1927 kollapsade så slutligen arbetarrörelsen och bonderörelsen. Kommunisterna flydde städerna och skapade små enklaver -sovjeter- ute på landsbygden. Den mest kända av dessa är enklaven i Jiangxi där Mao Zedong var med. Nationalisterna försökte krossa denna enklav fyra gånger, misslyckades men lyckades den femte gången år 1933. Man återuppbyggde dock enklaven i nord-väst (Detta inledde The Long March - se senare i sammanfattningen).

När nationalistregimen grundades 1928 verkade alla tycka bra om den. När Chiang började att sparka alla rivaler från viktiga poster vände dock vinden. Inom ett år började inbördeskrigen igen!

Som vanligt var Södern misstänksam mot regimen; I Hunan styrde guvernören enväldigt; I Shangxi styrde Yan Xishan. Norr om Yangzi huserade Feng Yuxiang som tagit över efter Wu Peifu. I Manchuriet hade Zhang Zuolins son Zhang Xueliang tagit över efter att fadern blivit mördad av Japaner (!). Sonen mördade i sin tur en rival Yang Yuting som han bjudit hem (på middag?)!.

Chiang försökte mitt i alla denna splittring insistera på att alla Kinas arméer borde vara under Nanjings kontroll.

I Februari 1929 försökte Guangxi gruppen (antagligen menas dujunerna i dessa provinser) under Li Zongren att stärka sin position genom att invadera Hunan och kasta ut guvernören och hans anhang.

Chiang sände Tang Shengzhi (som tidigare blivit besegrad och tvingad i exil av Guangxi arméerna) till Hunan för att återskapa lojaliteten hos Hunantrupperna. Denna plan fungerade och Hunan styrkorna kastade ut Li Zongren.

Feng Yuaxiang koncentrerade sina trupper i Henan (han kanske själv var rädd att besegras) och marscherade söderut. Nanjing försäkrade sig snabbt om Yan Xishan i Shanxi´s neutralitet genom att göra honom till ställföreträdande ledare för Nationaliststyrkorna.

För att göra saken än värre lyckades Feng få Yan över på sin sida och dessa två gjorde en allians med Guanxi styrkorna samt den civila oppositionen. Man kallade detta Enlarged Conference Movement. Rebellerna formade en rebellregering i Beijing i Juli 1930.

Genom diverse militärstrategiska misstag blev bara Feng´s styrkor kvar i leken, resten hade blivit dödade eller fördrivna. Uppe i norr i Manchuriet bestämde sig äntligen Zhang Xueliang för vilken sida han ville stå på och anslöt sig till Chiangs sida. Zhangs styrkor ockuperade Beijing och besegrade Feng.

Provinsen Guangdong och dess militärguvernör Chen Jifeng hade ställt sig utanför alla dessa händelser, mycket pga Chen´s önskan att få utveckla sin provins självständigt. Skälet till att Chen ställde sig på oppositionens sida, mot Chiang, berodde på en del händelser från Nanjings (dvs Chiangs) sida:

Guomindangveteranen Li Jishen som var född i Guangxi begav sig till Nanjing för att försöka medla mellan Chiang Kaishek och Guangxi ledarna. (som visserligen var lojala till Guomindang men inte hade någon lust att ställa upp på Chiangs krav att alla militära resurser skulle ställas under honom).Li var övertygad om att Chiang skulle lyssna till honom. Istället blev han arresterad så fort han satte sin fot i Nanjing.

När Chiang besegrat Enlarged Conference Movement (rebellregeringen i Beijing?) opponerade sig Hu Hanmin, som var President i Legislative Yuan (?), mot Chiangs önskan om att skapa en konstitution genom att säga att detta var ett förhastat beslut om man ställde tanken mot Sun Yatsen´s idéer. Chiang´s svar var en arresteringsorder för Hu som kastades i fängelse!

