirui men ingen av dom var född i Anhui.

Det skulle visa sig att Zhili Clique skulle få rätt. President Feng sparkade Duan och tillsatte en annan premiärminister för att visa att han ville att splittringen skulle sluta. Den 25 December 1917, en månad efter att Duan fått kicken (igen) proklamerade Feng att krigshandlingarna mot Södern skulle stoppas.

Men Duan var svår att stoppa. Han myglade sig in i kabinettet (med hjälp av diverse supportrar) och blev Krigsminister.

Eftersom Duan verkligen ville invadera södern gjorde han ett nytt försök som misslyckades mycket på grund av att han inte hade soldaternas förtroende.

Duan försökte då stärka sin position i Beijing genom att grunda ett politiskt parti kallad Anfu klubben (Namnet kom av provinserna ANhui och FUjian, de två provinser som stödde Duan mest).

Han byggde också upp en armé kallad European War Participation Army. Det finansiella stödet till armén och partiet kom från hemliga lån från Japan.

Sent omsider blev Duan premiärminster igen tack vare sitt parti som mutat sig in i parlamentet.

När President Fengs mandatperiod gick ut den 10 oktober 1918 gick han med på att inte försöka omväljas under förutsättning att Duan avgick som premiärminster samma dag. Feng efterträddes av Xu Shichang som var vänligt stämd mot Södern. Han erbjöd Vice-Presidentposten till en representatant för den södra armén. Södern protesterade givetvis men förhandlingar upptogs. I förhandlingarna krävde Södern att alla militära samrbetsavtal med Japan skulle upphöra, att inga fler Japanska lån skulle tas etc.

Beijings svar på detta var att meddela att ytterligare militära samarbetsavtal med Japan nyligen blivit undertecknade.

Detta blev för mycket för det kinesiska folket. Den 4:e Maj 1919 demonstrerade 3000 studenter på gatorna. Studentdemonstrationer spred sig snabbt sig till andra samhällsklasser. som började strejka och bojkotta Japanska varor.

Källan till 4:e Maj Rörelsen var Beijings universitet, som var grundad på Tong Wen Guan (språkskolan för diplomater) och blivit omgjord till universitet 1898. Studenter från denna miljö kastade sig in i politiken och öppnade kvällsskolor för arbetare; man skrev och publicerade populära nyhetsblad samt skapade fackföreningar.

Guomindang fick så många nya medlemmar att de för första gången någonsin hade störrre medlemsantal i Kina än i enklaverna utomlands.

De största effekterna av 4:e Maj rörelsen var dock på det kulturella planet. Hittils hade man använt en klassisk form av skriven kinesiska (wenyan) till alla seriösa skrivelser. Av alla läskunniga kineser var det bara ett fåtal som verkligen kunde läsa wenyan med lätthet. De andra fick så gott det gick stava sig igenom texten. Men nu blev det ändring på detta: Man gick helt över till att skriva en folklig form av skriven kinesiska kallad baihua (plain language) som nästen blev en käpphäst för radikalisterna. Från denna stund skrevs "allt" på baihua - politiska texter, texter om ekonomi, filosofi och poesi, vilket innebar att gemene man kunde läsa allt detta.

Man ogillade också Konfucius men kunde inte riktigt göra sig av med denna kulturrelik då de flesta lärde sig läsa och skriva genom hans verk. Det man dock förkastade var det intellektuella dominansen som konfucianismen utgjorde.

Istället började man att tala om socialism. Innan 1917 hade socialistiska tankar haft liten genomslagskraft i landet, men efter den socialistiska revolutionen i Ryssland började folk i Kina anamma dessa socialistiska tankar.

Ett socialistparti hade existerat innan 1917, med en man som hette Jiang Kanghu som grundare, men han hade inte haft något större gehör för sina idéer som att man skulle ersätta alla skatter med en enhetsskatt; att arvsrätten skulle upphöra (!) samt att alla skulle få gå i skolan.

Innan 1919 var faktiskt anarkism populärare än socialism! Denna anarkiströrelse hade växt fram bland kinesiska studenter i Paris som publicerade små anarkisttidningar. Efter 1919 var det dock få som ville veta av dessa små anarkiststudeneter!

