Två veckor efter Chaings Shanghai-kupp i April 1927 hölls CCP´s femte kongress i Wuhan.

I landet svepte en våg av anti-kommunist anda med väpnade attacker mot medlemmar i partiet.

Man såg dock ett litet hopp i regeringen i Wuhan´s fientligta inställning mot Chiang. Feng Yuxian i Henan antogs stödja vänsterfalangen inom Guomindang och Tang Shengzhi hade redan uttalat sitt stöd till vänstern.

Kommunistpartiets officiella historia efter 1945 (som Mao dikterade) talar om en liten minoritetsgrupp vid Kongressen som argumenterade för ett tillbakadragande från United Front. Minoritetsgruppen sades bestå av -förutom Mao himself - de personer som sedemera kom att stödja Mao samt de som hann dö innan de hade någon chans att opponera sig mot honom. Oberoende källor hävdar dock att detta inte alls var fallet:

Mao hade dragit sig tillbaka från kongressen med ursäkten att han var sjuk. Den enda person som verkligen ville gå ut ur United Front var en man vid namn Ren Bishi. Medlemmarna i kongressen var rådvilla hur man skulle gå tillväga. En del idéer, där sådan motsatta tankar som att marchera trupper mot Chiang, att starta revolutionen från Canton ännu en gång samt att fly till Nord-Västra Kina och ställa sig under Sovjetunionens beskydd florerade.

Man enades dock om att en framtida överlevnad hade blivit beroende av de massorganisationer som man använt som politisk bas. Å andra sidan gjorde ett samarbete med vänsterfalangen inom Guomindang att det blev svårt att hitta beröringspunkter som kunde appelera till den stora massan.

Till råga på allt så anföll arméer, ledda av en underofficerare till Tang Shengzhi, Wuhan för att "rädda Kina från Kommunismen". detta anfall kunde dock slås tillbaka efter en veckas vilda strider.

På kongressen diskuterades landredistribution. Mao, Peng Pai och Hunans bondeledare argumenterade för en unconditional landredistribution. I Hunan med närliggande provinser skedde kort efter ett mindre bondeupprorsom delvis var påverkat av politiska agigatorer, däribland Mao själv. Denna händelse (antar jag) fick Mao att skriva Report on the Peasant Movement in Hunan där han argumenterade att ett bondeuppror var grunden till en större revolution i landet.

Kommunistpartiet antog 1927 den minst radikala förslaget om landreformer som presenterats på kongressen, på direkta order från Stalin (!) som också tyckte att man skulle försöka tygla bonde rörelsen för att kunna kontrollera den bättre. Som protest (?) försökte Hunan kommiteen att organisera en enorm bondemarsch vid Changsha men Tan Pingshan vägrade att skriva under ordern och Borodin (vem nu detta var?) drog in pengarna som skulle finansierat marschen. Tusentals bönder marscherade då utan uppbackning och kom att stå öga mot öga med trupper som dödade ett stort antal av de stackars bönderna.

När detta nådde Stalins öron skickade han omdelbart ett telegram där han krävde rättegång för the untrustworthy generals. Han krävde vidare att fler bönder och arbetare skulle få komma med i Central Executive Commitee of the Guomindang samt att man skulle skapa en arme med 20.000 kommunister och 50.000 bönder och arbetare.

Detta telegram kom till Wang Jingwei kännedom som förstod att Stalins order egentligen var att störta regeringen

med vapenmakt. Den 15 Juli uteslöt Guomindang alla sin kommunistmedlemmar och United Fronts dagar var över.

Efter Chiangs April-kupp och den landsomfattande jakten på kommunister föll medlemsantalet i Kommunistpartiet från 58.000 till 10.000 på kort tid. Man tycker att de överlevande borde lärt sig något men man kastade sig återigen in i olika uppror.

I Politbyrån röstade man för avskedadet av Chen Duxiu som man lagt skulden på. Chen själv var inte närvarande så det måste ha blivit en obehaglig överaskning för honom. Han ersattes av en grupp kommunister som snabbt började agera på egen hand. Man började att bygga upp en kommunistarme och man beslagtog land från landlords och gav till folket.