Att två så respekterade män som Li Jishen och Hu Hanmain hamnat i fängelse, blev för mycket för Canton som revolterade och startade ännu en alternativregering. Denna regering hade större stöd än vad man anat. Hade man valt att ha Beijing som säte för alternativregeringen hade stödet kanske varit en bråkdel av vad som nu fanns. Genom att istället välja Canton som säte kunde detta ses som ett förnyande av revolutionen (som också haft sin alternativregering i Canton).

Vid denna tid var önskan om en förnyelse mycket stor i Kina. Chiang´s militäregim var inte riktigt vad man väntat sig. Av alla utlovade reformer hade endast en bråkdel infriats.

Det Japanska hotet tornade upp sig i Öster och kritiska röster höjdes mot Chiang´s tillmötesgående mot det aggresiva landet medan de resurser som rimligtvis borde användas mot Japan istället användes för att kväsa kommunsiterna.

Som om inte detta var nog inträffade naturkatastrofer (torka?) och ekonomisk stagnation (deflation) som visserligen inte var Chiangs fel men som ändock spädde på missnöjdheten.

Det gick så långt att Chiang himself erkände att han nu avskydde Guomindang och att revolutionen misslyckats!

Chiangs regim fick öppet kritik från olika grupper utanför Guomindang. Den gemensamma protesten var mot att Kina skulle styras av en en-partiregering. Grupperna som protesterade var små och obeväpnade (och alltså inget militärt hot mot Chiang) men den långtgående effekten av protesterna var att oppinionen ansåg att, av två onda ting, skulle ett kommunsitstyre vara bättre än Chiang´s regering.

De första protesterna mot en.partisystemet hade emellertid kommit redan innan expeditionen mot Norr var avslutad.

Zhang Jiasen var vid denna tid rådgivare vid Universitetet i Guanghua i Shanghai. Universitetet hade grundats 1923 som National Institute of Self-Government men hade uppnått universitetsstatus under Zhang. När Zhang publicerade en kritisk artikel om Nationalistpartiets monopol på tvingades Universitetet att stänga. Zhang försökte slå tillbaka med att grunda en underjordisk tidning New Path men upptäcktes, tvingades slå igen redaktionen (om han nu hade någon?) och kastades i fängelse. När Zhang släpptes begav han sig till Tyskland, där han tidigare studerat. Väl tillbaka i Kina grundade han 1932 National Socialist Party som tvärtemot namnet var demokratiska socialister.

År 1941 var han med och skapade Federation of the Democratic Groups of China vilket senare skulle bli China Democratic League.

En annan av de oberoende kritikerna var vid denna tid partiet People´s Front, vars grundare var den viktigaste pionjären för yrkesutbildning i Kina - Huang Yanpei. Huang hade varit involverad i revolutionära aktiviteter före 1911 och hade tvingats fly till Japan. När han återvände inriktade han sig på utbildning. 1930 återupptog han politiken igen som en protest mot Nationalistregeringens korruption. 1941 upptogs hans parti (precis som Zhangs parti) i China Democratic League.

Andra aktörer på arenan var Liang Shuming, landsbygds reformerare och filosof och Zhang Lan, en lärd man från Sichuan, som senare skulle bli ordförande för Democratic League.

Till vänster fanns Worker´s and Peasant´s Party (som tydligen hade andra namn från och till). Detta parti grundades av tre män, av vilka en var f.d. kommunist och de andra två var kommunistvänliga.

Förgrundsfiguren var Deng Yanda som trodde passionerat på en revolution beaserad på den stora massans uppror. Han blev senare övertygad om att det Kinesiska Kommunistpartiet i själva verket mer var ett verktyg för Ryssland än ett revolutionärt parti med Kinesiska intressen. Som alla andra som höjde sin röst vid denna tid blev Deng arresterad och avrättat 1931. Ledarskapet gick då till Zhang Bojun som hade studerat filosofi i Berlin och på så sätt blivit bekant med Deng och den blivande ledaren för Röda Armén Zhu De.

