År 1875 stötte Koreanska militärer ihop med en liten Japansk militärstyrka som tagit sig in i Korea.

Kina hade sedan lång tid tillbaka varit Koreas allierade men förklarade nu att man inte hade något som helst ansvar för Koreas inrikes - och utrikespolitik och därför inte kunde skicka militärt understöd.

Japan gjorde senare ett fördrag med Korea där Japanerna erkände landet som en oberoende stat. Eftersom Kina inte ville lägga sig i affären tog Japan sakta men säkert, i skuggan av sitt fördrag, kontrollen över Korea.

Robert Hart från Imperial Maritime Customs pekade på vilka konsekvenser ett eventuellt Japanskt maktövertagande kunde få och lyckades övertyga Li Hongzhang om detta.

Kina tog då tillbaka sitt uttalande om ickeansvar för Koreas politik, etablerade ett kinesiskt konsulat i Seoul och uppmuntrade Korea att öppna diplomatiska förbindelser med västmakterna.

Kinas påtryckningar att man skulle öppna landet för västmakterna splittrade den Koreanska oppinionen i två delar.

En del leddes av den koreanska drottningen som välkomnade Japansk närvaro i landet. Den forne regenten Taewongun ledde oppositionen.

Ett kuppförsök mot drottningen lett av Taewongun, vilket slutade med flera Japanska militärofficerares död, blev för mycket för Kina. I rädsla för Japanska vedergällningsaktioner arresterade man Taewongun och transporterade honom till Kina. Japan såg nu sin chans och begärde att få stationera trupper i Seoul för att kunna skydda Japanska medborgare mot liknande händelser i framtiden.

Strax efter att Japanska trupper flyttat in i landet, eskalerade Koreas inre politiska stridigheter. Kina beslöt att skicka in kinesiska trupper i landet vilka leddes av en ung Yuan Shikai, som senare skulle bli Kinas förste president.

Yuans uppgift var officiellt att hålla ett öga på den Korenska regeringen, men man kan ana att Kina ville ha trupper tillgängliga om Japanerna försökte sig på något dumt, som att ta över landet eller liknande.

Under denna tid tog händelserna en ny vändning när Ryssland erövrade och ockuperade Port Lazarev i nord-östra Korea. England av alla länder svarade med att erövra en egen ö-bas, Port Hamilton, eftersom (vad jag antar) var rädda för Japansk-Rysk dominans i området.

I denna situation bestämde Japan sig för att dra sig ut ur landet. Det gick så långt att Japanerna uppmuntrade Kina att än en gång visa sin auktoritet i Korea.

År 1894 bryter ett uppror ut i Korea, lett av en anti-kristen religös sekt kallad Tonghak.

De Koreanska myndigheterna vädjar till Kina om hjälp. Kineserna skickar in militärstyrkor, ivrigt påhejade av japanerna. Så fort som Kina tittar bort skickar dock Japanerna in militärtrupper för att stödja rebellerna!

Li Hongzhang var övertygad om att hjälp från västmakterna var att vänta. Han fick vänta förgäves: varken England eller USA ville lägga sig i. En möjlig förklaring kan vara att Opiumkriget hade gjort västmakterna så trötta på krig i ÖstAsien att man helt enkelt inte orkade med mer krigshandlingar men om detta säger boken ingenting.

Den 1 Augusti 1894 deklarerades krig mellan Kina och Japan. Redan från början gick det åt skogen för Kina som fick se sig besegrade både på land och till sjöss. Japanerna jublade, nu kunde man ta kontroll, inte bara över Korea, utan också Manchuriet, Taiwan, Shandong, Jiangsu, Fujian och Guangdong! Verkligheten såg dock lite annorlunda ut än dessa storslagna drömmar: Man fick nöja sig med Liaodong halvön vid södra Manchuriet samt Taiwan. Japans stormaktsdrömmar visade sig senare slå in men det skulle dröja 40 år till innan detta skedde, under 2:a världskriget.

Ryssland, Frankrike och Tyskland la sig dock i affären och försökte få Japan att ge upp Liaodong-halvön under hot om krigsaktioner. England och USA höll sig dock utanför denna hotande trio.

I fördraget vid Shimonoseki (Treaty of Shimonoseki) år 1895 slogs fast att Korea skulle förbli självständigt. Vidare fick Japan ett krigsskadestånd av Kina på 230 miljoner taels, samt rätten att involvera sig i tillverkning i Kina.

Japan fick också rätt att bedriva handel i Chongqing, Suzhou, Hangzhou samt Shaxi. Vidare fick Japan Taiwan och Liuqiu Islands under sin kontroll.

Kriget mot Japan hade satt Kinas politik om enbart begränsad modernisering på ett hårt prov som totalt misslyckats. Förlusten mot Japan fick västmakterna att tro att Kina eventuellt skulle komma att bli splittrat i frågan om den framtida moderniseringpolitiken. Man skyndade sig därför att försöka etablera marinbaser i kustprovinserna.

I denna anda av uppgivenhet över Kinas potentiella dåliga framtida öde erbjöd sig Ryssland att ge ett mycket frikostigt lån till Kina så att man skulle klara av att betala det enorma krigsskadestånd som Japanerna begärt.

I ett hemligt möte fick Kina veta att Ryssland, som tack för lånet, ville ha kontrollen över en järnväg som var tänkt att byggas genom Kinesiskt teritorium till Vladivostok (?). Man ville också att landsområdet som järnvägrälsen fysiskt låg på skulle betraktas som Ryskt teritorium. För att skydda järnvägsbygget och i ett senare skede även järnvägen, ville man ha särskilda trupper, railway-guards, stationerade i området.

När Tyskland fick reda på Rysslands krav ville man inte vara sämre. Alltså använde man morden på 2 tyska missionärer i Shandong som svepskäl för att tilltvinga sig en 99-årig leasning av hamnstaden Jiaozhou. Ryssarna svarade på detta med att helt enkelt ta över 2 andra hamnstäder, Dairen och Port Arthur. Man utökade också kravet på järnvägsbygget och ville nu bygga en linje över Liaodonghalvön ända fram till Korea.

För att inte halka efter i inflytande i området skaffade sig England ett 99-årigt leasingavtal av Weihaiwei och Hong Kong New Territories. Frankrike leasade i sin tur Guangzhou Bay!

Genom olika avtal lyckades Japan att få en intressesfär i Fujian. Frankrike gjorde något liknande och tillskansade sig en viss makt i Guangdong, Guangxi och Yunnan. Tyskarna gjorde likadant i Shandong. Britterna hade sedan tidigare ett intresse i Yangzi området som man nu försökte utöka.

Situationen blev inte mindre rörig när Ryssland och Frankrike (av alla länder!) blev allierade. Britterna, som fram till nu valt att vara neutrala försökte nu hitta en allierad som skulle kunna matcha makten bakom Ryssland-Frankrike alliansen. Man vände sig först till Tyskland som inte var intresserade. Man vände sig därför till Japanerna som villigt lät alliera sig med England!

USA försökte vid flera tillfällen, via s.k. Open Door deklarationer undvika att Kina blev ett slagfält för utländska allianser. Det första av dessa möten skedde 1899, det andra ett år senare.

Frågan är om dessa möten gjorde så mycket för att bevara freden i området som det avtal som Tyskland gjorde 1901 med England om att ingen part skulle försöka sig på att erövra kinesiskt territorium.

Boxarsekten förvaltade ett arv efter White Lotus sekten som blivit upplöst 100 år tidigare. Det något orginella namnet kom sig av att sektmedlemmarna trodde att man, genom att göra vissa boxarövningar (kanske lite likt dagen Taiji) skulle bli osårbara för kulor och andra vapen.

Sekten fanns ursprungligen i Norra Kina och var fram til 1899 små och relativt ofarliga. De uppror mot utlänningar som skedde under denna tid i området hade inget med Boxarsekten att göra utan med Triaden Big Swords som huserade i Shandong. Under denna oroliga period växte dock Boxarsekten avsevärt, främst genom att erbjudandet att bli osårbar appelerade till de fattiga, desperata män som var fast beslutna att kasta ut utlänningarna en gång för alla.

Utlänningshatet i Norra Kina hade sitt ursprung i (den felaktiga) tron bland ortsbefolkningen att alla deras problem var orsakade av utlänningarnas närvaro i landet, vilket inte var fallet:

Ett av problemen var torka i de fattiga områdena i Jiangsu provinsen, vilket medförde att stora mängder människor flyttade ner till Shandong provinsen som i sin tur drabbades av torka.

Ett annat var att Grand Canal inte trafikerades lika mycket som förr, utan de flesta transportskepp gick nu vid kusten. Detta skapade arbetsklöshet för enorma mängder hamnpersonal etc.

Ett tredje problem var demobiliseringen av vissa delar av den kinesiska armén, som inte gav något avgångsvederlag till de avskedade soldaterna.

Boxarna var från början ett traditionellt rebellsällskap vars slogan till en början var det gamla vanliga

"Ut med Qing och in med Ming.!". Från att ha varit en regimfientlig rörelse till att bli en regimlojal men utlänningshatande rörelse kräver en förklaring:

Som vi tidigare sett använde Tyskland morden på 2 missionärer i Shandong som svepskäl för att tilltvinga sig ett 99-årigt hyresavtal för hamnstaden Jiaozhou. Morden hade utförts av triaden Big Swords som nu fördubblade sina patriotiska, olagliga aktiviteter. Tyskarna svarade med att bränna ner Triadmedlemmarnas hembyar till grunden.

Det var nu som boxarna, med sina anspråk på osårbarhet, trädde fram som ledare för den anti-utländska rörelsen. Samtidigt övergav man den gamla inriktningen med att störta regimen så man helt kunde koncenterar sig på att kasta ut alla utlänningar ur landet. Man tror att denna helomvändning till viss del uppmuntrades av guvernören i Shandong Yu Xian, som hade ett visst samröre med Big Swords.

I Norr var utlänningarnas inflytande långt mindre än i södra Kina. Merparten av de utlänningar som fanns i området var missionärer och de var deras inflytande man ville krossa. Man anföll alltså de kineser som blivit kristna. Mer sällan gav man sig på kyrkor eller missionärer.

Vid denna tid anade man inte att denna lokala aktivitet i området senare skulle spridas till hela Norra Kina.

De lokala myndigheterna hade faktiskt med enkla medel kunnat kväsa upproret i sin linda om bara de nödvändiga besluten tagits i Beijing men inga order gavs för att stoppa den växande rörelsen.

Änkekejsarinnan Yehenala hade en otrevlig vana. Hon såg till att småkillar blev utnämnda som kejsare så att hon sedan, via en mellanhand, kunde få sin vilja igenom i landet. När småkillarna växt upp tog hon dom av daga och fick ett nytt barn valt som kejsare. Vilken fulis! Den nuvarande kejsaren Zai Tan var i riskzonen att bli mördad om inte Engelsmännen gjort klart för hovet att om kejsaren skulle "råka avlida i denna fas av Kinas utveckling" så var chansen stor att västmakterna skulle ställa sig fientliga till landets styre.

Yehenalas svåger, vars lille son skulle bli kejsare om Zai Tang gick och dog blev frustrerad på västmakternas inställning. Han blev ännu mer frustrerad av att alla representater från västmakterna, som blivit inbjudna till festligheterna när hans lille son skulle utnämnas som tronföljare, tackade nej till festen.

De lokala myndigheterna visste inte riktigt vad man skulle göra med Boxarsekten. Hemliga sekter var olagliga och blev ofta kvästa om de blev öppet aktiva. När boxarna tog över Big Swords anti-utländska inställning började många ämbetsmän dock tolerera sekten! Många ämbetsmän och gentry hade tydligen inofficiellt samma inställning som boxarna till utlänningarna.

När nu sekten nästan blivit accepterad började folk högre upp i hierarkin lägga sig i. Ämbetsmannen Yu Xian gick öppet med i sekten, gav dom status som militia och ändrade namnet från Yi-ho Quan (de rättmätiga och harmoniska nävarna) till Yi-ho Tuan (den rättmätiga och harmoniska militian).

Frankrike protesterade mot detta. Yu Xian blev genast förflyttad och hans efterträdare som guvernör, Yuan Shikai gjorde sitt bästa för att krossa sekten. Han lyckades få ordning i Shandong men sekten spred sig vidare till Zhili (Hebei) och till resten av Norra Kina.

I hovet kastades man mellan fruktan för styrkan i boxarupproret och förhoppningen att denna styrka skulle användas för att kasta ut utlänningarna ur Kina. Det fanns en hovfunktionär, Zai Yi som försökte övertala Yehenala att alliera sig med boxarrörelsen och deklarera krig mot utlänningarna. Konspirationen ställdes på sin spets när den fraktion som stödde boxarna, falskeligen informerade Yehenala att västmakterna hade krävt att Kina skulle delas upp mellan dem.