Kommunistpartiet arrangerade ett uppror i Nanchang som var provinshuvudstad i Jiangxi och HQ för Chiang Kaishek. Det internationella kommunistpartiet försökte avråda men händelserna hade redan gått för långt för att stoppas. Upp mot 30.000 man ledda av de framtida marshals i Röda Armen He Long och Ye Ting anföll nanchang. Antalet män översteg Chiangs styrkor flera gånger om. Man intog med lätthet staden och skapade en revolutionsregering som sades vara Guomindang. Man hävdade att man hade stöd av Sun Yatsens änka Song Qingling, Liao Zhongkai´s änka Deng Yanda samt Zhang Fakui. Givetvis var inga av dessa personer närvarande. Frågan var väl om de överhuvudtaget kände till att deras namn användes av revolutionärerna. Lokalbefolkningen reagerade mot ockuperingen med apati. Man var helt enkelt inte särskilt intresserad av händelserna.

Man kunde hålla Nanchang ett litet tag tills Nationaliststyrkorna omgrupperat sig och anföll. Ödets ironi gjorde att första anfallstyrkan leddes av Zhang Fakui, vars namn man använt för att rättfärdiggöra ockuperingen. Kommunisterna evakuerade och flydde söderut.

Händelserna i Nanchang visade att Partiet inte längre hade folkets stöd.

Man försökte igen med något som kallades Autumn Harvest Uprising. Denna gång försökte man få bönderna i Hunan att göra uppror. Mao fick kommando över en tvivelaktig armestyrka som skulle assistera bönderna men bråk utbröt inom styrkan osm började att slåss med varandra!

För att rättfärdiggöra detta andra misslyckande försökte man hitta syndabockar inom partiet. Man slängde ut en del personer som man ansåg vara skyldiga till misslyckandet. Mao blev suspenderad från sin position i Politbyrån .

Man försökte dock igen med ett uppror i December i Canton - främst därför att fackföreningarna höll på att glida det lokala kommunistpartiet ur händerna. Den 11 December 1927 erövrade KOmmuniststrykor staden. Man tillsatte (igen!) en revolutionsregering med ett socialistiskt politiskt program innefattade förstatligande av land, banker, fabriker och lös egendom. Man lyckades att ockupera staden i två hela dagar (!). Man fick inget direkt stöd någonstans. Stadens arbetare var fientligt inställda till kommunisterna, likaså de lokala fackföreningarna. Omkring 5000 kommunister försökte göra motstånd mot 50.000 regeringstrupper. Det gick inte så bra .

Det kinesiska kommunistparetiets 6e Kongress hölls i Moskva. Kina hade vid denna tid blivit alltför farligt för denna tillställning. Man valde en ny och mindre politbyrå bestående av 7 man däribland Zhou Enlai och Li Lisan.

Mao var vald till Centralkommiteen men man behandlade hans idéer om kommunistenklaver som en side-show (?).

Mao hade redan en enklav i bergen vid Jinggang Shan. Enklaven som mätte 35 miles i diameter hade som mest 50.000 man. Vapen var dock en bristvara och man räknar med att man endast hade ca 4000 gevär till förfogande. denna styrka kontrollerade 6 distrikt (counties). Regeringstrupper försökte anfalla ett antal gånger men man lyckades inte förrän på tredje försöket. Mao fick en liten försmak på den långa marschen då man flydde hals över huvud och slog sig ner i Ruijin vid gränsen mellan Jiangxi och Fujian.

Li Lisans uppdrag var att försöka återskapa kommunisternas inflytande i städerna, att stödja bonderevolutioner samt att planera för ytterligare uppror. Hans instruktioner var att uppnå dessa mål med i stort sett vilka medel som helst.

Li började givetvis inte med sin extremvänstra politik så fort han fått sina befogenheter.

Denna politiska linje blev framtvingad av Moskva som kände sig hotade av vissa händelser i Kina:

Det Japanska hotet från Manchuriet var ett av dessa problem; ett annat var det faktum att Nanjing regeringen tilltvingat sig kontrollen över Eastern Chinese Railway. Detta oroade Sovjetunionen i allra högsta grad. Det Kinesiska Kommunistpartiet tvingades att rättfärdiggöra Rysslands återtagande av järnvägen.