Förutom dessa politiska oppositionsgrupper fanns det två icke-politiska påtryckningsgrupper under denna tid:

Den första var Chinese League for the Protection of Civil Rights som omfattade ett brett spektrum av politiska åsikter. De flesta medlemmar i denna grupp var inte politisk aktiva.

Den andra gruppen var National Salvation Association som grundades för att kräva motstånd mot Japanernas framfart i Norra Kina (Japanerna hade 1931 invaderat och ockuperat Manchuriet och fortsatte, sakta men säkert, att ockupera mer av Norra Kina)

Den enda revolution som inspirerats av dessa oppositionsgrupper startade 1933. På ytan var det dock ännu en militärrevolt. Skulden föll denna gång på ett arméförband 19th Route Army.

Den mest framträdande av arméstyrkans ledare var Chen Mingshu som varit ordförande i Guangdongs provins styre men som hade vägrat att stödja Cantons separatistregering 1931. Soldaterna i 19th Route Armyhade blivit folkhjältar då de, i Januari 1932, hållit Japanerna stången i 3 veckor innan Shanghai föll. Man anklagade senare Nanjing för uteblivit militärt understöd. Chiang Kaishek erbjöd Chen Mingzhu positionen som chief-of-staff men denne avböjde.

Chen åkte sedan till Paris, återkom till Kina och startade revolutionen, med stöd av bla. Worker´s and Peasant´s Party.

19th Route Army hade gjort den västra delen av provinsen Fujian till sitt HQ. Man hade kört ut de lokala war-lorderna och tvingat Chiang att acceptera deras kandidat som guvernör. Man startade ett lokalt reformprogram men man stötte snart på motstånd från befolkningen. Till råga på allt var de flesta soldater Cantoneser (vilket gjorde att de talade en annan dialekt?) och de ansågs vara utbölingar. Deras popularitet var redan i dalande när man startade revolutionen. Fujian proklamerades som en oberoende provins.

Det uppstod emellertid splittring redan från början. Utlovad hjälp från vissa militärledare kom aldrig och klyftan mellan olika grupper inom revolutionen vidgades. Revolutionen stoppades innan den ens knappt kommit igång.

Nationalisterna hade, som mest, en dekad på sig - från 1928 till 1937 - att förändra landet.

Underkuvandet av vissa war-lords dröjde till 1930. Detta följdes av Canton´s utbrytning i Maj 1931.

Kriget mot kommunsitenklaverna pågick ända till 1936. 1933 utbröt revolten i Fujian (se ovan!).

1936 bröt sig Canton ur ännu en gång.

Under denna tid ockuperade Japan Manchuriet från 1931 och etablerade kontroll 1933 (genom bulvanhärskare) i Jehol, Vhahar och Suiyan. Japan spred sina influenser vidare in i stadsområdena genom fredsfördraget vid Danggu 1 Maj 1933.

År 1930 kontrollerade Chiang Kaisheks regering enbart 8 % av Kinas landområde och 25 % av dess befolkning.

Trots att man lyckats utvidga det kontrollerbara området i söder och väster hade nationalisterna 1936 enbart kontroll över dessa områden genom allierade militärguvernörer som inte alltid var att lita på.

Chiang hade svårt att genomföra sina politiska beslut utanför Lower Yangzi området och även där fanns den lokala makten hos provinsernas gentry som var svåra att övertyga. Bara i de "bandit-fria zoner" där kampanjer mot kommunisterna hölls kunde Chiang ersätta det lokala gentryt med representanter för regimen.

Nanjing regringen ärvde alla de problem som 150 år av alltmer försämrat statskick lagt grunden för:

Försvaret mot översvämmningar och torka var mer eller mindre lika med noll och landsbygden var ofta försvarslös mot naturens krafter. En av de större katastroferna hände en bit in i Nationalisternas regeringstid.

Som om inte försvarslöshet mot naturkatastrofer skulle vara nog ärvde Nanjing regeringen också enorma skulder:

Mycket av de krigsskadestånd som Kina tvingats betala för Boxarupproret kom förr eller senare tillbaka in i landet som understöd men innan pengaströmmen vände åter var man ju tvungen att betala av skadeståndet.