Eftersom hon inte visste bättre gick Yehenala på denna osanning. Hovet öppnade portarna till Beijing för Boxarna och deklarerade krig mot alla västmakter. Hon gav order om att likvidera alla utlännigar man kunde hitta.

Om alla hemliga sällskap i Kina hade anslutit sig till upproret hade man säkert kunnat kastat ut alla västmakter ur landet men i centrala och södra Kina var oroligheterna rätt så svaga och kvästes snabbt. Guvernörerna i dessa områden vägrade att acceptera krigsdeklarationen. Man svarade på ordern från Beijing att skicka alla trupper man hade till hjälp i kriget, med att endast skicka enstaka grupper av soldater.

I norr gick det inte så bra för Boxarna ooch Yehenalas trupper. Mot västmakternas arméer visade hade boxarna ingen chans. Till sitt stora förtret upptäckte boxarna nu att man inte var osårbara mot fiendens vapen som man tidigare trott utan dog som flugor.

Efter en 2 månaders belägring av Beijing, från 14 Juni till 14 Augusti 1900, gick allierade trupper in i staden.

Yehenala och hennes anhang gjorde sig beredda att fly. Den unge kejsaren Zai Tians älskarinna (han hade en fru som han hatade, eftersom hon valts ut till honom av Änkekejsarinnan Yehenala) försökte få honom att stanna i Beijing eftersom hon antog att västmakterna skulle vara positivt inställda till honom (och negativa mot Yehenala). Yehenala lät emellertid kasta den stackars flickan i en brunn och släpade med sig Zai Tang till Xi´an.

Tre representanter valdes ut för att stanna och möta västmakternas trupper: två flydde och den tredje hängde sig själv.

Li Hongzhang (?) var nu 78 år , men kallades ändå tillbaka för att reda upp situationen.

Fem år efter boxarupproret hade hovet accepterat de flesta reformer som man slagits om 1898. Förändringarna inleddes av 3 memorials från guvernör-generalerna Zhang Zhidong och Liu Kunyi.

Det första memot förslog etablerandet av moderna skolor på alla nivåer samt innefattandet av moderna ämnen i eximinationerna.

Det andra memot hade som förslag avskaffandet av köpbara officiella titlar och sinekurer, reducering av Green Standard armén samt en ökning av försöken att komma tillrätta med korruptionen.

I det tredje memot förslog man en modernisering av landets militärstyrkor, uppmuntrandet av jordbruk, industri och teknologi, ett reformprogram för översättandet av moderna böcker sant regler för gruvdrift, järnvägar och handel.

Ett första steg mot en modernisering av lagen togs; likaså inledde man en långsam avveckling av eximinationssystemet. Landets skatter gicks också igenom, för att man skulle kunna göra en nationalbudget.

Vid tiden kring 1905 blev det helt omöjligt för Manchu regeringen att motstå kravet på en konstitution och ett parlament. Man sände två expeditioner utomlands vars uppdrag var att studera andra länders konstitutioner.

I Augusti 1908 utgav hovet ett dokument Outline of the Constitution som visade sig vara en rätt så enväldig plan.

Man ville ha en övergångsperiod på 9 år innan ett parlament grundades. Man gick dock med på att grunda ett Kabinett i väntan på Parlamentet. Detta kabinett visade sig bestå av 7 Manchurier, 1 mongol och bara 4 kineser.

Detta arrangemang retade de kineser som ville ha en (kinesisk) konstitution.

Manchuerna försökte att undergräva makten hos landets Guvernör-Generaler, vilka till stor del var kineser. Man drog nytta av att två giganter inom politiken Li Hongzhan och Liu Kunyo dog samma år 1901. De två kvarvarande Zhang Zhidong och Yuan Shikai sparkades snett uppåt till poster som presidenter över Grand Council och deras lokala makt var effektivt bruten.

1908 dog så äntligen Änkekejsarinnan Yehenala. Innan hon dog lät hon dock döda kejsaren Zai Tian.

Efterträdaren till tronen, Prins Chun, gav vänligt men mycket bestämt en order till Yuan Shikai att han borde pensionera sig. Som skäl angav han att Yuan borde vara hemma och vårda sin skadade fot. (!)

Zhang Zhidong dog efterföljande år.

År 1909 skapade Prins Chun folkvalda lokala kommitéer. Han hade ingen tanke på att decentralisera makten utan ville använda dessa lokala kommitéer till att hålla koll på de lokala administratörerna.

Medlemmar från dessa kommitéer gick samman och skickade promemoria efter promemoria till kejsaren om att övergångsperioden för Parlamentet skulle kortas av. Prins Chun gick med på att ett parlament skulle skapas 1913 istället för 1916, ett svar som ingen nöjde sig med. Det började jäsa bland kommitéerna.

Historiker anser att de revolutionära strömningar som florerade under denna tid var frikopplat från de strömmingar som krävde en konstitution.

Den revolutionära delen startade utomlands tack vare en man vid namn Sun Yatsen, som var född i Guangdong men uppväxt på Hawaii dit hans föräldrar flyttat när han var 9 år.

Sun hade gått i en missionskola och senare flyttat till Hong Kong för att studera medicin. Hans första politiska agerande var att försöka övertala Li Hongzhang att understödja moderna reformer. Det var först sen han förvägrats audiens som hans tankar gick till revolution.

Suns första efterföljare kom från samma missionsskola som han själv gått i. Hans första ekonomiska medel kom från hans bror som tjänat bra som boskapsförsäljare ipå Hawaii. Sun åkte sedan runt bland de kinesiska enklaverna som existerade utanför Kina och samlade in medel för en revolution, ett inte alltför ofarligt jobb:

När han år 1896 var i London, blev han t.ex. kidnappad och förd till den Kinesiska Ambassaden. Efter påtryckningar från engelska myndigheter släpptes han dock. Efter denna händelse blev han på sina håll betraktad som en patriot och hjälte.

Under tiden som Sun reste runt formade sig revolutionära sällskap bland kinesiska studenter i Japan. Dessa studenter var ofta högutbildade och när de återvände till Kina tog de ofta jobb som lärare som cover för revolutionära aktiviteter.

1905 reste Sun till Japan och sammaträffade med dessa grupper av studenter. Tvärtemot vad studenterna förväntade sig - en buse utan större utbildning- träffade dom en kultiverad och påläst gentleman (!). Sun övertalade dom att gå med i en federation som bestod av flera andra revolutionära grupper. Federationen (eller nätverket om man hellre vill kalla det så) hette Tong Meng Hui och hade Sun som ledare. Dess roll var dock höljt i dunkel och vad Suns roll innebar som ledare för denna organisation var det ingen som visste.

En av de kinesiska studenterna som studerat i Japan, Huang Xing slog sig ner i Wuhan. Huang var övertygat om att en revolution med militära medel var det enda som skulle fungera.

I oktober 1911 undersökte Wuhans lokala polis en bombexplosion i staden. Man fann en underjordisk motståndsrörelse i full färd med att tillverka bomber och sprängämnen. Man hittade också en namnlista på lokala anhängare som sedemera arresterades. Förvånansvärt många soldater tillhörde den underjoriska organisationen. En grupp av dessa ockuperade Wuhans Vapenarsenal den 10 oktober 1911.

Två arméregeementen gjorde myteri för att visa sitt stöd till dessa ockuperande soldater. Manchu befälhavern flydde i panik. En kinesisk officer Li Yuanhong, tvingades, under dödshot, av myteristerna att proklamera sig själv ledare för en nationell revolt. Imponerad av myteristernas entusiasm och mod tog Li till sig deras revolutionära tankar

Revolutionen spred sig i landet. Arméenheter gjorde myteri lite varstans och lokala revolutionära grupper uppstod.

Denna revolution skulle ha varit lätt att slå ner om den styrande makten haft folkets stöd, vilket man ju nu inte hade.

Som ringar på vattnet spreds därför dessa idéer längre och längre in i landet.

Den egentliga makten i Kina låg nu i de lokala folkvalda kommitéerna. Medlemmarna var besvikna på långsamheten att skapa en konstitution, man var trött på manipulationen som Manchu regeringen gjort för att gynna Manchuerna. Framför allt var man ursinning på ett nyligen fattat beslut i Hovet om att förstatliga järnvägsnätet, eftersom lokala gentry samlat in medel för att själva kunna bygga lokala linjer (och tjäna en hacka). Beijingregeringen brydde sig inte alls om deras protester eftersom man ville ha ett integrerat nätverk av linjer som ägdes av staten. Att bygga dessa statliga linjer skulle också innebära fler lån från utlandet, ett förfarande som gentry i gemen tyckte mycket illa om.

I provinsen Sichuan protesterade gentry och gjorde uppror. Regeringstrupper från Wuhan anlände och slog ner upprorsmakarna.

När allt detta hände var Sun Yatsen, sin vana trogen, ute på pengainsamlingsuppdrag i USA. Han fick veta om oroligheterna via amerikanska dagstidningar och skyndade sig hem till Kina för att upptäcka att hans position som revolutionsledare nu satt löst.

Yuan Shikai skulle komma att spela en viktig roll i revolutionen. Sedan 1906 hade han byggt upp Kinas nya, moderna Beiyang (Northern Seas) armé. Hovet och revolutionärerna tävlade båda om hans gunst, eftersom armén eventuellt skulle kunna avgöra utgången av revolutionen.

Yuan blev kallad till Beijing, men påminde Manchuerna att han påtvingats pensionering pga sin skadade fot och att foten inte riktigt var återställd än. Hans fot läkte dock förvånansvärt fort när hovet blev desperat och var villiga att förhandla. Nöjd med sig själv förhandlade Yuan fram ett position som högste ansvarig över de militära styrkorna

(Supreme Commander) i Kina. Han ville också ha ett OK för skapandet av en konstituell monarki.

Hovet var nu så desperata så de gick med på allt han förslog. Ännu gladare i hågen tog då Yuan sin armé och tog tillbaka Hanyang från revolutionärerna.

Hovet ordnade så att hans enda militära rival (som inte tillhörde Beiyangarmén) blev mördad. Man kan tänka sig att Manchuerna ville förhindra att revolutionärerna skulle ta kontakt med denna icke-namngivna person för att be om hjälp.

När så hovet hittade en premiärminister som skulle kunna hindra Yuan att få mer makt lät så revolutionärerna mörda den stackars ministern.

Ledaren för den kejserliga livvakten, en ung Manchu, avgick i fruktan för att skickas söderut för att slå mot revolutionärerna. Yuan satte då sin kompanjon Feng Guozhang som ansvarig för livvakten.

I princip hade han nu kejsaren i sin hand och kunde närhelst han ville avsätta honom.

Det var ingen diskussion om att bara Yuan kunde komma ifråga för ett val som president.

När Sun Yatsen blev vald av 16 av 17 provinser som provins president var det underförstått att han bara skulle verka som sådan tills Yuan kunde bli officiellt vald.

Frågan var bara hur långt Yuans makt skulle få sträcka sig. Det fanns två krav:

Att Yuan skulle acceptera ett kabinett som var ansvarigt inför ett Parlament och för att säkerställa att så skulle ske skulle inte Presidenten, utan en nybildad Senat sammanställa Konstitutionen.

Det andra kravet gällde val av huvudstad: Skulle man flytta denna till Nanjing där revolutionärerna var starka eller behålla Beijing som huvudstad? Den revolutionära kommitén röstade faktiskt för att Beijing skulle vara kvar som huvudstad men Sun Yatsen (som inte tyckte detta) lyckades övertala kommitén att ändra sina röster.

Yuan gick med på allt detta, men påpekade att det kunde bli svårt att flytta huvudstaden från Beijing. (Han hade alls inga planer på att flytta men detta kom man på först senare)

Yuan vände sig nu mot kejsaren. Bara några veckor innan hade en ny kejsare, en lill-kille Pu Yi satts på tronen.

Eftersom dynastins stöd från människorna i landet nu i praktiken var noll och intet, var mest frågan om hur man säkrast skulle transportera hem lill-killen och alla Manchuerna till sitt hemland utan att de skulle bli lynchade på vägen dit.

Den 12 Februari 1912 gick så ett meddelande ut i landet om kejsarens abdikering. Yuan Shikai såg till att Pu Yi och alla hans landsmän säkert kom hem till Manchuriet. En dynasti var slut.

Det sista kejsaren gjort (eller mer troligt den regent som regerade i lill-killens namn) var att betro Yuan med rätten att skapa en provisorisk regering. Eftersom han blivit vald till President av den revolutionära kommitén hade han nu dubbel makt. Om han förvägrades något i parlamentet kunde han falla tillbaka på sin kejserliga utnämning.

Bytet av huvudstad var för närvarande dock hans största problem. När en delegation anlände till Beijing för att eskortera honom söderut till Nanjing utbröt plötsligt myteri och upplopp bland hans trupper (med all säkerhet på order av Shikai!).

Västmakterna som lovat att inte ingripa med militärkraft förflyttade dock upp sina trupper i händelse att man skulle tvingas att gå in och skydda de utländska medborgarna i Beijing. Delegationen slog till reträtt till ett utländskt hotell i staden!