Eftter 4:e Maj röreslen samlades en liten grupp unga (studenter?) för att studera socialism och Marxism (Vad har Grucho med detta att göra?) och grunden var lagd för ett framtida kommunsitparti.

Grundarna var 2 stycken universitetslärare varav den ena, Li Dazhao var professor i Historia och bibliotekarie på Beijing Universitetet.

Li föddes 1888 i en bonde familj, blev föräldralös vid 3 års ålder och blev uppfostrad av sin farfar.Han utbildade sig vid Beiyang College of Law, blev journalist och skrev för en liberal tidning Chen Bao. Han åkte senare till Japan och studerade vid Waseda University.

Li Dazhao dog 1927. Han blev strypt efter att ha blivit tillfångatagen av Zhang Zuolin´s styrkor vid deras våldsamma räd på den Sovjetiska Ambassaden (mer om detta senare!).

Hans idéer levde dock vidare genom hans bibliotekarieassistent Mao Zedong!

Den andra grundaren av det kinesiska kommunistpartiet hette Chen Duxiu. Han föddes 1879 i Anhui i en familj av militärmandariner. Chen studerade marin teknologi, åkte till Japan och Waseda Universitetet samt åkte till Paris för att förkovra sig. Han var Education Commissioner i sin hemprovins men åkte till Japan när Yuan Shikai upplöste parlamentet. Chen återvände sedan till Kina 1915 och grundade tidningen New Youth (som Li Dazhao periodvis skrev i).

Men den intressantaste medlemmen torde dock vara Mao Himself. Han föddes 1893 i Hunan. Hans far var en rik self-made man bonde som jobbade hårt. Mao förväntades att sätta all sin kraft i jordbruket och inte slösa bort sin tid med böcker, men Mao lyckades få sin utbildning genom att revoltera mot sin far. Hans utbildning blev dock lite sporadisk och han var till stora delar självlärd.

Efter diverse försök till karriär på en polisakademi, som tvål makare och frivillig i den revolutionära armén började han på Changsha´s First Normal College (vilket namn! Fanns First Not Normal College? Ingen vet, bara Mao och han är ju död!) 1913.

Mao gick ut 1918 och kom till Beijings Universitet som Universitetsbibliotekarieassistent (34 bokstäver!) under Li Dazhao.

Det kinesiska kommunistpartiet som skapades bestod av flera små celler som var utspridda och isolerade i Canton, Wuhan, Tianjin, Jinan, Changsha samt i Beijing (där allt började).

Dessa celler hade rätt så stor folkomsättning, vissa lämnade rätt och slätt partiet, andra anslöt sig till Guomindang.

De flesta som förblev lojala blev dödade i strid eller avrättade. Av de som från början var med i Kommunsitpartiet är det bara 2 (som man vet) som var med 1949 när Folkrepubliken grundades - nämligen Mao Zedong och en man vid namn Dong Biwu.

De Kinesiska Kommunistcellerna i Frankrike och Tyskland hade bättre överlevnadspotential. Bland de som varit med i celler utomlands kan nämnas Zhou Enlai, Deng Xiaopig, Li Fuchun och Zhu De som alla senare blev medlemmar i Politbyrån.

När kommunistpartiet bildades blev givetvis Sovjet intresserad av samarbete med Kina.

Efter diverse turer med löften om upphävande av vissa fördrag med forna Ryssland (bla en löfte om att återfå kontrollen av Chinese Eastern Railway) försökte man få in en fot i Kina.

1922 skickade Sovjet en delegation, ledd av Adolph Joffe, till Beijing för att förhandla om sina anspråk på Mongoliet och Manchuriet. Man fick inget gehör från Kineserna sida. Joffe begav sig då ner till Sun Yatsen för att ev kunna övertala honom att mottaga materiell hjälp från Sovjet.

Med Sovjetisk hjälp skapade Sun Yatsen Whampoa, en militärhögskola inspirerad av Sovjetiska militära utbildningsanstalter och dess procedurer; t.ex. så var en order inte gilitg om inte representanten för (Guomindang?) Partiet på högskolan skrev under denna. Whampoa växte rätt så sakta eftersom Sun tog de mesta av finansieringsfonderna och använde detta till militärexpeditioner norrut, för att om möjligt kunna avsätta Cao Kun, som hade lyckats tillskansa sig presidentposten år 1923.