I en resolution (vars titel var New Revolutionary Rising Tide, and Preliminary Successes in one or more Provinses) den 11 Juni 1930 (som ses som början på Li´s extremvänstra politik)) skrev man att "den största faran för tillfället är ett krig mot Sovjetunionen". Denna resolution var ett svar på den Internationella Kommunistorganisationen´s anklagelser att det Kinesiska Kommunistpartiet inte försökte tillräckligt hårt att föra sin klasskamp.

Det var nu som Li fick den brillianta idén att använda Röda Armén. Tidigare hade han bara sett Armén som ett medel att understödja bonderevolutioner. Det gick faktiskt så långt att han 1929 beordrat Mao och Zhu De att skingra sina styrkor över ett större område för att snabba på och sprida bondeupproren. Mao vägrade att gå med på detta.

Efter flytten till Ruijin hade hans enklav växt från ca 2.000 man till närmare 70.000. Denna snabba tillväxt drog till sig blickarna från Li som fick idén att använda denna styrka för sina egna syften. I ett brev till Jiangxi Front Commitee beskrev han sin syn på saken - att Röda Armén i huvudsak borde användas till att invadera städerna i centrala Kina.

Denna syn delade han delvis med Mao som dock ansåg att hans styrka borde stanna i grannskapet vid sin bergsbas där man till viss del åtnjöt lokalbefolkningens förtroende. Utanför detta område var Mao rädd för att hans Röda Armé inte skulle vara någon match för regeringstrupperna.

Den 23 Juli anlände ett brev från Internationella Kommunistorgansiationen där det bestämts att "Röda Armén måste organiseras och stärkas så att styrkan kan invadera och ockupera en eller fler nyckelstäder inom en snar framtid".

På grund av det samlade upproret av Feng Yuxiang, Yan Xishan och Guanxi generalerna var inflytandet av Nanjingtrupper i centrala Kina ringa. Detta var vad Li hade väntat på. Han beordrade en samlad attack mot 4 nyckelstäder: Mao och Zhu skulle marschera mot Nanchang; Peng Dehuai mot Changsha; Fang Zhimin mot Jiujiang. Senare skulle alla förenas för en attck mot Wuhan.

Peng tog över Changsha den 27 Juli men lokalbefolkningen var öppet fientliga. nationalisterna återtog staden endast 10 dagar efter rebellövertagandet. Regeringstrupperna tillfångatog Mao fru ochavrättade henne. Mao och Zhu attackerade Nanchang men misslyckades med att inta staden. EFter misslyckandet tog Mao och Zhu sina trupper och förenade sig med Peng´s styrkor. Li beordrade en förnyad attack mot Changsha, som vid det här laget var mycket välförsvarat av Chaing Kaisheks trupper som återkom efter att ha slagit ner beijing revolten. Givetvis misslyckades rebellattacken. Tvärt mot sina order marscherade (flydde?) Röda Armén söderut.

Ett plenum (den 3:e i ordningen) kallades samman där man försökte utröna vems felet egentligen var.

Zhou Enlai försökte rentvå Partistyrelesen utan att för den skull skylla på den Internationella Kommunistorganisationen. Han försökte gå på linjen att det endast var strategifel som begåtts. Från Sovjetunionen (?) anlände nu Pavel Mif tillsammans med 28 mycket unga nyutexaminerade från Sun Yatsen University, de s.k. Young Bolesheviks. Mif förkastde Zhou Enlai´s undanflykter. Man beslöt att ge Li Lisan hela skulden för misslyckandet.

Man kallade därför till ett fjärde plenum.

Mellan dessa två möten hände något märkligt:

I sin rapport vid det tredje plenumet hade Zhou försökt rentvå Partistyrelsen genom att kritisera He Mengxiangs partiklick. Dessa svarade med en begäran om ett extramöte (där man säkerligen ville slå tillbaka anklagelserna). Som svar på detta blev de helt enkelt uteslutna ur partiet. He formade då ett eget rivaliserande parti i Jiangsu den 17 Januari 19??. Dagen efter blev He och 22 av hans anhängare arresterade i International Concession av britterna och överlämnade till Guomindang. Hela bunten blev snabbt avrättade. Man misstänkte att en av de unga Boleshevikerna Chen Shaoyu var den som förrått He. He´s fraktion var därmed ur vägen.