Yuan deklarerade då hur farligt det skulle bli om han flyttade från Beijing, som förblev huvudstad fram till 1928.

En provisorisk konstitution skapades nu. Senaten hade makten att representera provinserna tills dess ett parlament kunde väljas. Presidenten var högste militära befälhavare. Han hade rätt att välja alla högre administrativa tjänstemän men inga medlemmar i Kabinettet.

De forna konstitualisterna (de som förespråkat en konstitution) grundade Progressive Party.

Sun Yatsens organisation Tong Heng Hui, fram till nu ett hemligt sällskap, omorganiserades till ett öppet, lagligt parti kallad Nationalist Party eller Guomindang.

Konstitutionen var en kompromiss mellan Yuan och revolutionärerna. Inom en månad ledde dock oenigheter till att Kina delades av inbördeskrig som varade mellan 1913 och 1931.

Den första krisen i regeringen kom innan en vecka hade förflutit . Yuan hade tvärtemot konstitutionen utsett gamla bekanta som medlemmar i kabinettet. Premiärministerna, inrikesminister och krigsministerna var alla gamla bekant till Yuan. Bara små ministerposter blev kvar åt Guomindang och det andra partiet.

Det visade sig dock att premiärministerna Tang Shaoyi gick emot Yuan på flera viktiga punkter, bla en fråga om ett utländskt lån.

När Yuan försökte ogiltigförklara ett val av en Guomindang stödd kandidat till en militärledande funktion i Zhili, fick Tang nog och avgick, tillsammans med 4 kabinettmedlemmar från Guomindang.

Yuan tillsatte nu en okänd och i praktiken helt inkompetent premiärminister Zhang Bingjun, som han lättare skulle kunna komtrollera.

När det första valet till parlamentet hölls övertalades Sun Yatsen av sin vän Song Jiaoren att ställa upp i valet. Och valet gick utomordentligt bra. Guomindang fick absolut majoritet i parlamentet.

Under samma tid blev Song skjuten vid en tågresa från Shanghai till Beijing. Man kunde senare knyta honom till mordet på Yuans premiärminister (när detta mord skedde står inte nämnt i boken).

Sun kom nu fram till slutsatsen att det inte gick att kontrollera presidenten Yuan med parlamentariska medel.

Innan man kunde göra något åt detta blev de radikala Guomindangmedlemmarna i Parlamentet arresterade och Yuan skapade istället sitt eget parti, med medel från Bank of Communications.

Den 10 Oktober 1913 valdes Yuan till formell president, genom diverse fula tricks.

Han sparkade sedan ut alla Guomindangmedlemmar från Parlamentet. Eftersom nu så få medlemmar återstod ansåg han det bäst att helt enkelt upplösa institutionen! Smart Drag av Yuan!

Steget från detta till att utlysa en ny dynsati var inte så långt som man kan frestas tro.

Den 31 December 1913 (alltså bara två månader efter presidentvalet) utropade Yuan sig till ny kejsare i Kina.

Nu hade Yuan dock gjort ett stort misstag! Hans anhängare och stöd försvann med vindens hastighet!

I denna röriga tid då västmakterna hade fullt upp med 1:a världskriget och Yuan skapade folkstorm i landet, valde Japan den 18 januari 1915 att presentera en kravlista med 21 specifika krav.

Kraven inkluderade förstärkning av Japansk kontroll i Manchuriet och Shandong, kontroll över Hanyepings kol och stålverk samt ett krav att Kina inte skulle låta västmakterna få tillgång till fler kustprovinser.

Man ville också att Kina skulle utnämna Japanska rådgivare för ärenden rörande polis-, militär-,finans- och politiska frågor. Vidare att Kina inte skulle låna pengar någon annastans än från Japan.

Västmakterna protesterade givetvis men till ingen nytta.

Yuan Shikai accepterade alla krav. Han anklagades för att ha sålt ut Kina till Japanska intressen, en anklagelse som ibland dras fram även i modern tid.

Efter dessa händelser blev dock Yuan Shikai en bruten man och dog kort därefter, den 6 juni 1916, i en ålder av 56 år.

Under revolutionen 1911-12 blev de lokala myndigheterna i provinserna gradvis mer och mer militariserade.

De soldater som gjort myteri (och startat hela revolutionen) blev nu de enda med reell makt i landet.Försvinnandet av de traditionella formerna av social kontroll och en oförmåga av de purfärska republiken att ersätta dessa ledde till totalt avskaffande av lag och ordning. I detta klimat uppstod krigsherrarna, war-lords, som denna tidsperiod fått sitt namn ifrån.

Dessa war-lords var militära guvernörer (gujuns) eller senior commanders som hade den reella makten i provinserna.

För att kunna behålla politisk stabilitet i en provins var varje war-lord tvungen att kontrollera områden som kunde betala skatt för att kunna hålla igång krigsapparaten som kontrollerade provinsen. Resultatet blev en sorts feodalism i begränsad skala. Många av de som ingick i krigsherrarnas privata småarméer var från fattiga familjer och sådana familjer som man inte skulle vilja ha som granne: småtjuvar och stråtrövare.

Den snabba utvecklingen av moderna arméer efter 1890 hade öppnat karriärvägar som inte krävde någon högre bildning. Att kunna stava sig igenom en enkel text räckte gott och väl. Detta innebar att arméen drog till sig diverse ljusskygga typer som nu till allas förskräckelse ingick i krigsherrarnas styrkor och in a sense styrde landet.

När Yuan Shikai dog var Duan Qirui Premiärminister. Duan satt kvar på denna post när Yuans efterträdare Vice-President Li Yuanhong blev ledare för landet.

Duan skulle komma att bli en av huvudaktörerna i splittringen av Beiyang Armén.

Duan föddes i Anhui. Pappan var brigadier i Li Hongzhangs Huai Armé så Duan hade nog lite påbrå.

Han gick ut Beiyang Military Academi som toppstudent och sändes till Tyskland för att under 2 års tid studera artileri. När han återvände hem blev han utnämnd till Director på Baoding Military Academy

Den andra aktören i splittringen var Feng Guozhang som var född i Zhili av fattiga bondeföräldrar. Familjen hade sålt allt de ägde för att ge sönerna en utbilding, men Feng (som var den 4:e sonen) var tvungen att hoppa av (säkerligen därför att utbildingen av de 3 första sönerna ätit upp de mesta av tillgångarna). Det sades att han under en tid försörjt sig på att spela fiol på teatrar med mindre bra rykte. Vad detta dåliga rykte berodde på framkommer inte i boken...

Feng tog värvning och utmärkte sig så till den grad att han skickades till Beiyang Military Academy. År 1895 sändes han som militärattache till Tokyo och hans rapporter därifrån kom till Yuan Shikais kännedom.

År 1916 var han dujun i Jiangsu. När Yuan Shikai kastade in handduken blev han Vice-President under Li Yuanhong.

Den tredje aktörern var Cao Kun som också var född i Zhili av fattiga föräldrar. Han tog tidigt värvning. Av en ren händelse kände han Yuan Shikai sedan tidigare och denne erbjöd honom befäl över en styrka som kallades 3rd Army, tidigare kallad 3rd Division. År 1913 var Cao dujun i Zhili.

Den fjärde och sista aktören hette Wu Peifu. Han var bra mycket yngre än de andra men vann förtroende eftersom han var en utomordentlig soldat. Han var född i Penglai, Shandong. Wu’s pappa dog när han var 14 år och eftersom Wu’s familj var mycket fattig tog han värvning i armén för att tjäna sitt uppehälle. Efter att ha sett japanerna invadera hans hemtrakter Penglai år 1895 blev Wu mycket patriotisk. Han svor därför att aldrig sätta sin fot i en utländsk koloni och dog faktiskt senare hellre än att föras till en av Franrikes lydstäder för medicinsk vård!

Som alla andra i skaran gick han igenom Beiyang Military Academy och blev stationerad till 3rd Division (senare 3rd Army) under Duan Qirui, senare Cao Kun.

Beiyang Armén (hädanefter kallad BA) höll norra Kina innanför muren, förutom Shanxi som var i händerna på en revolutionär kallad Yan Xishan. BA befälhavare var också dujuns i Jiangsu, Anhui och Hubei.

Utanför muren, i nord-öst, var makten i händerna på Zhang Zuolin, en liten 1,5 meters gubbe som såg oerhört bräcklig ut.

I nord-väst hade makten också trillat mellan fingrarna på BA. De lokala härskarna var mer inriktade på förbindelser med Ryssland och Japan än med Beijing. Yttre Mongoliet var på väg att bli en lydstat till Sovjetunionen, inre Mongoliet var i uppror lett av Mongoliska nationalister (som var understödda av Japan!).

Som en buffertzon mellan norr och söder låg provinsen Hunan vars befolkning stödde Södra Kina.

I Beijing planerade man att erövra Hunan och sedan gå vidare söderut. Nu var ju inte kineserna dummare än att man insåg att detta skulle kunna medföra fler utdragna inbördeskrig. Många stödde därför idén att kunna få en förhandlingsbar återförening.

När Yuan Shikai dog och hans Vice-president tog över var frågan under vilken konstitution han gjort detta.

Hade han gjort detta under 1912 års konstituition hade han rätt att sitta kvar tiden som var kvar av Yuans 7-åriga utnämning. Dessutom var då 1913 års Parlament den enda legala Hade han däremot gjort detta under den konstitution som Yuan Shikai framtvingat år 1914 hade han bara 3 dagar på sig att utlysa nyval.

Södern insisterade på att 1912 års konstitution var den enda som var giltig. Li Yuanhong höll med om detta (eftersom han annars skulle ha mist sin maktposition inom 3 dagar!). Duan Qirui, som var premiärminister motsatte sig detta.

Som en protest mot Duans protest (!) deserterade marinen till Södern. Feng Guozhang övertalade dock Duan att ge med sig.

När Duan så till sist accepterade 1912 års konstitution upplöste Söderns separatistregering sig själv och Kina var återigen (om än bara i teorin) återförenat.

Guomindang medlemmarna återvände till parlamenetet men det stog snart klart att Beiyang generalerna (med stöd av den offentliga oppinionen) var ovilliga att acceptera parlamentet vars medlemmar (som mest bestod av Guomindang) backades upp av de syd-västra arméerna.

Perioden som följde präglades av en viss oenighet:

När t.ex. Guomindang la en propostion att provinsstyren skulle väljas lade sig The Progressive Party i och protesterade. TPP vädjade till militären som stödde dom i denna fråga.

De olika dujuns lade in sitt veto mot utnämnadet av Tang Shaoyi som utrikesminister. President Li Yuanhong klagade på att han konstant blev överkörd i sina beslut av Duan Qirui och hans kabinettsekreterare Xu Shuzheng.

Även fast Kina i teorin var återförenat var den reella sanningen en annan.Duan Qirui var övertygad om att den enda vettiga vägen att verkligen återförena landet var med våld. För att kunna göra detta krävdes nära relationer med Japan.

Duans plan var att med lånade pengar (från Japan) bygga upp en armé som skulle kunna användas mot Södern samt senare kunna hjälpa de allierade i världskriget som pågick.

Duan och hans kollegor har tidvis anklagats för att sålt ut Kina till Japan (precis som Yuan Shikai påstås ha gjort) men vid närmare granskning kanske det inte fanns så mycket annat att göra:

Kina var i praktiken delad, Regeringen var bankrupt och hade ingen ingen bra kreditvärdighet och alltså ingen chans att få lån. Västmakterna låg i krig. Det fanns egentligen bara ett land som man kunde vända sig till och som var villiga att ställa upp med pengar och det var Japan.

Det fanns flera skäl till att Kina ville medverka i 1.a Världskriget:

Dels skulle Kina vara en allierad med Japan och därmed kanske dämpa Japans alla krav som krävdes igengäld för de stora lånen, dels kanske man genom att alliera sig med västmakterna kunde få en del favörer.

De favörer man mest hoppades på var en annullering av de stora skadestånd för Boxarupproret som man betalade till Tyskland och Österrike. Man hoppades vidare att krigsskadeståndet till övriga västmakter avseende Boxarupproret skulle kunna uppskjutas (kanske för oändlig tid) samt att man skulle få tillåtelse att stationera trupper igen i området kring Tianjion (som förbjudits efter boxarupproret).

Det fanns dock starka krafter som opponerade sig mot ett inräde i kriget. Presidenten och Vice-Presidenten var båda mot ett krigsinträde, likaså en majoritet inom kinesiska kommerciella och intellektuella kretsar.

I Parlamenetet röstade de flesta Guomindang medlemmar nej till detta. Det var egentligen bara Duan Qirui och Liang Qichao som ville gå med i kriget. Dessa två höll ett extrainkallat möte med landets dujuns där deras idéer fick gehör.