Japan var däremot inte speciellt tillmötesgående då det gällde krigsskadeståndet för Sino-Japanska kriget 1895 (som var otroliga 240 miljoner taeler). First Congress of the Guomindang hade förkastat Japans skadeståndskrav men Nanjing regeringen erkände detta skadestånd mest för att återställa Kinas kreditvärdighet. Man godkände dock inte Nishihara lånen, eftersom dessa hade förhandlats om i hemlighet och utanför konstitutionen.

Den allvarligaste skatteförlusten för Nanjingregeringen var nog avskaffandet av landskatten till provinsregeringarna. Denna avskaffandeprocess hade startat i svallvågorna efter Taipingupproret och spridit sig som ett resultat av War-Lord-eran. Acvskaffandet hade setts som en nödvändighet i konstitutionen skriven av Cao Kun när denne blev president 1924 och accepterades senare av Nanjingregimen. Nanjing fick in sina skattepengar mestadels genom sjöfartsskatte (Maritime Customs) och andra indirekta skatter (vilka som avses finns ingen uppgift om).

Under Nationalist dekaden erhöll Kina sparsamt med utländska lån, med undantag för Famine Relief Loan - ett lån på 9 miljoner US$ år 1931; Wheat and Cotton Loan 1933-35 samt några mindre lån.

I skuggan av den stora depressionen 1929 föll värdet på silver. Först verkade detta positivt för Kina (då man använde silver som betalningsmedel): Exporten blev billigare och ökade därför (i motsats till övriga världen).

Men sedan vände vinden. USA började att köpa upp silver och silver försvann i stora mängder ut ur Kina (vad man köpte silvret med förtäljer inte historien). Priserna sjönk i botten; importen ökade och exporten minskade; banker förlorade hela sin silverreserv och gick omkull; industrier blev bankrupta eftersom man saknade likvida medel (silver). Under åren 1931 till 1935 skadades Kinas ekonomiska struktur mer än vad den gjort under 20 år av inbördeskrig!

Japan gjorde sitt till för att ytterligare försämra situationen: Som tidigare sagts ockuperade man Manchuriet 1931 - Kinas snabbast växande interna marknad. 1932 invaderade man så Shanghai. Med hjälp av det ökande inflytande i Norr och på Taiwan försökte Japan att sabotera Nanjingregimens skatteintäckter genom att uppmuntra smuggling samt att illegalt exportera silver ut ur landet.

Nationalistregimen visade ibland sin mest frånstötande sida till omvärlden. Situationen som uppstått påminde i mångt och mycket om situationen i Europa när Fascismen uppstod.

Efter att ha slagits mot kommunsiterna en längre tid satte paranoian in: varje form av radikalism sågs som kommunistinspirerad tills varje åsikt utom regimens egna sågs som kommunistiska.

I Guomindang´s högerfalang uppstod en grupp kallad Blue Shirts. Skaparna var socialister och deras mål var, vad man trodde, ädla. Man hade valt den enkla indigofärgade bomullsskjortan som bönderna använde. Deras motto var att innan en social revolution kunde ske var folket tvungna att individuellt bli moraliskt pånyttfödda. Detta lät ju väldigt ädelt men den blå skjortan (som nuförtiden representerar Fritidsresor) kom att stå för kidnappningar, slagsmål, beskjutande av oskyldiga och allt annat som hör ihop med fascism.

Vid samma tid skapade Chiang Kaishek sitt New Life Movement som också krävde moralisk pånyttföddhet, med en återgång till traditionella Confucianska värderingar. Chiang var övertygad om att alla Kinas problem var influerade av utlänningar och att Kina skulle varit helt befriad från korruption, stöld, prostitution etc om inte utlänningrna dykt upp.

Detta var farliga tankar och Chiangs New Life Movement slogs sig snart ihop med blåskjortorna som hade liknande idéer om saker och ting.