Det Kinesiska Kommunistpartiet 1935-1949

Av de 90.000 män som begav sig ut på Den långa marchen kom endast 10 % fram välbehållna. Marchen beskrivs ofta som en stor seger men var i själva verket endast en reträtt efter ett förkrossande nederlag mot Chiangs styrkor.

First Front Army som hade haft sitt HQ i Jiangxi enklaven var reducerad till hälften (mestadels genom att medlemmar i armén desserterade!) när man lyckades bryta sig fri från Chiangs trupper. De stackare som återstod marcherade Nord-Väst i förhoppning om att kunna förena sig med trupperna under He Long i Hunan men Nationalisttrupper hindrade dom. Man blev tvungen att gå västerut, denna gång i förhoppning att kunna ansluta sig till trupperna under Zhang Guotao som hade etablerat en bas i västra Sichuan (efter att ha blivit utdriven från Oyuwan enklaven ). När man gått över floden Xiang i Hunan var manskapet nere i 1/3 av det ursprungliga antalet. Denna skara blev återigen tvingade (av Chiangs styrkor) att fly västerut till staden Zunyi där man slog läger.

Mao Zedong politiska position hade blivit delvis försvagad men hans moraliska position hade blivit stärkt då nederlaget hade svärtat ner ryktet för Young Bolsheviks. Mao anklagde ledarna för dessa för leftism men vid Zunyi valde han att vänta med anklagelserna till ett senare tillfälle. Bråket utmynnade i en kompromiss.

Standing Commitee of the Political Bureau´s sammansättning ändrades inte men Mao blev dess Sekreterare och ersatte Zhou Enlai som Director if the Military Affairs Commision. Mao blev nu den dominanta figuren i partiet.

First Front Army drog vidare från Zunyi men den snabbaste vägen till Sichuan var spärrad av Nationalisttrupper.

Man marcherade genom Guizhou men blev tvingade till Kinas utmarker vid Xikang. Man genomlevde två heroiska slag när armen förflyttade sig över Gold Sand River och Dadu River. Armén tragglade sig genom träskmarker och genom snöyrande bergspass. Den 16 Juni 1935 kom de 10.000 överlevande soldaterna äntligen i kontakt med Zhang Guotao i Sichuan. Hans Fourth Front Army bestod av 40.000-50.000 utvilade trupper. Zhangs Sichuan enklav bestod av 9 miljoner människor (!) (jämfört med Mao´s enklav som blivit helt förstörd) och Zhang vägrade att ta på sig en underlydande roll. Han förkastade de händelser i Zunyi som lett till att Mao fått en så framträdande position i partiet genom att framhäva att enbart hälften av Politbyrån varit församlade. Han påstod vidare att den Långa marchen varit ett misslyckande. Genom att påstå detta fick han all de som varit med som ledare i marchen emot sig.

För att rädda ansiktet accepterade Zhang Politbyråns beslut under förutsättning att åtta av hans militärledare skulle få vara med i Central Kommiteen samt att han själv skulle bli utnämnd till Political Commisar i Röda Armén. Konflikten fortsatte dock, denna gång över den framtida återförenade Röda Armén som snart skulle få tillskott av He Long´s trupper som haft en egen liten lång march (Av 20.000 män överlevde bara 3.000 stycken!)

Zhang ville inte flytta HQ för långt från västra Sichuan. Skälet till detta var att en stark militäransamling skulle hota det rika Chengdu Plain området samt skyddas i ryggen av War-lorden Sheng Shicai (som var i allians med Sovjetunionen) i Xinjiang. Mao i sin tur föredrog att basen skulle flyttas till Shaanxi där Gao Gang´s enklav fortfarande fanns. I ett möte i Maoergai den 5 Augusti 1935 beslöts så att basen skulle flyttas till Shaanzi.

Detta beslut gick dock inte att infria. Guomindangstyrkorna var starka i nord-väst och splittade upp armén.

En armedel ledd av Mao och en stor del av de politiska ledarna, en armedel ledd av Zhang´s commanders (och Zhang själv kan man väl förmoda). Som om inte denna splittring skulle vara nog staratde Zhang en alternativ Central Kommitte och Maos gamle vän och närmaste supporter Zhu De anslöt sig till Zhang. Detta hade kunnat sluta i rent kaos men problemet löstes när Nationalisttrupper tillsammans med Muslimska (?) trupper i princip utraderade Zhangs styrkor. De överlevande 2.000 männen anslöt sig till Mao.