Vid samma tid höll oppinionen i parlamentet på att svänga till Duans fördel. Om Duan hade vetat hur händelseutvecklingen skulle te sig hade han säkerligen väntat ut ett positivt beslut (vilket inte borde ha dröjt alltför länge) men istället sammankallade Duan Citizens Corps, en organiserad mob som han använde för att trakassera Parlamentsmedlemmar att rösta till hans fördel.. Parlamentet svarade med att rösta om Duans avgång. President Li höll med och Duan var utan jobb.

De flesta provinser protesterade mot avsättandet av Duan Qirui, med undantag av 3 Yangzi provinser

Dujunernas intresseorganisation som leddes av Zhang Xun startade genast en aktion.

Zhang marscherade med sina trupper mot Beijing för att återinsätta Duan.

Men saker och ting blev inte riktigt som Duan tänkt sig. För att finna förklaringen måste vi se till Zhang Xuns bakgrund:

Som de flesta av sina kollegor var hans uppväxt fattig och svår. Eftersom han var föräldralös tog han i tidiga år värvning och han slogs både i Sino-Franska och Sino-Japanska kriget. Han steg snabbt i graderna och kom till Yuan Shikai's kännedom .Zhang Xun var en hängiven rojalist. Denna lojalitet mot Manchuerna kan kanske förklaras med att Zhang var den som hade hand om eskorten av Änkekejsarinnan till Beijing efter Boxarupproret och hade vunnit hennes förtroende. Zhang's högkvarter i XuZhou i Norra Jiangsu ansågs också som ett centrum för rojalister.

När Zhang närmade sig Beijing med sin armé begärde han att det gamla Parlamentet skulle upplösas, vilket man gjorde (med all sannolikhet i rädsla för hans armé).

När väl Zhang hade ockuperat Beijing gjorde han inget försök till att återinsätta Duan. Istället proklamerade han återinsättandet av den unga ex-kejsaren och erbjöd höga poster (i den återinförda dynastin han tänkt skapa) till president Li och Vice-president Feng. Duan Qirui fick däremot inget flott erbjudande.

Detta återinförande av ex-kejsaren var dock kortlivad. All dujuns protesterade hej vilt och använde Biyang armén för att köra ut Zhang och hans styrkor ur Beijing. Ledaren för Beiyang styrkorna var en ung kristen general Feng Yuxiang som var känd för sin stora kroppshydda och sina guldörhängen.

President Li beslutade sig för att avgå och Vice-president Feng tog över styret den 2 Juli 1917.

När Duan återinsatts var hans första åtgärd att sända trupper till Hunan som ett första steg att erövra södern. Några dagar senare proklamerade man också krig mot Tyskland (!).

Responsen i Söder lät inte dröja på sig. Man formade en ny rivaliserande regering i Canton och startade Movement for the Protection of the Constitution. Till Canton kom 250 medlemmar ur det upplösta Parlamentet (i Norr) och man valde Sun Yatsen som Grand Marshal med två andra kineser som marshals.

Duan Qirui gjorde nu ett misstag: han tillsatte en Beiyanggeneral som dujun i Hunan och skickade trupper för att se till att generalen blev installerad. Södra sidan skickade genast upp trupper för att stödja den redan sittande dujun i området som tillhörde Guomindang. Trupperna som Duan skickat leddes av två f.d. kollegor till President Feng. I november cirkulerade dessa två telegram där de begärde att kriget skulle stoppas. De stöddes av dujunerna i Zhili, Hubei, Jiangxi och Jiangsu, samt av alla i Beiyangarmén och alla från Zhili. Detta var början på det som skulle komma att kallas Zhili clique.

Denna fraktion hade ett missvisande namn. De få som var med i denna fraktion stödde alla Duan Qirui men ingen av dom var född i Anhui.

Det skulle visa sig att Zhili Clique skulle få rätt. President Feng sparkade Duan och tillsatte en annan premiärminister för att visa att han ville att splittringen skulle sluta. Den 25 December 1917, en månad efter att Duan fått kicken (igen) proklamerade Feng att krigshandlingarna mot Södern skulle stoppas.

Men Duan var svår att stoppa. Han myglade sig in i kabinettet (med hjälp av diverse supportrar) och blev Krigsminister.

Eftersom Duan verkligen ville invadera södern gjorde han ett nytt försök som misslyckades mycket på grund av att han inte hade soldaternas förtroende.

Duan försökte då stärka sin position i Beijing genom att grunda ett politiskt parti kallad Anfu klubben (Namnet kom av provinserna ANhui och FUjian, de två provinser som stödde Duan mest).

Han byggde också upp en armé kallad European War Participation Army. Det finansiella stödet till armén och partiet kom från hemliga lån från Japan.

Sent omsider blev Duan premiärminster igen tack vare sitt parti som mutat sig in i parlamentet.

När President Fengs mandatperiod gick ut den 10 oktober 1918 gick han med på att inte försöka omväljas under förutsättning att Duan avgick som premiärminster samma dag. Feng efterträddes av Xu Shichang som var vänligt stämd mot Södern. Han erbjöd Vice-Presidentposten till en representatant för den södra armén. Södern protesterade givetvis men förhandlingar upptogs. I förhandlingarna krävde Södern att alla militära samrbetsavtal med Japan skulle upphöra, att inga fler Japanska lån skulle tas etc.

Beijings svar på detta var att meddela att ytterligare militära samarbetsavtal med Japan nyligen blivit undertecknade.

Detta blev för mycket för det kinesiska folket. Den 4:e Maj 1919 demonstrerade 3000 studenter på gatorna. Studentdemonstrationer spred sig snabbt sig till andra samhällsklasser. som började strejka och bojkotta Japanska varor.

Källan till 4:e Maj Rörelsen var Beijings universitet, som var grundad på Tong Wen Guan (språkskolan för diplomater) och blivit omgjord till universitet 1898. Studenter från denna miljö kastade sig in i politiken och öppnade kvällsskolor för arbetare; man skrev och publicerade populära nyhetsblad samt skapade fackföreningar.

Guomindang fick så många nya medlemmar att de för första gången någonsin hade störrre medlemsantal i Kina än i enklaverna utomlands.

De största effekterna av 4:e Maj rörelsen var dock på det kulturella planet. Hittils hade man använt en klassisk form av skriven kinesiska (wenyan) till alla seriösa skrivelser. Av alla läskunniga kineser var det bara ett fåtal som verkligen kunde läsa wenyan med lätthet. De andra fick så gott det gick stava sig igenom texten. Men nu blev det ändring på detta: Man gick helt över till att skriva en folklig form av skriven kinesiska kallad baihua (plain language) som nästen blev en käpphäst för radikalisterna. Från denna stund skrevs "allt" på baihua - politiska texter, texter om ekonomi, filosofi och poesi, vilket innebar att gemene man kunde läsa allt detta.

Man ogillade också Konfucius men kunde inte riktigt göra sig av med denna kulturrelik då de flesta lärde sig läsa och skriva genom hans verk. Det man dock förkastade var det intellektuella dominansen som konfucianismen utgjorde.

Istället började man att tala om socialism. Innan 1917 hade socialistiska tankar haft liten genomslagskraft i landet, men efter den socialistiska revolutionen i Ryssland började folk i Kina anamma dessa socialistiska tankar.

Ett socialistparti hade existerat innan 1917, med en man som hette Jiang Kanghu som grundare, men han hade inte haft något större gehör för sina idéer som att man skulle ersätta alla skatter med en enhetsskatt; att arvsrätten skulle upphöra (!) samt att alla skulle få gå i skolan.

Innan 1919 var faktiskt anarkism populärare än socialism! Denna anarkiströrelse hade växt fram bland kinesiska studenter i Paris som publicerade små anarkisttidningar. Efter 1919 var det dock få som ville veta av dessa små anarkiststudeneter!

Eftter 4:e Maj röreslen samlades en liten grupp unga (studenter?) för att studera socialism och Marxism (Vad har Grucho med detta att göra?) och grunden var lagd för ett framtida kommunsitparti.

Grundarna var 2 stycken universitetslärare varav den ena, Li Dazhao var professor i Historia och bibliotekarie på Beijing Universitetet.

Li föddes 1888 i en bonde familj, blev föräldralös vid 3 års ålder och blev uppfostrad av sin farfar.Han utbildade sig vid Beiyang College of Law, blev journalist och skrev för en liberal tidning Chen Bao. Han åkte senare till Japan och studerade vid Waseda University.

Li Dazhao dog 1927. Han blev strypt efter att ha blivit tillfångatagen av Zhang Zuolin´s styrkor vid deras våldsamma räd på den Sovjetiska Ambassaden (mer om detta senare!).

Hans idéer levde dock vidare genom hans bibliotekarieassistent Mao Zedong!

Den andra grundaren av det kinesiska kommunistpartiet hette Chen Duxiu. Han föddes 1879 i Anhui i en familj av militärmandariner. Chen studerade marin teknologi, åkte till Japan och Waseda Universitetet samt åkte till Paris för att förkovra sig. Han var Education Commissioner i sin hemprovins men åkte till Japan när Yuan Shikai upplöste parlamentet. Chen återvände sedan till Kina 1915 och grundade tidningen New Youth (som Li Dazhao periodvis skrev i).

Men den intressantaste medlemmen torde dock vara Mao Himself. Han föddes 1893 i Hunan. Hans far var en rik self-made man bonde som jobbade hårt. Mao förväntades att sätta all sin kraft i jordbruket och inte slösa bort sin tid med böcker, men Mao lyckades få sin utbildning genom att revoltera mot sin far. Hans utbildning blev dock lite sporadisk och han var till stora delar självlärd.

Efter diverse försök till karriär på en polisakademi, som tvål makare och frivillig i den revolutionära armén började han på Changsha´s First Normal College (vilket namn! Fanns First Not Normal College? Ingen vet, bara Mao och han är ju död!) 1913.

Mao gick ut 1918 och kom till Beijings Universitet som Universitetsbibliotekarieassistent (34 bokstäver!) under Li Dazhao.

Det kinesiska kommunistpartiet som skapades bestod av flera små celler som var utspridda och isolerade i Canton, Wuhan, Tianjin, Jinan, Changsha samt i Beijing (där allt började).

Dessa celler hade rätt så stor folkomsättning, vissa lämnade rätt och slätt partiet, andra anslöt sig till Guomindang.

De flesta som förblev lojala blev dödade i strid eller avrättade. Av de som från början var med i Kommunsitpartiet är det bara 2 (som man vet) som var med 1949 när Folkrepubliken grundades - nämligen Mao Zedong och en man vid namn Dong Biwu.

De Kinesiska Kommunistcellerna i Frankrike och Tyskland hade bättre överlevnadspotential. Bland de som varit med i celler utomlands kan nämnas Zhou Enlai, Deng Xiaopig, Li Fuchun och Zhu De som alla senare blev medlemmar i Politbyrån.

När kommunistpartiet bildades blev givetvis Sovjet intresserad av samarbete med Kina.

Efter diverse turer med löften om upphävande av vissa fördrag med forna Ryssland (bla en löfte om att återfå kontrollen av Chinese Eastern Railway) försökte man få in en fot i Kina.

1922 skickade Sovjet en delegation, ledd av Adolph Joffe, till Beijing för att förhandla om sina anspråk på Mongoliet och Manchuriet. Man fick inget gehör från Kineserna sida. Joffe begav sig då ner till Sun Yatsen för att ev kunna övertala honom att mottaga materiell hjälp från Sovjet.

Med Sovjetisk hjälp skapade Sun Yatsen Whampoa, en militärhögskola inspirerad av Sovjetiska militära utbildningsanstalter och dess procedurer; t.ex. så var en order inte gilitg om inte representanten för (Guomindang?) Partiet på högskolan skrev under denna. Whampoa växte rätt så sakta eftersom Sun tog de mesta av finansieringsfonderna och använde detta till militärexpeditioner norrut, för att om möjligt kunna avsätta Cao Kun, som hade lyckats tillskansa sig presidentposten år 1923.

När Sun Yatsen dog 1925 var det 3 möjliga efterträdarna civila veteranrevolutionärer som varit med Sun sedan Tong Meng Huis dagar. Dessa tre hette Hu Hanmin, Wang Jingwei och Liao Zhongkai.

Den sistnämnde var den som var mest kapabel i gänget att ta över ledarskapet efter Sun. Hans stöd kom dock enbart från Kommunsitpartiet samt från Cominterm (?) rådgivare.

Hu Hanmin var den som hade mest efterföljare och Wang ansågs som ledare för "vänster" Guomindang, en liten halvt okänd grupp i partiet som stödde kommunisterna och United Front.

Inom bara några veckor efter Suns död lönnmördades Liao Zhongkai av okända män. Hu Hanmin blev tillsammans med några högerving Guomindangveteraner misstänkta för mordet. Hu försvann då utomlands (han var säkert inte direkt oskyldig!) och veteranerna förpassade sig själva till Shanghai.