I det fjärde plenumet anklagade man så Li Lisan för diverse petitesser över vilken sorts kommunitrevolution han förespråkat.

Efter det fjärde plenumet anlände så ett brev från Internationella Kommunistorganisationen den 16 November med nya order:

Man beordrade en omorgannisation av Röda Armén där både arbetare och bönder skulle ingå, det ögonblickliga etablerandet av en sovjetregim (i enklaverna?) samt en organisering av de som bodde i dessa enklaver under Bolshevismens fana. Moskva hade till slut accepterat att pga de nederlag i attackerna mot nyckelstäderna krävde ett maktövertagande där en annorlunda taktik. Man beordrade att inga mer attacker skulle göras utifrån (man ville säkert infiltrera städerna och överta dessa med list inifrån. Very Good, Baldrick!)

Detta var dock lättare sagt en gjort. Guomindang hade vid det här laget avslöjat så många kommunisanhängare i städerna att man med tortyr lätt kunde framtvinga ytterligare namn. Från 1927 och framåt räknar man med att upp mot 40.000 fackföreningsmedlemmar blev dödade, 25.000 i strid och resterande 15.000 avrättades.

Nu började nationalisterna ta i med hårdhandskarna. Man avrättade Generalsekreteraren Xiang Zhogfa och arresterade chefen för Kommunistpartiets (?) hemliga polis Gu Shunzheng. Vid tiden för tillfångatagandet var han förklädd till ledare för en grupp jonglörer (!). Han tvingades samarbeta med Nationalisterna och avlöjade så pass mycket att Guomindang kunde förstöra de flesta kommunistorganisationer i centrala och ösra Kina.

1932 blev situationen ohållbar för Politbyrån i Shanghai pch man flyttade till Maos enklav i Jiangxi.

Två år tidigare, 1930 skedde en flera bråk mellan Mao och vissa arméfraktioner, som utmynnade i att folk gav sig av och skapade rivaliserande enklaver. Varje gång detta hände skickade Mao styrkor och förstörde enklaverna samt avrättade dom inblandade.

EFtersom kommunistinfluenserna i städerna abrupt avbrytits och händelserna förskjutits mot enklaverna minskade Sovjetunionens inflytande på det Kineiska Kommunistpartiet. Sovjetunionen drog sig gradvis tillbaka och dess utrikespolitik ändrades från uppmuntrandet av klasskamp till en enad front mot Fascism.

I Jiangxienklaven fortsatte konflikterna mellan ledarna. Mao blev tvingad av Zhou att genomföra en serie attacker mot städerna vid Gan River i februari 1932. Alla misslyckades. Zhou var dock envis och ville att man skulle attackera igen. Hans plan var att förena de olika enklaverna i Jiangxi och Fuijan, att utöka sin makt till städerna och sedan anfalla Nanchang.

Röster hördes också om att man borde försvara enklavens gränser bättre. På senare tid hade Nationalisttrupper gjort flera anfall. Röda Armén var i underläge både vad gällde antal man samt tillgången på vapen. Man var tvungen att använda gerillataktik för att slå tillbaka anfallen och man lyckades över förväntan 4 gånger i rad (Den femte gången gick det dock åt skogen).

I Oktober 1933 anföll nationalisterna för femte gången. Denna gång verkade det som man var fast beslutna att vinna:

Förutom otroliga 800.000 man hade man med sig tungt artilleri samt luftunderstöd!

Anfallet gick sakta men säkert framåt. Under dagarna 10-12 April 1934 stod ett stort slag mellan Röda Armén och Nationaliststykrona vid Guanchang, norr om Ruijin. Röda Armén blev (givetvis) besegrade. Man hade att välja på snabb flykt eller total tillintetgörelse. De unga Boleshevikerna stog fortfarande och skrek sina slagord "seger eller döden", men ingen lyssnade på dom. Förberedelserna för en evakuering gjordes och den 19 Oktober 1934 bröt Röda Armén sig igenom Nationaliststyrkornas linjer. Den Långa Marschen hade startat.

KINESISKA.COM - Kina Arkiv - Kinas historia