Fler fragment av Röda Garden anslöt sig från andra förstörda enklaver. När så Partiets slutgiltiga flytt av HQ till Yan´an gjordes i December 1936 var de sammanlagda styrkornma endast 20.000 man. Armén hade extremt dåligt med vapen vilket försatte dom i ett svårt läge. Nationaliststyrkor höll Sichuan i norr; Zhang Xueliang, som blivit fördriven från Manchuriet av Japanerna, höll Xi´an i söder. Muslimstyrkor som hade besegrat Zhang Guotaos trupper fanns i väster; Yan Xishan höll Shanxi i öster. Läget kunde inte vara värre för Mao och grabbarna.

Ödet ville dock annorlunda. Den Långa Marschen hade belyst en brännande fråga: varför skulle Kineserna bekämpa varandra när hotet från Japan växte för varje dag som gick?

Under denna tid då kommnisterna varit koncentrerade på landbygden hade inflytandet i städerna till viss del börjat återhämta sig. Man talade fortfarande för döva öron när man försökte uppmana arbetarna till revolt men budskapet gick delvis hem hos de intellektuella. Upptackten till detta var incidenten som inträffat i Mukden 1931 då man avrättat fyra Japanska spioner.

Japanerna tog detta som en förevändnig för att invaderad Manchuriet. Händelserna eskalerade med kriget i Shanghai 1932. Jehol ockuperades i Februari 1933. Samma år i Maj var Nanjingregimen tvingade att evakuera östra Hebei. 1935 sattes en Japansk kontrollerad bulvanregering upp i Inre Mongoliet. Som om inte detta var nog blev Kina tvingad att skriva på ett avtal He-Umetzu Agreement i Juli 1935 som innebar att alla Guomindangkontor stängdes i Hebei och Chahar.

Sovjetunionen ändrade nu sin uppfattning om en en enad front, från att denna skulle bekämpa Chiang och Nationalisterna till att en enad front borde bekämpa Japanerna.

Japanerna passade på att invadera Suiyuan vilket ytterligare förstärkte idéen om att gräva ner stridsyxan och bekämpa de främmande invasionsstyrkorna.

Förhandlingar påbörjades mellan Yan Xishan i Shanzi och Zhang Xueliang i Xi´an. (Röda Armén tog tillfället i akt att försöka besegra de Nationalisttrupper som skickats mot dom).

Chaing Kaishek åkte två gånger till Xi´an, i Oktober och December. Hans mål var att koordinera de Nord-Västra armestyrkorna för att en gång för alla krossa kommunisterna (Jag antar att han försökte slå två flugor i en smäll, dels krossa kommunisterna, dels använda enheten till att slänga ut Japanerna). Zhang Xueliang ville dock inte vara med om detta och blev då fråntagen sitt ledarskap över sin styrka. Stärkt av de massiva anti-Japanska demonstrationerna på gatorna i Xi´an tog han så Chiang till fånga.

Zhang proklanerade sedan en enad front med alla kommunister och släppte alla politiska fångar fria. Han beordrade också att kriget mot Röda Armén skulle avbrytas. (Om denna makt kom sig av att han hade Chaing som gisslan står det inget om i boken). Det första gensvaret från kommunisterna var att Chiang öppet skulle ställas inför rätta för att senare avrättas. Detta kom dock på skam då tidningar i Moskva fördömde kidnappningen som ett försök att hindra Chiangs försök att ena landet. Man anklagade Zhang Xueliang för att vara Japansk Agent. Folkopinionen var också för Chiang så en avrättning skulle vid denna tid vara politiskt självmord.

Man insåg också att Chiangs försvinnande från den politiska scenen skulle innebära att han skulle ersättas av någon från höger-fraktionen inom Guomindang som skulle vara ännu mindre intresserad av att slå tillbaka Japanerna.