Nu fanns egentligen bara Wang Jingwei kvar, men plötsligt uppenbarade sig en militär vid namn Tang Jiyao, f.d. dujun i Yunnan som blivit vald till Suns ställföreträdare vid den första kongressen som det omorganiserade Guomindang hållit. Tang påstod att detta gjorde honom till efterträdare. Som för att bevisa detta marscherade han med sin armé in i Guanxi med slutmål Canton.

Detta hade kunnat sluta olustigt om inte militärledarena i Guanxi (Li-Bai-Huang) valt att stödja de civila ledarna i Guomindang. Man sopade alltså mattan (antar jag) med Tang och han försvann in i historiens dimmor.

Whampoa akademinen hade sakta men säkert rykt upp sig och var nu ytterligt framgångsrika. Deras lilla men väldisciplinerade styrka var nu grundstommen i 1st Army för revolutionsregeringen (i Söder).

Ledaren för Whampoa, en viss herr Chiang Kaishek hade fram tills nu inte tagit aktiv del i politiken, men detta skulle snart ändra sig.

Chiang, som var född i Zheijang, hade kommit i kontakt med upprorsmän (från revolutionen 1911) som samlats kring en man vid namn Chen Qimei i Shanghai. När Chen blev lönnmördad av agenter i Yuan Shikais tjänst ersattes han av en veteranmedlem i Tong Meng Hui, Zhang Renjie som var en framgångsrik affärsman i Shanghai.

Det som förde denna grupp samman var deras modiga (!) försök att försöka erövra en Yangzi gunboat i Oktober 1915 .

I gruppen fanns 2 bröder, the Chen Brothers, som var brorsöner till Chen Qimei, som senare skulle komma att ingå i Chiang Kaisheks regering.

Under perioden 1920-1922 höll CK, Chen-bröderna och Zhang Renjie på att fuska lite i Aktiebranchen då de startade Stock and Commodity Exchange i Shanghai för att få medel till revolutionen. Med dem i detta Aktieföretag var Dai Jitao som varit kollega till Sun under dennes 2-åriga exil i Shanghai, då Sun skrivit Fundamentals of National Reconstruction

Chiang blev genom diverse omständigheter bekant med Sun som snart utnämnde Chiang till chef för Suns privata livvaktsstyrka. När Whampoa grundades blev Chiang utnämnd till commendant, efter att ha studerat militär organisation i 3 månader i Moskva.

Chiang gav Chen Guofu (en av Chenbröderna) order om att rekrytera folk i nedre Yangzi provinserna. Chen lyckades på kort tid (2 år) skrapa ihop uppemot 4.000 man, varav de flesta härstammade från Zhenjiang Flertalet av ledarna i Whampoa var födda i Zhenjiang förutom de politiska instruktörerna.

Fackföreningar hade aldrig varit någon större hit i Kina. De som arbetade med traditionella hantverk var oftast indelade i skrån, eller gillen som inkluderade både arbetsgivare och arbetstagare. De som arbetade i moderna industrier hade inga gillen att falla tilbaka på utan var i händerna på olika hemliga sällskap.

När kommunisterna ville skapa moderna fackföreningar fick man alltså slåss mot dessa maffialiknande organisationer (gissa vilka som fick avhuggna hästhuvuden uppspikade på ytterdörren).

1920 grundades Shanghais första kommunistledda fackförening, Shanghais Mekaniska Fackförening. Man startade kvällskurser för arbetarna och utgav små internblad.

Det följande året sattes ett sekretariat upp som skulle ge stöd åt landets alla fackföreningar. Detta sekretariat understöddes av Sovjet med $1.000 / månad.

Den första nationella fackföreningskongressen hölls i Maj 1922. 162 delegater som sade sig representera 270.000 medlemmar vimlade omkring i trängseln. Vid den andra kongressen 1925 hade det totala medlemsantalet fördubblarts för att fördubblas ännu en gång vid den 3:e kongressen som hölls 1926.

Under åren 1919-1924 var fackföreningarna involverade i en del strejker som de flesta slutade med en eller flera döda fackföreningsmedlemmar.

Teoretiskt ville kommunisterna att befolkiningen (mest bönder) på landsbygden också skulle organsera sig i fackföreningar men eftersom medlemmarna i kommunistpartiet var ca 400 (aktiva) och bönderna som man ville värva ca 500.000 kan man förstå att man tvekade. Det skulle visa sig att när väl en organisering gjordes var det inte från partiets sida, utan individulla entusiaster som fått sin inspiration från Waseda University i Japan.

De Tong Men Hui veteraner som tidigare flytt till Shanghai misstänkta för mord (är inte det en TV serie?), fick snart sällskap av fler människor som protesterade mot den kommunistiska infiltrationen i Guomindang. Man brukade samlas vid Suns grav i Western Hills och blev därför kallade Western Hills Group.

I Canton stödde Chiang Wang Jingwei och vänsterflanken av Guomindang och fördömde Western Hills Group. Detta gjorde han så bra att han blev utnämnd till att vara med i Guomindangs Central Executive Commitee

Så fort Chiang blivit vald började han att strula i partiet. Han ledde t.ex. en skarp attack mot den ökande kommunistandan i partiet. Han påstod att det fanns en vänsterflanks konspiration vars mål var att ta över partiet. Till sin hjälp skulle dessa konspiratörer, enligt uppgift, använda en gunboat, Zhongshan.

Huruvida detta var sant eller inte kom aldrig fram, men Chiang beslagtog ändock båten, arresterade desss kapten och ett flertal Cominterm advisers samt en del medlemmar ur kommunsitpartiet.

Genom att göra gällande att Wang Jingwei hade haft nåt att göra med den förmodade konspirationen lyckades Chiang få bort Wang från ledningen. Istället fixade han in sin gamle polare Zhang Renjie som ledare för Guomindang och en av Chenbröderna - Chen Guofu som ledare för Organization Department. Chiang ordnade också så att de kommunistiska rådgivarna i 1st Army sparkades.

Med sån kraftig uppbackning av Zheijang folk lyckades Chiang tvinga fram ett accepterande från Borodin som var Chief Cominterm adviser att utrusta en nordlig expedition.

I Norr var läget splittrat (!). Duan Qirui hade den 20 April 1926 dragit sig tillbaka från politiken. Zhang Zuolin hade blivit bortmotad från Yangziområdet, Wu Peifu höll området kring Hunan-Hubei. Feng Yuxiang hade återvänt från Moskva och hotade Zhili clique . Alla dessa norliga styrkor skulle enkelt kunnat besegra hela söderns Nationaliststyrkor eftersom man var 6 gånger fler, men man misslyckades, pga dessa inre stridigheter, att samarbeta.

I July 1926 marscherade Chiangs Nationalistarmé in i Hunan. Wu Peifu´s styrkor stod inte emot Guomindangstyrkona särskilt länge. Inom 6 månader hade Nationalisterna invaderat och erövrat Shanghai och Nanjing.

En Guomindang grupp som valts av Central Executive Office och National Government Council reste till Wuhan för att sätta upp ett National Government där, officiellt from 1 Januari 1927. Gruppen reste dock först till Chiangs HQ i Nanchang där han välkomnade dom med öppna armar.

Det skulle snart visa sig att en splittring fanns i Guomindang. De revolutionära arméer som stödde Chiang och Whampoa hade tagit den östra vägen, medans den kommunistvänliga falangen tagit den gamla Taipingrutten till Changsha och Wuhan. Ledaren för Nanchanggarnisonen (där Chiang hade sin HQ) var gammal klasskompis till Zhu De, som senare skulle bli ÖB för Röda Armén. När Nationalistarmén som tog Nanjing också visade sig ha en kommunsitvänlig ledare började det hetta till.

Det var nu som saker och ting började bli rörigt att hålla reda på.

De kommunistledda fackföreningarna började knaka i fogarna (av missnöje?). Man uppmuntrade dessa fackföreningar att hjälpa nationalisterna genom att ge dom förnödenheter samt ställa till med en del trassel i norr. Vänster agigatorer passade på att utlysa generalstrejker i skuggan av nationalistarméernas framfart. Det gick så långt att man gav strejkvakterna vapen, vilket kanske inte var en så lysande idé! I vissa städer drev dessa strejkvakter strejkerna lite väl långt. Med vapenmakt försökte man ge makten i fabrikerna och industrin till arbetarna. Arbetsgivarna kallade in Nationalistarmén för att slå ner dessa strejkvakter. I vissa områden lyckades man få bort dessa vapengalningar men i Wuhan blev de av någon anledning tolererade.

Vissa av dessa strejkvaktsbrigader (om man nu kan kalla dom så) anföll utländska mål, eller kineser med utländska kontakter. I Chanhsha dödades t.ex. 30-40 kinesiska affärsmän som haft kontakt med utländska köpmän.

För att göra saken än värre marscherade ett beväpnat inspektionsteam (?) i på gatorna i Shanghai. Det hemliga sällskap som hade Shanghai som bas Green Gang kände sig hotade och beväpnade sig. Kommunistledaren för Shanghais Fackförening inbjöds till en middag med Green Gangs ledare och blev mördad innan han kommit till huvudrätten. När Fackföreningsbossen nu var ur vägen kunde Green Gang relativt lätt slå tillbaka fackföreningen till en kostnad av flera hundra människoliv.

Wang Jingway blev tillbakakallad till Kina (från sin exil utomlands) av Chiang och kollegor i Wuhan. Wang upptäckte att Feng Yuxian gått över på Chiangs sida, likaså hade Guanxzi generalerna gjort.

Den 15 September 1927 skapade man en Special Central Commitee i Nanjing som hade till uppgift att försöka göra Guomindangpartiet till ett homogent parti igen. Diverse inre stridigheter uppstod som omöjliggjorde detta. Western Hills Group tvingades att avgå från kommiteen efter att han anklagats för ett upplopp där två studenter dödats.

Styrkor från Norr överaskade Chiang i Nanjing som tillfälligt lämnade staden. Makten i Nanjing sattes i händerna på ett triumvirat bestående av 2 Guangxi generaler och Chiangs ÖB He Yingqin. När Chiang var borta från Nanjing passade han på att gifta sig den 31 December 1927 med Song Meiling, som var syster till Sun Yatsens änka.

1927 kollapsade så slutligen arbetarrörelsen och bonderörelsen. Kommunisterna flydde städerna och skapade små enklaver -sovjeter- ute på landsbygden. Den mest kända av dessa är enklaven i Jiangxi där Mao Zedong var med. Nationalisterna försökte krossa denna enklav fyra gånger, misslyckades men lyckades den femte gången år 1933. Man återuppbyggde dock enklaven i nord-väst (Detta inledde The Long March - se senare i sammanfattningen).

När nationalistregimen grundades 1928 verkade alla tycka bra om den. När Chiang började att sparka alla rivaler från viktiga poster vände dock vinden. Inom ett år började inbördeskrigen igen!

Som vanligt var Södern misstänksam mot regimen; I Hunan styrde guvernören enväldigt; I Shangxi styrde Yan Xishan. Norr om Yangzi huserade Feng Yuxiang som tagit över efter Wu Peifu. I Manchuriet hade Zhang Zuolins son Zhang Xueliang tagit över efter att fadern blivit mördad av Japaner (!). Sonen mördade i sin tur en rival Yang Yuting som han bjudit hem (på middag?)!.

Chiang försökte mitt i alla denna splittring insistera på att alla Kinas arméer borde vara under Nanjings kontroll.

I Februari 1929 försökte Guangxi gruppen (antagligen menas dujunerna i dessa provinser) under Li Zongren att stärka sin position genom att invadera Hunan och kasta ut guvernören och hans anhang.

Chiang sände Tang Shengzhi (som tidigare blivit besegrad och tvingad i exil av Guangxi arméerna) till Hunan för att återskapa lojaliteten hos Hunantrupperna. Denna plan fungerade och Hunan styrkorna kastade ut Li Zongren.

Feng Yuaxiang koncentrerade sina trupper i Henan (han kanske själv var rädd att besegras) och marscherade söderut. Nanjing försäkrade sig snabbt om Yan Xishan i Shanxi´s neutralitet genom att göra honom till ställföreträdande ledare för Nationaliststyrkorna.

För att göra saken än värre lyckades Feng få Yan över på sin sida och dessa två gjorde en allians med Guanxi styrkorna samt den civila oppositionen. Man kallade detta Enlarged Conference Movement. Rebellerna formade en rebellregering i Beijing i Juli 1930.

Genom diverse militärstrategiska misstag blev bara Feng´s styrkor kvar i leken, resten hade blivit dödade eller fördrivna. Uppe i norr i Manchuriet bestämde sig äntligen Zhang Xueliang för vilken sida han ville stå på och anslöt sig till Chiangs sida. Zhangs styrkor ockuperade Beijing och besegrade Feng.

Provinsen Guangdong och dess militärguvernör Chen Jifeng hade ställt sig utanför alla dessa händelser, mycket pga Chen´s önskan att få utveckla sin provins självständigt. Skälet till att Chen ställde sig på oppositionens sida, mot Chiang, berodde på en del händelser från Nanjings (dvs Chiangs) sida:

Guomindangveteranen Li Jishen som var född i Guangxi begav sig till Nanjing för att försöka medla mellan Chiang Kaishek och Guangxi ledarna. (som visserligen var lojala till Guomindang men inte hade någon lust att ställa upp på Chiangs krav att alla militära resurser skulle ställas under honom).Li var övertygad om att Chiang skulle lyssna till honom. Istället blev han arresterad så fort han satte sin fot i Nanjing.

När Chiang besegrat Enlarged Conference Movement (rebellregeringen i Beijing?) opponerade sig Hu Hanmin, som var President i Legislative Yuan (?), mot Chiangs önskan om att skapa en konstitution genom att säga att detta var ett förhastat beslut om man ställde tanken mot Sun Yatsen´s idéer. Chiang´s svar var en arresteringsorder för Hu som kastades i fängelse!

Att två så respekterade män som Li Jishen och Hu Hanmain hamnat i fängelse, blev för mycket för Canton som revolterade och startade ännu en alternativregering. Denna regering hade större stöd än vad man anat. Hade man valt att ha Beijing som säte för alternativregeringen hade stödet kanske varit en bråkdel av vad som nu fanns. Genom att istället välja Canton som säte kunde detta ses som ett förnyande av revolutionen (som också haft sin alternativregering i Canton).

Vid denna tid var önskan om en förnyelse mycket stor i Kina. Chiang´s militäregim var inte riktigt vad man väntat sig. Av alla utlovade reformer hade endast en bråkdel infriats.

Det Japanska hotet tornade upp sig i Öster och kritiska röster höjdes mot Chiang´s tillmötesgående mot det aggresiva landet medan de resurser som rimligtvis borde användas mot Japan istället användes för att kväsa kommunsiterna.

Som om inte detta var nog inträffade naturkatastrofer (torka?) och ekonomisk stagnation (deflation) som visserligen inte var Chiangs fel men som ändock spädde på missnöjdheten.

Det gick så långt att Chiang himself erkände att han nu avskydde Guomindang och att revolutionen misslyckats!

Chiangs regim fick öppet kritik från olika grupper utanför Guomindang. Den gemensamma protesten var mot att Kina skulle styras av en en-partiregering. Grupperna som protesterade var små och obeväpnade (och alltså inget militärt hot mot Chiang) men den långtgående effekten av protesterna var att oppinionen ansåg att, av två onda ting, skulle ett kommunsitstyre vara bättre än Chiang´s regering.

De första protesterna mot en.partisystemet hade emellertid kommit redan innan expeditionen mot Norr var avslutad.

Zhang Jiasen var vid denna tid rådgivare vid Universitetet i Guanghua i Shanghai. Universitetet hade grundats 1923 som National Institute of Self-Government men hade uppnått universitetsstatus under Zhang. När Zhang publicerade en kritisk artikel om Nationalistpartiets monopol på tvingades Universitetet att stänga. Zhang försökte slå tillbaka med att grunda en underjordisk tidning New Path men upptäcktes, tvingades slå igen redaktionen (om han nu hade någon?) och kastades i fängelse. När Zhang släpptes begav han sig till Tyskland, där han tidigare studerat. Väl tillbaka i Kina grundade han 1932 National Socialist Party som tvärtemot namnet var demokratiska socialister.

År 1941 var han med och skapade Federation of the Democratic Groups of China vilket senare skulle bli China Democratic League.

En annan av de oberoende kritikerna var vid denna tid partiet People´s Front, vars grundare var den viktigaste pionjären för yrkesutbildning i Kina - Huang Yanpei. Huang hade varit involverad i revolutionära aktiviteter före 1911 och hade tvingats fly till Japan. När han återvände inriktade han sig på utbildning. 1930 återupptog han politiken igen som en protest mot Nationalistregeringens korruption. 1941 upptogs hans parti (precis som Zhangs parti) i China Democratic League.

Andra aktörer på arenan var Liang Shuming, landsbygds reformerare och filosof och Zhang Lan, en lärd man från Sichuan, som senare skulle bli ordförande för Democratic League.

Till vänster fanns Worker´s and Peasant´s Party (som tydligen hade andra namn från och till). Detta parti grundades av tre män, av vilka en var f.d. kommunist och de andra två var kommunistvänliga.

Förgrundsfiguren var Deng Yanda som trodde passionerat på en revolution beaserad på den stora massans uppror. Han blev senare övertygad om att det Kinesiska Kommunistpartiet i själva verket mer var ett verktyg för Ryssland än ett revolutionärt parti med Kinesiska intressen. Som alla andra som höjde sin röst vid denna tid blev Deng arresterad och avrättat 1931. Ledarskapet gick då till Zhang Bojun som hade studerat filosofi i Berlin och på så sätt blivit bekant med Deng och den blivande ledaren för Röda Armén Zhu De.

Förutom dessa politiska oppositionsgrupper fanns det två icke-politiska påtryckningsgrupper under denna tid:

Den första var Chinese League for the Protection of Civil Rights som omfattade ett brett spektrum av politiska åsikter. De flesta medlemmar i denna grupp var inte politisk aktiva.

Den andra gruppen var National Salvation Association som grundades för att kräva motstånd mot Japanernas framfart i Norra Kina (Japanerna hade 1931 invaderat och ockuperat Manchuriet och fortsatte, sakta men säkert, att ockupera mer av Norra Kina)

Den enda revolution som inspirerats av dessa oppositionsgrupper startade 1933. På ytan var det dock ännu en militärrevolt. Skulden föll denna gång på ett arméförband 19th Route Army.

Den mest framträdande av arméstyrkans ledare var Chen Mingshu som varit ordförande i Guangdongs provins styre men som hade vägrat att stödja Cantons separatistregering 1931. Soldaterna i 19th Route Armyhade blivit folkhjältar då de, i Januari 1932, hållit Japanerna stången i 3 veckor innan Shanghai föll. Man anklagade senare Nanjing för uteblivit militärt understöd. Chiang Kaishek erbjöd Chen Mingzhu positionen som chief-of-staff men denne avböjde.

Chen åkte sedan till Paris, återkom till Kina och startade revolutionen, med stöd av bla. Worker´s and Peasant´s Party.

19th Route Army hade gjort den västra delen av provinsen Fujian till sitt HQ. Man hade kört ut de lokala war-lorderna och tvingat Chiang att acceptera deras kandidat som guvernör. Man startade ett lokalt reformprogram men man stötte snart på motstånd från befolkningen. Till råga på allt var de flesta soldater Cantoneser (vilket gjorde att de talade en annan dialekt?) och de ansågs vara utbölingar. Deras popularitet var redan i dalande när man startade revolutionen. Fujian proklamerades som en oberoende provins.

Det uppstod emellertid splittring redan från början. Utlovad hjälp från vissa militärledare kom aldrig och klyftan mellan olika grupper inom revolutionen vidgades. Revolutionen stoppades innan den ens knappt kommit igång.

Nationalisterna hade, som mest, en dekad på sig - från 1928 till 1937 - att förändra landet.

Underkuvandet av vissa war-lords dröjde till 1930. Detta följdes av Canton´s utbrytning i Maj 1931.

Kriget mot kommunsitenklaverna pågick ända till 1936. 1933 utbröt revolten i Fujian (se ovan!).

1936 bröt sig Canton ur ännu en gång.

Under denna tid ockuperade Japan Manchuriet från 1931 och etablerade kontroll 1933 (genom bulvanhärskare) i Jehol, Vhahar och Suiyan. Japan spred sina influenser vidare in i stadsområdena genom fredsfördraget vid Danggu 1 Maj 1933.

År 1930 kontrollerade Chiang Kaisheks regering enbart 8 % av Kinas landområde och 25 % av dess befolkning.

Trots att man lyckats utvidga det kontrollerbara området i söder och väster hade nationalisterna 1936 enbart kontroll över dessa områden genom allierade militärguvernörer som inte alltid var att lita på.

Chiang hade svårt att genomföra sina politiska beslut utanför Lower Yangzi området och även där fanns den lokala makten hos provinsernas gentry som var svåra att övertyga. Bara i de "bandit-fria zoner" där kampanjer mot kommunisterna hölls kunde Chiang ersätta det lokala gentryt med representanter för regimen.

Nanjing regringen ärvde alla de problem som 150 år av alltmer försämrat statskick lagt grunden för:

Försvaret mot översvämmningar och torka var mer eller mindre lika med noll och landsbygden var ofta försvarslös mot naturens krafter. En av de större katastroferna hände en bit in i Nationalisternas regeringstid.

Som om inte försvarslöshet mot naturkatastrofer skulle vara nog ärvde Nanjing regeringen också enorma skulder:

Mycket av de krigsskadestånd som Kina tvingats betala för Boxarupproret kom förr eller senare tillbaka in i landet som understöd men innan pengaströmmen vände åter var man ju tvungen att betala av skadeståndet.

Japan var däremot inte speciellt tillmötesgående då det gällde krigsskadeståndet för Sino-Japanska kriget 1895 (som var otroliga 240 miljoner taeler). First Congress of the Guomindang hade förkastat Japans skadeståndskrav men Nanjing regeringen erkände detta skadestånd mest för att återställa Kinas kreditvärdighet. Man godkände dock inte Nishihara lånen, eftersom dessa hade förhandlats om i hemlighet och utanför konstitutionen.

Den allvarligaste skatteförlusten för Nanjingregeringen var nog avskaffandet av landskatten till provinsregeringarna. Denna avskaffandeprocess hade startat i svallvågorna efter Taipingupproret och spridit sig som ett resultat av War-Lord-eran. Acvskaffandet hade setts som en nödvändighet i konstitutionen skriven av Cao Kun när denne blev president 1924 och accepterades senare av Nanjingregimen. Nanjing fick in sina skattepengar mestadels genom sjöfartsskatte (Maritime Customs) och andra indirekta skatter (vilka som avses finns ingen uppgift om).

Under Nationalist dekaden erhöll Kina sparsamt med utländska lån, med undantag för Famine Relief Loan - ett lån på 9 miljoner US$ år 1931; Wheat and Cotton Loan 1933-35 samt några mindre lån.

I skuggan av den stora depressionen 1929 föll värdet på silver. Först verkade detta positivt för Kina (då man använde silver som betalningsmedel): Exporten blev billigare och ökade därför (i motsats till övriga världen).

Men sedan vände vinden. USA började att köpa upp silver och silver försvann i stora mängder ut ur Kina (vad man köpte silvret med förtäljer inte historien). Priserna sjönk i botten; importen ökade och exporten minskade; banker förlorade hela sin silverreserv och gick omkull; industrier blev bankrupta eftersom man saknade likvida medel (silver). Under åren 1931 till 1935 skadades Kinas ekonomiska struktur mer än vad den gjort under 20 år av inbördeskrig!

Japan gjorde sitt till för att ytterligare försämra situationen: Som tidigare sagts ockuperade man Manchuriet 1931 - Kinas snabbast växande interna marknad. 1932 invaderade man så Shanghai. Med hjälp av det ökande inflytande i Norr och på Taiwan försökte Japan att sabotera Nanjingregimens skatteintäckter genom att uppmuntra smuggling samt att illegalt exportera silver ut ur landet.

Nationalistregimen visade ibland sin mest frånstötande sida till omvärlden. Situationen som uppstått påminde i mångt och mycket om situationen i Europa när Fascismen uppstod.

Efter att ha slagits mot kommunsiterna en längre tid satte paranoian in: varje form av radikalism sågs som kommunistinspirerad tills varje åsikt utom regimens egna sågs som kommunistiska.

I Guomindang´s högerfalang uppstod en grupp kallad Blue Shirts. Skaparna var socialister och deras mål var, vad man trodde, ädla. Man hade valt den enkla indigofärgade bomullsskjortan som bönderna använde. Deras motto var att innan en social revolution kunde ske var folket tvungna att individuellt bli moraliskt pånyttfödda. Detta lät ju väldigt ädelt men den blå skjortan (som nuförtiden representerar Fritidsresor) kom att stå för kidnappningar, slagsmål, beskjutande av oskyldiga och allt annat som hör ihop med fascism.

Vid samma tid skapade Chiang Kaishek sitt New Life Movement som också krävde moralisk pånyttföddhet, med en återgång till traditionella Confucianska värderingar. Chiang var övertygad om att alla Kinas problem var influerade av utlänningar och att Kina skulle varit helt befriad från korruption, stöld, prostitution etc om inte utlänningrna dykt upp.

Detta var farliga tankar och Chiangs New Life Movement slogs sig snart ihop med blåskjortorna som hade liknande idéer om saker och ting.

Två veckor efter Chaings Shanghai-kupp i April 1927 hölls CCP´s femte kongress i Wuhan.

I landet svepte en våg av anti-kommunist anda med väpnade attacker mot medlemmar i partiet.