Chiang släpptes alltså av Zhang och Chiang återvände till Nanjing, ännu mer fast beslutad att en enat front mot Japnerna var absolut nödvändig. Zhang Xueliang överlämnade sig i Chiangs händer och blev dömd till ett tio-årigt fängelsestraff.

Grunden till den nya United Front, som kom att kallas Second Front krävde nio månaders förhandlingar. Det skulle kanske ha tagit avsevärt längre tid om inte Japanerna bestämt sig för att invadera Kina den 7 juli 1937.

Följande månad, alltså Augusti, undertecknades ett fredsavtal mellan Nanjing och Sovjetunionen.

Den 15 Augusti släppte det Kinesiska Kommunistpartiet en lista med krav (Ten Great Policies) som bas för samarbetet med Nationalisterna. Endast två av dessa tio punkter handlade om det militära motståndet mot Japan. Övriga åtta punkter tog upp följande inrikes angelägenheter:

1. Rätten att tala fritt, at publicera vad man vill, att samlas i sammanslutningar samt rätten att göra väpnat motstånd mot Japan. Dessa rättigheter skulle tillfalla alla utom förrädare (?).
2. Alla lagar rörande patriotiska rörelser skulle avskaffas.
3. Att alla "patriotiska och revolutionära" politiska fångar skulle frisläppas.
4. Att man skulle mobilisera och utrusta det kinesiska folket.
5. Mobilisera minoritetsfolken i landet
6. Sammakalla en nationell assembly
7. Skapa en regring som skulle inkludera alla partier och intressen utom de fraktioner som var Pro-Japaner
8. Uppmuntra lokalt självstyre.

I utbyte lovade Kommunistpartiet i September 1937 att deras baser skulle bli en del av Nationalist Republiken samt att deras armestyrkor som ingå i Nationaliststyrkorna. Kommunisternas radikala politik, som tex. markfördelning las på tillfälligt på hyllan.

Man kan argumentera att kommunisterna genom att göra avkall på sin politik förlorade mer än dom vann, men i verkligheten förhöll det sig tvärtom:

Om Chiang opponerade sig mot kommunisternas utbredning i landet kunde det ses som om han försökte hindra återtagandet av Kina från de Japanska invasionsstyrkorna. Likaså om han förbjöd en ökning av de kommunistiska militärstyrkorna, eller försökte hålla nere kommunisternas politik i Guomindang. Hur man än vred och vände på saken vann kommunisterna på samarbetet.

Japan spelade också kommunisterna i händerna på annat sätt. Invasionsstyrkornas primära mål var kuststäderna och kommunikationslinjerna, speciellt järnvägarana. För att åstadkomma detta var man tvungen att besegra Nationalisttrupperna. Inne i landet, på landsbygden hade Japan inget att hämta så man lät detta mer elle rmindre detta område vara ifred. Av en ren händelse var det just dessa områden som kommuniststyrkorna försvarade.

Endast en gång 1940 gjorde Röda Armen ett större anfall på Japanska styrkor som vedergällde attacken med sådan kraft att Röda Armen efter detta passade sig noga för att gå in i närkamp med inkräktarna. Ödets ironi gjorde att Nationalistarmen tog de flesta smällar medan det var Röda Armén som imponerade på det Kineiska folket!

Fram mot 1938 hade Japanerna ockuperat så mycket av Kina som man planerat. Japanerna tog det from nu mycket lugnare och väntade högmodigt på att Kina skulle kapitulera. Större Japanska militäroperationer återkom först 1944 när USA hotade Japans marina kommunikationslinjer samt etablerade flygbaser i Kina. Vid denna tid var det rätt så uppenbart att Japan skulle förlora kriget mot västmakterna

Krigsutbrottet mellan Japan och västmakterna berodde delvis på att Japan försökte slå ut Burma Rutten genom vilken den Kinesiska armen fick förnödenheter från Väst. Japanerna lyckades med detta och intog Indo-Kina samt Burma.

För att ersätta Burma rutten upprättade man en flygförbindelse som i princip kunde frakta lika mycket förnödenheter som Burma Rutten tidigare kunnat.