Man såg dock ett litet hopp i regeringen i Wuhan´s fientligta inställning mot Chiang. Feng Yuxian i Henan antogs stödja vänsterfalangen inom Guomindang och Tang Shengzhi hade redan uttalat sitt stöd till vänstern.

Kommunistpartiets officiella historia efter 1945 (som Mao dikterade) talar om en liten minoritetsgrupp vid Kongressen som argumenterade för ett tillbakadragande från United Front. Minoritetsgruppen sades bestå av -förutom Mao himself - de personer som sedemera kom att stödja Mao samt de som hann dö innan de hade någon chans att opponera sig mot honom. Oberoende källor hävdar dock att detta inte alls var fallet:

Mao hade dragit sig tillbaka från kongressen med ursäkten att han var sjuk. Den enda person som verkligen ville gå ut ur United Front var en man vid namn Ren Bishi. Medlemmarna i kongressen var rådvilla hur man skulle gå tillväga. En del idéer, där sådan motsatta tankar som att marchera trupper mot Chiang, att starta revolutionen från Canton ännu en gång samt att fly till Nord-Västra Kina och ställa sig under Sovjetunionens beskydd florerade.

Man enades dock om att en framtida överlevnad hade blivit beroende av de massorganisationer som man använt som politisk bas. Å andra sidan gjorde ett samarbete med vänsterfalangen inom Guomindang att det blev svårt att hitta beröringspunkter som kunde appelera till den stora massan.

Till råga på allt så anföll arméer, ledda av en underofficerare till Tang Shengzhi, Wuhan för att "rädda Kina från Kommunismen". detta anfall kunde dock slås tillbaka efter en veckas vilda strider.

På kongressen diskuterades landredistribution. Mao, Peng Pai och Hunans bondeledare argumenterade för en unconditional landredistribution. I Hunan med närliggande provinser skedde kort efter ett mindre bondeupprorsom delvis var påverkat av politiska agigatorer, däribland Mao själv. Denna händelse (antar jag) fick Mao att skriva Report on the Peasant Movement in Hunan där han argumenterade att ett bondeuppror var grunden till en större revolution i landet.

Kommunistpartiet antog 1927 den minst radikala förslaget om landreformer som presenterats på kongressen, på direkta order från Stalin (!) som också tyckte att man skulle försöka tygla bonde rörelsen för att kunna kontrollera den bättre. Som protest (?) försökte Hunan kommiteen att organisera en enorm bondemarsch vid Changsha men Tan Pingshan vägrade att skriva under ordern och Borodin (vem nu detta var?) drog in pengarna som skulle finansierat marschen. Tusentals bönder marscherade då utan uppbackning och kom att stå öga mot öga med trupper som dödade ett stort antal av de stackars bönderna.

När detta nådde Stalins öron skickade han omdelbart ett telegram där han krävde rättegång för the untrustworthy generals. Han krävde vidare att fler bönder och arbetare skulle få komma med i Central Executive Commitee of the Guomindang samt att man skulle skapa en arme med 20.000 kommunister och 50.000 bönder och arbetare.

Detta telegram kom till Wang Jingwei kännedom som förstod att Stalins order egentligen var att störta regeringen med vapenmakt. Den 15 Juli uteslöt Guomindang alla sin kommunistmedlemmar och United Fronts dagar var över.

Efter Chiangs April-kupp och den landsomfattande jakten på kommunister föll medlemsantalet i Kommunistpartiet från 58.000 till 10.000 på kort tid. Man tycker att de överlevande borde lärt sig något men man kastade sig återigen in i olika uppror.

I Politbyrån röstade man för avskedadet av Chen Duxiu som man lagt skulden på. Chen själv var inte närvarande så det måste ha blivit en obehaglig överaskning för honom. Han ersattes av en grupp kommunister som snabbt började agera på egen hand. Man började att bygga upp en kommunistarme och man beslagtog land från landlords och gav till folket.

Kommunistpartiet arrangerade ett uppror i Nanchang som var provinshuvudstad i Jiangxi och HQ för Chiang Kaishek. Det internationella kommunistpartiet försökte avråda men händelserna hade redan gått för långt för att stoppas. Upp mot 30.000 man ledda av de framtida marshals i Röda Armen He Long och Ye Ting anföll nanchang. Antalet män översteg Chiangs styrkor flera gånger om. Man intog med lätthet staden och skapade en revolutionsregering som sades vara Guomindang. Man hävdade att man hade stöd av Sun Yatsens änka Song Qingling, Liao Zhongkai´s änka Deng Yanda samt Zhang Fakui. Givetvis var inga av dessa personer närvarande. Frågan var väl om de överhuvudtaget kände till att deras namn användes av revolutionärerna. Lokalbefolkningen reagerade mot ockuperingen med apati. Man var helt enkelt inte särskilt intresserad av händelserna.

Man kunde hålla Nanchang ett litet tag tills Nationaliststyrkorna omgrupperat sig och anföll. Ödets ironi gjorde att första anfallstyrkan leddes av Zhang Fakui, vars namn man använt för att rättfärdiggöra ockuperingen. Kommunisterna evakuerade och flydde söderut.

Händelserna i Nanchang visade att Partiet inte längre hade folkets stöd.

Man försökte igen med något som kallades Autumn Harvest Uprising. Denna gång försökte man få bönderna i Hunan att göra uppror. Mao fick kommando över en tvivelaktig armestyrka som skulle assistera bönderna men bråk utbröt inom styrkan osm började att slåss med varandra!

För att rättfärdiggöra detta andra misslyckande försökte man hitta syndabockar inom partiet. Man slängde ut en del personer som man ansåg vara skyldiga till misslyckandet. Mao blev suspenderad från sin position i Politbyrån .

Man försökte dock igen med ett uppror i December i Canton - främst därför att fackföreningarna höll på att glida det lokala kommunistpartiet ur händerna. Den 11 December 1927 erövrade KOmmuniststrykor staden. Man tillsatte (igen!) en revolutionsregering med ett socialistiskt politiskt program innefattade förstatligande av land, banker, fabriker och lös egendom. Man lyckades att ockupera staden i två hela dagar (!). Man fick inget direkt stöd någonstans. Stadens arbetare var fientligt inställda till kommunisterna, likaså de lokala fackföreningarna. Omkring 5000 kommunister försökte göra motstånd mot 50.000 regeringstrupper. Det gick inte så bra .

Det kinesiska kommunistparetiets 6e Kongress hölls i Moskva. Kina hade vid denna tid blivit alltför farligt för denna tillställning. Man valde en ny och mindre politbyrå bestående av 7 man däribland Zhou Enlai och Li Lisan.

Mao var vald till Centralkommiteen men man behandlade hans idéer om kommunistenklaver som en side-show (?).

Mao hade redan en enklav i bergen vid Jinggang Shan. Enklaven som mätte 35 miles i diameter hade som mest 50.000 man. Vapen var dock en bristvara och man räknar med att man endast hade ca 4000 gevär till förfogande. denna styrka kontrollerade 6 distrikt (counties). Regeringstrupper försökte anfalla ett antal gånger men man lyckades inte förrän på tredje försöket. Mao fick en liten försmak på den långa marschen då man flydde hals över huvud och slog sig ner i Ruijin vid gränsen mellan Jiangxi och Fujian.

Li Lisans uppdrag var att försöka återskapa kommunisternas inflytande i städerna, att stödja bonderevolutioner samt att planera för ytterligare uppror. Hans instruktioner var att uppnå dessa mål med i stort sett vilka medel som helst.

Li började givetvis inte med sin extremvänstra politik så fort han fått sina befogenheter.

Denna politiska linje blev framtvingad av Moskva som kände sig hotade av vissa händelser i Kina:

Det Japanska hotet från Manchuriet var ett av dessa problem; ett annat var det faktum att Nanjing regeringen tilltvingat sig kontrollen över Eastern Chinese Railway. Detta oroade Sovjetunionen i allra högsta grad. Det Kinesiska Kommunistpartiet tvingades att rättfärdiggöra Rysslands återtagande av järnvägen.

I en resolution (vars titel var New Revolutionary Rising Tide, and Preliminary Successes in one or more Provinses) den 11 Juni 1930 (som ses som början på Li´s extremvänstra politik)) skrev man att "den största faran för tillfället är ett krig mot Sovjetunionen". Denna resolution var ett svar på den Internationella Kommunistorganisationen´s anklagelser att det Kinesiska Kommunistpartiet inte försökte tillräckligt hårt att föra sin klasskamp.

Det var nu som Li fick den brillianta idén att använda Röda Armén. Tidigare hade han bara sett Armén som ett medel att understödja bonderevolutioner. Det gick faktiskt så långt att han 1929 beordrat Mao och Zhu De att skingra sina styrkor över ett större område för att snabba på och sprida bondeupproren. Mao vägrade att gå med på detta.

Efter flytten till Ruijin hade hans enklav växt från ca 2.000 man till närmare 70.000. Denna snabba tillväxt drog till sig blickarna från Li som fick idén att använda denna styrka för sina egna syften. I ett brev till Jiangxi Front Commitee beskrev han sin syn på saken - att Röda Armén i huvudsak borde användas till att invadera städerna i centrala Kina.

Denna syn delade han delvis med Mao som dock ansåg att hans styrka borde stanna i grannskapet vid sin bergsbas där man till viss del åtnjöt lokalbefolkningens förtroende. Utanför detta område var Mao rädd för att hans Röda Armé inte skulle vara någon match för regeringstrupperna.

Den 23 Juli anlände ett brev från Internationella Kommunistorgansiationen där det bestämts att "Röda Armén måste organiseras och stärkas så att styrkan kan invadera och ockupera en eller fler nyckelstäder inom en snar framtid".

På grund av det samlade upproret av Feng Yuxiang, Yan Xishan och Guanxi generalerna var inflytandet av Nanjingtrupper i centrala Kina ringa. Detta var vad Li hade väntat på. Han beordrade en samlad attack mot 4 nyckelstäder: Mao och Zhu skulle marschera mot Nanchang; Peng Dehuai mot Changsha; Fang Zhimin mot Jiujiang. Senare skulle alla förenas för en attck mot Wuhan.

Peng tog över Changsha den 27 Juli men lokalbefolkningen var öppet fientliga. nationalisterna återtog staden endast 10 dagar efter rebellövertagandet. Regeringstrupperna tillfångatog Mao fru ochavrättade henne. Mao och Zhu attackerade Nanchang men misslyckades med att inta staden. EFter misslyckandet tog Mao och Zhu sina trupper och förenade sig med Peng´s styrkor. Li beordrade en förnyad attack mot Changsha, som vid det här laget var mycket välförsvarat av Chaing Kaisheks trupper som återkom efter att ha slagit ner beijing revolten. Givetvis misslyckades rebellattacken. Tvärt mot sina order marscherade (flydde?) Röda Armén söderut.

Ett plenum (den 3:e i ordningen) kallades samman där man försökte utröna vems felet egentligen var.

Zhou Enlai försökte rentvå Partistyrelesen utan att för den skull skylla på den Internationella Kommunistorganisationen. Han försökte gå på linjen att det endast var strategifel som begåtts. Från Sovjetunionen (?) anlände nu Pavel Mif tillsammans med 28 mycket unga nyutexaminerade från Sun Yatsen University, de s.k. Young Bolesheviks. Mif förkastde Zhou Enlai´s undanflykter. Man beslöt att ge Li Lisan hela skulden för misslyckandet.

Man kallade därför till ett fjärde plenum.

Mellan dessa två möten hände något märkligt:

I sin rapport vid det tredje plenumet hade Zhou försökt rentvå Partistyrelsen genom att kritisera He Mengxiangs partiklick. Dessa svarade med en begäran om ett extramöte (där man säkerligen ville slå tillbaka anklagelserna). Som svar på detta blev de helt enkelt uteslutna ur partiet. He formade då ett eget rivaliserande parti i Jiangsu den 17 Januari 19??. Dagen efter blev He och 22 av hans anhängare arresterade i International Concession av britterna och överlämnade till Guomindang. Hela bunten blev snabbt avrättade. Man misstänkte att en av de unga Boleshevikerna Chen Shaoyu var den som förrått He. He´s fraktion var därmed ur vägen.

I det fjärde plenumet anklagade man så Li Lisan för diverse petitesser över vilken sorts kommunitrevolution han förespråkat.

Efter det fjärde plenumet anlände så ett brev från Internationella Kommunistorganisationen den 16 November med nya order:

Man beordrade en omorgannisation av Röda Armén där både arbetare och bönder skulle ingå, det ögonblickliga etablerandet av en sovjetregim (i enklaverna?) samt en organisering av de som bodde i dessa enklaver under Bolshevismens fana. Moskva hade till slut accepterat att pga de nederlag i attackerna mot nyckelstäderna krävde ett maktövertagande där en annorlunda taktik. Man beordrade att inga mer attacker skulle göras utifrån (man ville säkert infiltrera städerna och överta dessa med list inifrån. Very Good, Baldrick!)