Kina erbjöd västmakterna flygbaser i Kina där man kunde stationera bombplan vars mål var Japan. USA accepterade men blev snabbt desillisionerade av det dåliga tillståndet hos Nationalist Armén. Till detta kom också bristen på utrustning och förnödenheter samt den hyperinflation som korrumperade den kinesiska militärapparaten. Som råga på allt användes inte de bästa styrkorna i Nationalistarmén mot Japanerna utan för att hålla Kommuniststyrkorna i schack.

Samarbetet kommunisterna och nationalisterna emellan började snart knaka i fogarna.Nationalistregeringen hade tillåtit att Kommunistiska politiska kontor etablerats i deras territorium. Man hade vidare tillåtit publiceringen av en kommunisttidning New China Daily samt låtit kommunistpartiet vara representerade i People´s Political Council. Röda Armén fick sin del av militära förnödenheter, betalt för tre divisioner samt diverse understöd.

Kommunisterna däremot hade ingen direkt motivation att upprätthålla sin del av samarbetsavtalet.

Man utbredde sitt territorium och etablerade tre nya baser i Shanxi området som var under ledning av Yan Xishan. Yan försökte slå tillbaka detta. resultatet av detta och lliknande händelser var att Nationalisterna hårdnade i sin attityd till kommunisterna. Wuhans Kommunisthögkvarter stängdes igen och kommunistinfluerade ungdomsorganisationer sattes under bevakning. Trots detta ökade kommunisternas inflytande och Röda Armén hade snabbt växt över den gräns på 45.000 man som man kommit överens om med Chiang Kaishek.

Kommunisternas New Fourth Army hade endast tillåtelse att verka norr om Yangzi men drog sig till de södra områdena. Chaing blev oroad av den snabba expansionen av Röda Armén och erbjöd kommunisterna Norra Kina, förutom Shanxi som behärskades av Yan Xishan, som kommunistkontrollerat område om man bara drog sig ur Södra Yangzi området. Kommunisterna gick med på detta och började dra tillbaka sina trupper. Nu var Chiang ganska slug och skickade sina trupper på den tillbakavändande Röda Armé trupperna som blev besegrade med stora förluster.

200.000 Nationalistsoldater blockerade den största kommunistbasen i Yan´an. Kommunistaktivitet i Nationalistkontrollerade området trycktes ner och med dem alla som protesterade mot nertryckningen.

Kommunistområdena kallades under United Fronts tid Border Regions. Dessa uppvisade tre tydliga karaktärstecken:

1.Det fanns inget eller mycket lite kapital tillgängligt för utveckling.
2. Border Regionerna var under belägring dvs man var tvungna att improvisera för att kunna utveckla industrin
3. Border Regionerna var utspridda och deras utveckling kunde inte styras central. Iinitiativet låg på lokal nivå, företrädesvis på bynivå.

1940-41 genomfördes Rectification Movement som ursprungligen 1939 endast var en plan att utbilda partimedlemmarna. Eftersom Border Regionerna var så utspridda och partiet växt så hastigt fanns det ett behov av en gemensam ideologisk framework.

Denna utbildningsplan drev upp motsättningar i partiet till ytan. Det som börjat som en utbildningsplan slutade som en utrensningrprocedur. När utbildningsplanen spred sig inom partiet beslöt man att kontrollera varje person som genomgick programmet. Givetvis hittade man en massa oliktänkande som avrättades. Partiledningen medgav senare att ett flertal som avrättats vid närmare granskning inte alla hyst de idéer man beskyllt dessa för.

Hotet mot Japans sjömakt ökade för varje dag. USA byggde flygbaser i Kina som bas för airstrikes mot Japan.

I Juni 1944 utsåga General "Vinegar Joe" Stillwell - den amerikanske militära ledaren för Kina-Burma-Indien området av Chiang Kiashek till Chief of General Staff of the Chinese Armed Forces men Vinegar Joes känsla för diplomati var minimal. Efter endast fura månader ersattes han av General Albert Wedemeyer.

Den 14 Augusti 1945 kapitulerar så Japan. Kinas framtid blev nu en väl debaterad fråga av USA och de allierade.

Efter kriget var kommunistpartiets anseende mycket högt i Kina. 1947 hade kommunisterna övertaget både vad gällde militärstyrka och material över Nationalisterna. Efter ett års strid sinsemellan drevs Nationalisterna ut från Kinas fastland till Taiwan.