Detta var dock lättare sagt en gjort. Guomindang hade vid det här laget avslöjat så många kommunisanhängare i städerna att man med tortyr lätt kunde framtvinga ytterligare namn. Från 1927 och framåt räknar man med att upp mot 40.000 fackföreningsmedlemmar blev dödade, 25.000 i strid och resterande 15.000 avrättades.

Nu började nationalisterna ta i med hårdhandskarna. Man avrättade Generalsekreteraren Xiang Zhogfa och arresterade chefen för Kommunistpartiets (?) hemliga polis Gu Shunzheng. Vid tiden för tillfångatagandet var han förklädd till ledare för en grupp jonglörer (!). Han tvingades samarbeta med Nationalisterna och avlöjade så pass mycket att Guomindang kunde förstöra de flesta kommunistorganisationer i centrala och ösra Kina.

1932 blev situationen ohållbar för Politbyrån i Shanghai pch man flyttade till Maos enklav i Jiangxi.

Två år tidigare, 1930 skedde en flera bråk mellan Mao och vissa arméfraktioner, som utmynnade i att folk gav sig av och skapade rivaliserande enklaver. Varje gång detta hände skickade Mao styrkor och förstörde enklaverna samt avrättade dom inblandade.

EFtersom kommunistinfluenserna i städerna abrupt avbrytits och händelserna förskjutits mot enklaverna minskade Sovjetunionens inflytande på det Kineiska Kommunistpartiet. Sovjetunionen drog sig gradvis tillbaka och dess utrikespolitik ändrades från uppmuntrandet av klasskamp till en enad front mot Fascism.

I Jiangxienklaven fortsatte konflikterna mellan ledarna. Mao blev tvingad av Zhou att genomföra en serie attacker mot städerna vid Gan River i februari 1932. Alla misslyckades. Zhou var dock envis och ville att man skulle attackera igen. Hans plan var att förena de olika enklaverna i Jiangxi och Fuijan, att utöka sin makt till städerna och sedan anfalla Nanchang.

Röster hördes också om att man borde försvara enklavens gränser bättre. På senare tid hade Nationalisttrupper gjort flera anfall. Röda Armén var i underläge både vad gällde antal man samt tillgången på vapen. Man var tvungen att använda gerillataktik för att slå tillbaka anfallen och man lyckades över förväntan 4 gånger i rad (Den femte gången gick det dock åt skogen).

I Oktober 1933 anföll nationalisterna för femte gången. Denna gång verkade det som man var fast beslutna att vinna:

Förutom otroliga 800.000 man hade man med sig tungt artilleri samt luftunderstöd!

Anfallet gick sakta men säkert framåt. Under dagarna 10-12 April 1934 stod ett stort slag mellan Röda Armén och Nationaliststykrona vid Guanchang, norr om Ruijin. Röda Armén blev (givetvis) besegrade. Man hade att välja på snabb flykt eller total tillintetgörelse. De unga Boleshevikerna stog fortfarande och skrek sina slagord "seger eller döden", men ingen lyssnade på dom. Förberedelserna för en evakuering gjordes och den 19 Oktober 1934 bröt Röda Armén sig igenom Nationaliststyrkornas linjer. Den Långa Marschen hade startat.

Av de 90.000 män som begav sig ut på Den långa marchen kom endast 10 % fram välbehållna. Marchen beskrivs ofta som en stor seger men var i själva verket endast en reträtt efter ett förkrossande nederlag mot Chiangs styrkor.

First Front Army som hade haft sitt HQ i Jiangxi enklaven var reducerad till hälften (mestadels genom att medlemmar i armén desserterade!) när man lyckades bryta sig fri från Chiangs trupper. De stackare som återstod marcherade Nord-Väst i förhoppning om att kunna förena sig med trupperna under He Long i Hunan men Nationalisttrupper hindrade dom. Man blev tvungen att gå västerut, denna gång i förhoppning att kunna ansluta sig till trupperna under Zhang Guotao som hade etablerat en bas i västra Sichuan (efter att ha blivit utdriven från Oyuwan enklaven ). När man gått över floden Xiang i Hunan var manskapet nere i 1/3 av det ursprungliga antalet. Denna skara blev återigen tvingade (av Chiangs styrkor) att fly västerut till staden Zunyi där man slog läger.

Mao Zedong politiska position hade blivit delvis försvagad men hans moraliska position hade blivit stärkt då nederlaget hade svärtat ner ryktet för Young Bolsheviks. Mao anklagde ledarna för dessa för leftism men vid Zunyi valde han att vänta med anklagelserna till ett senare tillfälle. Bråket utmynnade i en kompromiss.

Standing Commitee of the Political Bureau´s sammansättning ändrades inte men Mao blev dess Sekreterare och ersatte Zhou Enlai som Director if the Military Affairs Commision. Mao blev nu den dominanta figuren i partiet.

First Front Army drog vidare från Zunyi men den snabbaste vägen till Sichuan var spärrad av Nationalisttrupper.

Man marcherade genom Guizhou men blev tvingade till Kinas utmarker vid Xikang. Man genomlevde två heroiska slag när armen förflyttade sig över Gold Sand River och Dadu River. Armén tragglade sig genom träskmarker och genom snöyrande bergspass. Den 16 Juni 1935 kom de 10.000 överlevande soldaterna äntligen i kontakt med Zhang Guotao i Sichuan. Hans Fourth Front Army bestod av 40.000-50.000 utvilade trupper. Zhangs Sichuan enklav bestod av 9 miljoner människor (!) (jämfört med Mao´s enklav som blivit helt förstörd) och Zhang vägrade att ta på sig en underlydande roll. Han förkastade de händelser i Zunyi som lett till att Mao fått en så framträdande position i partiet genom att framhäva att enbart hälften av Politbyrån varit församlade. Han påstod vidare att den Långa marchen varit ett misslyckande. Genom att påstå detta fick han all de som varit med som ledare i marchen emot sig.

För att rädda ansiktet accepterade Zhang Politbyråns beslut under förutsättning att åtta av hans militärledare skulle få vara med i Central Kommiteen samt att han själv skulle bli utnämnd till Political Commisar i Röda Armén. Konflikten fortsatte dock, denna gång över den framtida återförenade Röda Armén som snart skulle få tillskott av He Long´s trupper som haft en egen liten lång march (Av 20.000 män överlevde bara 3.000 stycken!)

Zhang ville inte flytta HQ för långt från västra Sichuan. Skälet till detta var att en stark militäransamling skulle hota det rika Chengdu Plain området samt skyddas i ryggen av War-lorden Sheng Shicai (som var i allians med Sovjetunionen) i Xinjiang. Mao i sin tur föredrog att basen skulle flyttas till Shaanxi där Gao Gang´s enklav fortfarande fanns. I ett möte i Maoergai den 5 Augusti 1935 beslöts så att basen skulle flyttas till Shaanzi.

Detta beslut gick dock inte att infria. Guomindangstyrkorna var starka i nord-väst och splittade upp armén.

En armedel ledd av Mao och en stor del av de politiska ledarna, en armedel ledd av Zhang´s commanders (och Zhang själv kan man väl förmoda). Som om inte denna splittring skulle vara nog staratde Zhang en alternativ Central Kommitte och Maos gamle vän och närmaste supporter Zhu De anslöt sig till Zhang. Detta hade kunnat sluta i rent kaos men problemet löstes när Nationalisttrupper tillsammans med Muslimska (?) trupper i princip utraderade Zhangs styrkor. De överlevande 2.000 männen anslöt sig till Mao.

Fler fragment av Röda Garden anslöt sig från andra förstörda enklaver. När så Partiets slutgiltiga flytt av HQ till Yan´an gjordes i December 1936 var de sammanlagda styrkornma endast 20.000 man. Armén hade extremt dåligt med vapen vilket försatte dom i ett svårt läge. Nationaliststyrkor höll Sichuan i norr; Zhang Xueliang, som blivit fördriven från Manchuriet av Japanerna, höll Xi´an i söder. Muslimstyrkor som hade besegrat Zhang Guotaos trupper fanns i väster; Yan Xishan höll Shanxi i öster. Läget kunde inte vara värre för Mao och grabbarna.

Ödet ville dock annorlunda. Den Långa Marschen hade belyst en brännande fråga: varför skulle Kineserna bekämpa varandra när hotet från Japan växte för varje dag som gick?

Under denna tid då kommnisterna varit koncentrerade på landbygden hade inflytandet i städerna till viss del börjat återhämta sig. Man talade fortfarande för döva öron när man försökte uppmana arbetarna till revolt men budskapet gick delvis hem hos de intellektuella. Upptackten till detta var incidenten som inträffat i Mukden 1931 då man avrättat fyra Japanska spioner.

Japanerna tog detta som en förevändnig för att invaderad Manchuriet. Händelserna eskalerade med kriget i Shanghai 1932. Jehol ockuperades i Februari 1933. Samma år i Maj var Nanjingregimen tvingade att evakuera östra Hebei. 1935 sattes en Japansk kontrollerad bulvanregering upp i Inre Mongoliet. Som om inte detta var nog blev Kina tvingad att skriva på ett avtal He-Umetzu Agreement i Juli 1935 som innebar att alla Guomindangkontor stängdes i Hebei och Chahar.

Sovjetunionen ändrade nu sin uppfattning om en en enad front, från att denna skulle bekämpa Chiang och Nationalisterna till att en enad front borde bekämpa Japanerna.

Japanerna passade på att invadera Suiyuan vilket ytterligare förstärkte idéen om att gräva ner stridsyxan och bekämpa de främmande invasionsstyrkorna.

Förhandlingar påbörjades mellan Yan Xishan i Shanzi och Zhang Xueliang i Xi´an. (Röda Armén tog tillfället i akt att försöka besegra de Nationalisttrupper som skickats mot dom).

Chaing Kaishek åkte två gånger till Xi´an, i Oktober och December. Hans mål var att koordinera de Nord-Västra armestyrkorna för att en gång för alla krossa kommunisterna (Jag antar att han försökte slå två flugor i en smäll, dels krossa kommunisterna, dels använda enheten till att slänga ut Japanerna). Zhang Xueliang ville dock inte vara med om detta och blev då fråntagen sitt ledarskap över sin styrka. Stärkt av de massiva anti-Japanska demonstrationerna på gatorna i Xi´an tog han så Chiang till fånga.

Zhang proklanerade sedan en enad front med alla kommunister och släppte alla politiska fångar fria. Han beordrade också att kriget mot Röda Armén skulle avbrytas. (Om denna makt kom sig av att han hade Chaing som gisslan står det inget om i boken). Det första gensvaret från kommunisterna var att Chiang öppet skulle ställas inför rätta för att senare avrättas. Detta kom dock på skam då tidningar i Moskva fördömde kidnappningen som ett försök att hindra Chiangs försök att ena landet. Man anklagade Zhang Xueliang för att vara Japansk Agent. Folkopinionen var också för Chiang så en avrättning skulle vid denna tid vara politiskt självmord.

Man insåg också att Chiangs försvinnande från den politiska scenen skulle innebära att han skulle ersättas av någon från höger-fraktionen inom Guomindang som skulle vara ännu mindre intresserad av att slå tillbaka Japanerna.

Chiang släpptes alltså av Zhang och Chiang återvände till Nanjing, ännu mer fast beslutad att en enat front mot Japnerna var absolut nödvändig. Zhang Xueliang överlämnade sig i Chiangs händer och blev dömd till ett tio-årigt fängelsestraff.

Grunden till den nya United Front, som kom att kallas Second Front krävde nio månaders förhandlingar. Det skulle kanske ha tagit avsevärt längre tid om inte Japanerna bestämt sig för att invadera Kina den 7 juli 1937.

Följande månad, alltså Augusti, undertecknades ett fredsavtal mellan Nanjing och Sovjetunionen.

Den 15 Augusti släppte det Kinesiska Kommunistpartiet en lista med krav (Ten Great Policies) som bas för samarbetet med Nationalisterna. Endast två av dessa tio punkter handlade om det militära motståndet mot Japan. Övriga åtta punkter tog upp följande inrikes angelägenheter:

1. Rätten att tala fritt, at publicera vad man vill, att samlas i sammanslutningar samt rätten att göra väpnat motstånd mot Japan. Dessa rättigheter skulle tillfalla alla utom förrädare (?).
2. Alla lagar rörande patriotiska rörelser skulle avskaffas.
3. Att alla "patriotiska och revolutionära" politiska fångar skulle frisläppas.
4. Att man skulle mobilisera och utrusta det kinesiska folket.
5. Mobilisera minoritetsfolken i landet
6. Sammakalla en nationell assembly
7. Skapa en regring som skulle inkludera alla partier och intressen utom de fraktioner som var Pro-Japaner
8. Uppmuntra lokalt självstyre.

I utbyte lovade Kommunistpartiet i September 1937 att deras baser skulle bli en del av Nationalist Republiken samt att deras armestyrkor som ingå i Nationaliststyrkorna. Kommunisternas radikala politik, som tex. markfördelning